Kina är smutsigt, förorenat och fattigt på många håll, det
är ingen direkt nyhet. Men något som Kina saknar, och som jag alltid slås av
när jag kommer tillbaks till Sverige, är de meningslösa skadegörelser och
klotter man ser här och var på offentliga platser i Stockholm.

Jag har sett folk som slänger sopor på gatan i Kina, ja. Jag
har sett spottloskorna, och marken efter en ordentlig yangrou chuan’r-fest
(lammspett som ofta äts på småtimmarna utomhus, med en kall Tsingtao i handen
om man är riktig kines). Det kan vara skräpigt i Kina, men jag har aldrig sett
medveten, meningslös skadegörelse bara för sakens skull. Inga vandaliserade
tunnelbanestationer och krossade glasrutor, och framför allt inga sprejade tags
överallt. Det här är en subjektiv iakttagelse, men varje gång jag återvänder
till Stockholm från Kina är min första reaktion att Stockholm egentligen är
vackert, men att helhetsintrycket förstörs av allt klotter och vandalisering.
Beijing må vara smutsigt ibland, men det är på grund av föroreningarna i sig
och inte medveten nonchalans och åverkan på individuell nivå. Och viktigast av
allt, Kina och kineserna gör sitt bästa för att putsa upp och rengöra sina
omgivningar. Är det gammalt och fult är det på grund av brist på resurser till förnyelse och förbättring. Sverige är ett vackert land, men det finns svenskar som tycker att
det ger mer att förstöra än att bibehålla detta.

Jag har försökt hitta orsaken till skillnaderna, men inte
lyckats. Rebelliska tonåringar, som man väl typiskt anser stå för den här typen
av brott, finns i både Sverige och Kina. Men av någon anledning verkar det inte
vara socialt accepterat ens i sådana kretsar i Kina att spreja tags och krossa
glasrutor som uttrycksform. De kineser jag har frågat om detta har varit
genuint förbryllade över varför folk går in för att förstöra offentliga
områden.

Avsaknaden av klotter i Kina har dock vissa undantag. I
kinesiska städer och tidigare även Beijing, var det väldigt vanligt med ett
mobilnummer klottrat på en offentlig vägg, och en kort beskrivning under om
vilken tjänst personen ifråga tillhandahöll. De vanligast förekommande var
förfalskade intyg, examensbevis och rörmokar- och elektrikertjänster. Ett tag
förekom även klistermärken med sådan information på många gator i Beijing, men
de togs bort varje dag med högtrycksslang och försvann så småningom helt.

Och häromdagen så gick jag förbi den här:

Det här är en liten ingång precis bredvid Jianguomen tunnelbanestation.
Översättning från vänster:

”5 minuters gångväg till Beijing Station, sväng vänster 15
meter efter ingången.”

”Väg till Beijing Station genom ingången.”

”Genom ingången finns en väg till Beijing Station.”

Klotter som klotter, kan man tycka. Men som många saker i
Kina visar dessa exempel dels på ett praktiskt sinneslag och mekanismerna utbud
och efterfrågan, och dels på ren vänlighet som kanske är något oväntad.

Om allt klotter vore så i Sverige skulle jag inte ha något
emot det alls.

Att promenera i Beijing en sen sommarnatt är en välkommen
kontrast mot Beijing i dagsljus. Det behagligt svala vädret, de glest
trafikerade vägarna, de få människorna ute och det sällsynta lugnet gör att det
inte bara känns som en modern, nutida storstad i snabb förändring; även spåren
av historia och tradition vävs in. Efter en trevlig kväll med nyfunna svenska
vänner och en sen promenad i ett nedsläckt, fridfullt Houhai, bestämde vi oss
spontant för att hålla oss uppe för att se en av de mest berömda ceremonierna i
Kina: hissandet av den kinesiska flaggan på Tiananmen Square vid soluppgången.

Ända sen 1 maj 1991, har den kinesiska flaggan på Tiananmen
Square dagligen hissats upp vid soluppgången och ned vid solnedgången.
Ceremonin tar exakt 127 sekunder, i takt med solens färd över eller under
horisonten, och den kinesiska nationalsången spelas två gånger under tiden. Den
första måndagen i månaden framförs nationalsången av en militärorkester, och
under högtider som 1:a maj och nationaldagen 1:a oktober åtföljs ceremonin av
mer pompa och ståt.

Det är svårt för utlänningar att förstå hur mycket
flaggceremonin betyder för kineser. Turister från hela landet på besök i
Beijing ser den som en omistlig del av vistelsen i huvudstaden, och många har
vallfärdat från långt fattigare områden i Kina för att uppleva detta.
Beskådandet av flaggceremonin är ren, enkel kinesisk nationalism (och detta är
inget negativt), som trots de senaste årens ökande materialism och välstånd är
det närmsta en religiös, andaktsfull stämning jag har sett och hört om i Kina.
På nationaldagen förra året bevittnade runt 200 000 åskådare flaggceremonin på
plats, trots hällregn. Jag har vänner som har gjort det tidigare år, som åkte
in kvällen innan och spenderade natten på torget, i hopp om att få bra platser
vid ceremonin. I andra länder är det GTA4, den senaste spelkonsolen och Sagan
om Ringen som främst får folk att köa dag och natt, i Kina är det även nationell stolthet.

För oss hade flaggceremonin kanske inte riktigt samma
betydelse, även om jag länge velat uppleva den. Småtimmarna spenderades på
McDonald’s, tillsammans med många sovande kineser, i väntan på att klockan
skulle bli halv sex. Timmen innan började det dock hällregna, vilket gjorde att
vi i brist på paraplyer och taxin till slut traskade från Wangfujing mot
Tiananmen Square till fots i regnet, iförda McDonald’s svarta sopsäckar.

Två av mina äventyrskamrater.

Tiananmen Square är världens största torg, ca 400 000
kvadratmeter stort, vilket vi snabbt blev varse om. Att gå och gå utan att
komma närmare var inte längre ett bildligt uttryck, och minuterna smälte snabbt
undan. Vi kom dock fram till stängslet i exakt rätt tid, och iförda våra
plastpåsar, med bussar som skymde sikten framför och omgärdade av ett femtiotal
människor och paraplyer såg vi ceremonin.

Min första reaktion efteråt var att det var lite av en
antiklimax. Så mycket väsen för så lite? Eftersom ett 20-tal personer klättrade
över stängslet för att komma till nästa stängsel, innan de blev bortmotade av
vakterna, stördes återstoden av ceremonin av upprepade uppmaningar i megafonen
om ordning och reda. Bussarna var ett klart störningsmoment, och människorna
runt omkring sprang mest runt som yra höns för att försöka få en bra bild i
regnet. Med allt detta var det svårt att hitta den där riktiga känslan, trots
att Kinas nationalsång alltid berör mig.

Men nu när jag reflekterar närmare över morgonen, så inser
jag att min första bedömning var för enkelsidig. Trots att det regnade, och
trots att det var en vanlig torsdagsmorgon, var det ändå ett hundratal
människor på plats. Ingen av dialekterna jag hörde runtomkring var putonghua,
mandarin, och åskådarna representerade alla åldrar, från småbarnsfamiljer till
äldre par. Oavsett om det var för att avklara en turistattraktion eller ej, så
var de till syvende och sist på Tiananmen Square i huvudstaden fem på morgonen,
i regnet, för att se sin flagga hissas till nationalsången. Att vara stolt över
sitt land är, utan politiska eller ideologiska övertoner, upplyftande att se,
och den enkla, korta ceremonin är kinesisk stolthet från en värdig sida.

Några av åskådarna.

När OS invigdes den 8:e augusti hade jag inte en enda
biljett. Dels är jag inte en sportfantast, och dels verkade det väldigt svårt
att få tag på bra biljetter.

Idag var jag på kvartsfinalen mellan Sverige och Norge i
damernas handboll, mitt fjärde OS-event. Om jag vill, skulle jag kunna få tag
på biljetter till i princip vilket event som helst.

För någon månad sedan meddelade BOCOG (Beijing
Organizational Committee for the Olympic Games) att de 6,8 miljoner biljetterna
var slutsålda. Media rapporterade om rusning till biljettförsäljningen och
tumultartat kaos, och sponsorerna började gnugga händerna i förväntan över att
få nå ut till miljontals besökare.

De som har följt OS på TV de senaste dagarna har dock sett
lediga platser på populära events som simning, och halvtomma arenor på de mindre
uppmärksammade grenarna. Det har upprört många av de människor som har haft
svårt att få tag på biljetter eller betalat dyrt för de på svarta marknaden,
och även sponsorerna har uttryckt sitt missnöje över det låga antalet besökare i deras paviljonger i Olympic Green.

Det låga antalet åskådare har till och med erkänts som ett problem av OS-arrangörerna. Det har förklarats med allt från vädret (varmt,
fuktigt, regnigt, ibland en kombo) till att många väljer att gå på endast ett
event, trots att biljetten oftast omfattar flera. Statliga företag har fått en
hel del biljetter att ge till sina anställda, och många av de kanske väljer att
inte gå .Oavsett orsaken, så ser de folktomma arenorna verkligen inte bra ut.

Men är det något Kina har gott om så är det folk. Problemet
har nu åtgärdats till viss del genom att skicka in busslaster med arbetare,
vars uttalade uppgift är att heja och skapa en festlig stämning på läktarna. De
känns lätt igen på sin färgkoordinerade klädsel och sina enhetliga pinaler, och
det är också de som taktfast hejar under hela matchen.

Men utanför ingångarna till arenorna är det en helt annan
historia. Visst, alla krimskramsförsäljare har försvunnit från Tiananmen Square
och andra platser, men det här är trots allt Kina, där de formenliga kanalerna
oftast är krångliga, tidsödande och arbiträra, och det mesta istället uträttas
genom guanxi (kontakter), houmenr (bakdörren) och i annat fall svarta
marknader. På 80-talet handlade det främst om matkuponger, antagning till
universitet och fixa visum till utlandet, och i Beijing den senaste veckan har
det handlat om OS-biljetter. Att känna någon som känner någon är alltid en bra
början, men i brist på det kan man helt enkelt bege sig till ingångarna till
arenorna och börja köpslå med de horder av svarta börs-hajar, eller vanliga
människor som råkar ha en biljett till övers, som väntar utanför. Med lite tålamod, sunt förnuft och småknep, går det att komma över biljetter till det
mesta, till rimligt pris.

Framförallt är det även en fascinerande studie i
marknadsekonomins mekanismer utbud och efterfrågan. Biljetter till häckfinalen, där Liu Xiang förväntades delta, gick för 5000 RMB styck i söndags, och för
2000 RMB igår. Biljetter till de grenar Kina inte gått vidare i har också
blivit avsevärt billigare efteråt. En tumregel har annars hittills varit att ju
närmare inpå eventet, desto lägre priser, ibland lägre än inköpspriset om
säljaren varit tillräckligt desperat. Pricken över i:et har varit poliserna och
säkerhetsvakterna, som närmast rycker på axlarna åt den tydliga illegala
handeln som pågår framför näsan på dem.

Utanför Bird’s Nest och Aquatic Cube.

Några av de hundratals biljettförsäljarna.

Den folkmassan, den livliga legala och illegala
byteshandeln, allt med polisernas goda minne, det är det Kina som
OS-arrangörerna trodde att de hade lyckats rensa bort. Konsekvenserna borde
inte vara förvånande – oavsett kommunism eller ej, så ser marknadsekonomins
krafter alltid till att utbud och efterfrågan balanseras i detta land.

(söta västerländska flickor)

I söndags morse tittade jag på kvinnornas maraton med en
kanadensisk väninna. Mina tidigare OS-events har jag antingen gått på själv
eller med en kinesisk vän, och därmed smält in ganska bra i folkmassan. Den här
gången var det lite annorlunda.

Vi åkte ut med gratisbussen till Bird’s Nest, och kom fram
med ungefär en halvtimme tillgodo. Det var min första gång där inne, och det är
verkligen otroligt mäktigt på nära håll. Trots stadions korta historia
symboliserar den så mycket, och man kan nog inte undgå att beröras av dess
första intryck, oavsett om man är kines eller utlänning.

Trots den tidiga timmen var en hel del kineser redan på
plats, men få västerlänningar. Vi fick en del nyfikna blickar på väg till
stadion, men det i sig är inte något speciellt ovanligt för utlänningar i Kina.
Väl inne i stadion sprang vi fram och tillbaka mellan sektionerna och upp och
ner i trapporna för att få bästa uppsikt över löparna, men även över publiken.
Stora sektioner var nämligen reserverade för deltagarna i pausuppträdandena och
inhyrda hejaklackar, s.k. laladui, klädda i enhetliga, färgglada utstyrslar för
att skapa den rätta feststämningen.

Några av de hundratals barn som deltog i ett av
uppträdandena.

Sektioner av olika hejaklackar. Det gula är uppblåsbara
ballonger som man kan vifta och klappa med, och när hundratals människor gör
det i perfekt samstämmighet ser det ut som ett hav av havsanemoner.

Hundratals pensionärer i blåa sidenpyjamasar som har till
uppgift att vifta och posera med solfjädrar.

På något vänster lyckades jag och min vän ta oss längst ner
på läktaren, med perfekt utsikt över arenan. Vi ville ta några närbilder på
både idrottarna och hejaklacken, men när de snabbt upptäckte utlänningen mitt i
folkmängden skiftades fokus snabbt. Ledaren för hejaklacken tog fram sin
megafon, ropade: ”Låt oss ge vår waiguo pengyou (utländska vän) ett hjärtligt
välkomnande!”, varpå hundratals människor började ropa, hurra och vifta med
alla sina flaggor och pinaler för allt de var värda. Det finns många aspekter
på kinesers syn på utlänningar, men det är svårt att inte känna sig välkommen
av hundratals hurrande människor, som är genuint glada över att se en.

Efter det började fotoblixtarna fyras av. Folk svepte fram
för att förevigas på bild bredvid den blonda tjejen, och hon omsvärmades av
glada kineser och febrilt klickande kameror. Med frågor som ”Du är vacker, vill
du vara min vän?”, ”Låt oss byta telefonnummer så vi kan hålla kontakten!” osv.
märktes det att kineserna verkligen försökte få ut det mesta möjliga av
tillfället. Eftersom jag har sett en och en annan västerlänning i mina dagar,
tog jag tillfället att istället fotografera alla kineser.

Mycket poserande och många v-tecken senare började vi röra
oss mot utgången. De tjugo metrarna uppför trappan stannade vi ytterligen ett
flertal gånger för foton, innan vi lyckades ta oss utanför arenan. Innan min
vän hunnit pusta ut, skyndade en mamma fram och höll ut sin bebis mot henne för
ett sista fototillfälle. Det var först när vi sade hejdå som jag insåg hur
mycket mer fartfylld morgonen hade varit med henne som sällskap. Rampljuset
släcktes och jag kunde återigen smälta in i mängden.

Kinesers förhållande till utlänningar är komplext, och till
västerlänningar i synnerhet. Å ena sidan är fascinationen och den positiva
särbehandlingen påtaglig: jag har sett människor rusa fram till mina svenska
vänner, skaka hand och ta ett foto, innan personen ifråga riktigt fattat vad
som händer. Andra gör det mer diskret med mobilkameror, och en gång har jag
till och med tillfrågats om de fick ta kort på mina vänner, lite som om de var mina
hundvalpar. Är det tjejer har de ofta fått höra ”meinü!” ropas efter de på
gatan, och är det killar har jag ofta gratulerats till en så lång och ståtlig
pojkvän.

Utlänningar visas även ofta långt större hänsyn, ofta på
bekostnad av kineserna själva, vilket några vänners erfarenhet från
OS-invigningen är ett exempel på. De hade åkt till Houhai, bara för att se att
det var avspärrat för alla utan reservationer på barerna innanför, men
uppvisandet av utländska vänner innebar att de fick gå in genom avspärrningarna.
En svenskkines och en adopterad svensk från Sydkorea stoppades dock, eftersom
polisen inte trodde på att de var utlänningar. Först när de hämtades av sina
utländska vänner fick de gå igenom.

Andra gånger är denna fascination kopplad till en negativitet,
som jag främst har upplevt från kinesers reaktion på kineser och utlänningar
tillsammans. Lite av inställningen verkar vara ”Du ska inte tro att du är något
bara för att du umgås med utlänningar”, vilket visas mer eller mindre öppet.
Andra vänner, ett amerikanskt-kinesiskt par, har fått höra glåpord för att de
som kineser ”gjorde sig till” genom att prata engelska med varandra.

Med en så stor befolkning och en så lång, komplex historisk
relation till omvärlden, är det inte konstigt att det förekommer variationer
och exempel från hela spektrumet av inställningar. Oftast är bemötandet väldigt
positivt, om än stundtals intensivt, och söndagen var inte något undantag. Både
min vän och jag hade en rolig, underhållande morgon med många leende människor
och glada upplevelser, och jag kunde inte låta bli att tänka att trots inhyrda,
inövade hejaklackar, måste sådana här minnen ändå utgöra några av de bästa intrycken från OS i
Beijing 2008.

Vädret de senaste dagarna har varit helt underbart. Frisk
luft, klarblå himmel, strålande solsken, mulet ibland men ingen smog att tala
om. Temperaturerna har varit perfekta, och igår kväll var det nästan kyligt,
och på det hela taget har det känts väldigt mycket som svensk sommar när det är
som bäst.

Och det mest positiva av allt är att det verkar ske
naturligt. Det har visserligen regnat, men det har mest liknat mulna regndagar
i Sverige än silvernitrat-inducerade regnskurar.

Vädret kanske inte är det mest spännande samtalsämnet, men
det är ändå intressant att notera hur lite som har skrivits om det senaste
tiden, jämfört med när smogen och hettan var som värst. Många journalister
väljer nog att uppmärksamma det senare för att det är så extremt för dem, men i
mitt tycke är sådant här fantastiskt väder ännu ovanligare i Beijing.

(undantag finns)

Ett av det mest karaktäristiska för Kina och Beijing, på
gott och ont, är de snabba förändringarna. Den här bilden är från Solana, ett
nytt stort shopping- och livsstilskomplex vid Chaoyang Park i centrala Beijing.
Målet har varit att skapa ett internationellt shoppingområde där butiker,
restauranger, barer och klubbar vävs ihop av vindlande gator, trappor och låga
byggnader i europeisk stil, och det känns faktiskt som om de har lyckats.
Mycket är ännu inte öppet, och det känns underligt att gå runt i ett område med
så lite folk i Kina, men jag vet att det om mindre än två månader med all
säkerhet kommer att vara fullpackat med folk där.

Än så länge är det lite kvar att göra.

… stackars lilla barn! Någon som känner igen det barnrimmet?

Jag har tur som kommer från Sverige. Det är ett land som
ofta förväxlas med Schweiz och därför anses bada i pengar, eller så känner alla
till J-O Waldner, IKEA och Ericsson. Vissa mer insatta vet att det är ett
välfärdsland, och alla undrar om inte naturen måste vara otroligt vacker. I
vilket fall som helst brukar konversationerna om Sverige sluta med tummen upp,
och ett belåtet ”Bra land, bra land”.

En vän till mig är liksom jag etnisk kines, men är uppvuxen
i Japan. Hon talar både kinesiska och japanska flytande, och arbetar nu på ett
japanskt mediabolag här i Beijing. De reaktioner hon har fått handskas med
genom åren ända fram till idag angående sin identitet och härkomst är helt
annorlunda.

Kina och Japan har som bäst ett ansträngt förhållande, som
sämst lynchstämning på gatorna. Ett komplext förhållande mellan grannländer är
knappast något ovanligt, (USA – Mexiko, Georgien – Ryssland, Eritrea – Etiopien
etc. är alla exempel på varierande grad av komplexitet och fientlighet) och jag
är inte rätt person att ge en allsidigt upplysande bild av de komplicerade sino-japanska relationerna. Som kines bär jag även med mig min personliga
familjehistoria i bagaget, vilket jag objektivt sett är medveten om men
subjektivt sett har svårare att bortse från.

Japan och Kina har en lång historia av relationer, men de
kontroversiella aspekterna idag härrör sig nästan alla till andra världskriget
och Japans invasion och ockupation av Kina. År 1931 ”annekterade” Japan
nordöstra Kina, och tog därifrån successivt kontrollen över större delar av
Kina. Invasionen nådde sin kulmen år 1937 med massakern i Nanjing, där den
allmänt accepterade dödssiffran var 300 000 människor. Japan behöll kontrollen
över nordöstra Kina fram till andra världskrigets slut.

De ansträngda förhållandena idag bottnar i flera orsaker.
Väldigt enkelt beskrivet, så anser Kina att Japan ännu inte har bett tillräckligt
om ursäkt för de övergrepp som begicks, att japanska skolböcker i historia
förvanskar och mörkar händelserna, att Japan borde betala det krigsskadestånd
som Kina hade rätt till, och att japanska statsmäns besök till Yasukuni-templet
är en skymf mot Kina, eftersom flera dömda japanska krigsbrottslingar också
äras där. Japan har en annan syn på händelserna under andra världskriget, och
tycker att de har bett nog om ursäkt. Relationerna mellan länderna var riktigt
frostiga under japanska premiärministern Junichiro Koizumi, som insisterade på
att besöka Yasukuni-templet varje år, men har nu avsevärt förbättrats mellan Hu
Jintao och först Shinzo Abe, och sedan Yasuo Fukuda.

De officiella relationerna är en sak, inställningen hos
befolkningen en annan. Visst finns det undantag, och visst skiljer sig
inställningen mellan yngre och äldre, men generellt sett ogillar kineser och
japaner varandra. Min vän, som är uppvuxen i Japan, har barndomsminnen av att
benämningen ”kinesisk” användes som ett skällsord, och vågade inte avslöja att
hon var kines var hon var yngre. På mediaföretaget märker hon hur nyheterna om
Kina vinklas negativt, samtidigt som kinesiska nyheter gör detsamma om Japan.
Och till skillnad från t.ex. mig identifierar hon sig mest som kines, men med inblick
i det japanska samhället. Och just detta är anledningen till att hon vill
arbeta med media: eftersom hon ser hur mycket människor påverkas av media, vill
hon genom det förbättra relationerna mellan Japan och Kina. Idealistiskt
kanske, men inte mindre beundransvärt för det.

”One world, one dream”, fred och harmoni. Dessa har varit
några av slagorden under detta OS. Kineser har fått lära sig hur man hejar på
ett civiliserat sätt under matcherna, och det uttalade målet har varit att hela
världens gäster skall känna sig välkomna i Beijing.

Det har väl varit si och så med det, från det lilla jag har
sett. Publiken i Tianjin buade Italien konstant under deras fotbollsmatch mot
Kamerun, och Spanien fick höra en del under sin basketmatch mot Kina(åsikterna går isär om huruvida spanska basketlandslaget kanske har lite sig själva att skylla).
Kanske har buandet en annan betydelse också, jag vet inte. Andra länder har
dock hyllats nästan lika mycket som hemmalaget, speciellt USA:s basketlag, och
överlag har det nog gått ganska bra.

Men när det gäller Japan, är jag rädd för att det är
annorlunda. Kanske inom de reglerade bubblorna, men min vän som var på
fotbollsmatchen mellan Japan och Nigeria, vittnar om burop och busvisslingar så
fort japanerna hade bollen. Som min bänkgranne i Tianjin belåtet sa till mig:
”Japanerna var så överkörda att de inte ens vågade heja på sitt lag. Bra, de
borde dra åt h-e.”

Jag ska inte dra alla kineser över en kam, eftersom det är
självklart att åsikterna varierar. Men för många är det helt enkelt ett
alldeles för sällsynt tillfälle till triumf. Genom sina burop, busvisslingar
och smädelser på hemmaplan kan de visa att de för en gångs skull har övertaget,
vilket är lite plåster på såren efter alla historiska förödmjukelser. Det är
nationalistisk stolthet, men långt ifrån när den är som bäst.

Mina egna ganska partiska åsikter om kontroverserna i de sino-japanska
relationerna gör dock att jag förstår kinesernas känsla. Men samtidigt gör jag
mitt yttersta för att särskilja på den japanska regeringen och det japanska
folket. Och de japanska atleter som deltar i OS i Beijing bär inte ansvaret för
de historiska konflikterna. De förtjänar att få samma bemötande som sina
medtävlande från USA, Sverige eller vilket annat land som helst.

Ikväll klockan nio spelar Kina mot Japan i kvartsfinalen i
damfotboll. Jag hoppas att de kinesiska åskådarna tar till sig sin presidents
ord om att särskilja på sport och politik, på landet och den individuella
personen. Det skulle visa världen att Beijing genuint hälsar alla deltagare
välkomna, och det skulle visa att kineserna är starka, storsinta och trygga i
sig själv. Och bättre PR än så skulle Kina inte kunna få.

Att ta tåget i Kina är i teorin både smidigt och billigt,
eftersom järnvägsnätet är otroligt väl utbyggt och biljetterna prisvärda.

I praktiken är det dock en alldeles speciell institutionell
form av helvete. Biljetterna kan bara köpas i små, undangömda luckor eller på
tågstationen, och oavsett datum och tid på dygnet är det alltid packat med
folk. Tidigare kunde de även bara köpas fyra dagar i förväg, men nu har det
utsträckts till en vecka för de flesta biljetter och upp till tre veckor för
vissa sträckor. Det är också fortfarande norm att man endast kan köpa biljetter
från den stad man är i, vilket gör att resor per definition blir svåra att
planera. (på vissa sträckor kan man nu köpa tur och retur-biljetter, men
fortfarande inte biljetter till och från andra städer än den man vistas i)

Och sen ska man få tag på biljetterna också. Under det
kinesiska nyåret företas ca 1,5 miljarder tågresor i Kina, eftersom alla ska
hem till släkten och tillbaks igen. Att köpa tågbiljetter då kräver sin man
(eller kvinna), eller snarare mängder med guanxi, kontakter. Numera har många
även råd med flyg, men på hela 80- och 90-talet var en kontakt på kinesiska
banverket något av det mest värdefulla en släkt kunde ha. Biljettförsäljarna i
luckan besatt oerhört stor makt, och vissa biljetter kunde i princip bara köpas
genom kontakter. Hade man inga, fick man vackert ställa sig och köa tre på
morgonen och hoppas på det bästa. Jag har personligen aldrig haft en positiv
upplevelse av att köpa tågbiljetter i Kina: man får nästan be försäljaren om
biljetten, och deras service inskränker sig till att besvara ens konkreta
fråga, utan vidare upplysning eller hjälp.

I onsdags var jag på fotbollsmatch i Tianjin med en vän, en
stad ca 80 km från Beijing. Vi skulle ta det nya snabbtåget från Beijings
nybyggda södra järnvägsstation, och komma tillbaks senare samma kväll.

Stationen var imponerande, den såg mer ut som en
flygplatshall än en järnvägsstation, och definitivt inte som de kinesiska
järnvägsstationer jag var van vid.

Ett av väntområdena på stationen.

Tågstationen i Dali, Yunnan.

Men framme i luckan stod det snabbt klart att mycket ändå
var sig likt. OS eller inte OS – biljettförsäljarna sitter i en maktposition,
och det är de väl medvetna om. I sådana situationer är service och vänlighet
bara fraser, och tydlig information verkar vara bannlyst.

Många av biljetterna var slutsålda, och de som vi till slut
fick tag på innebar att vi skulle missa mycket av matcherna, vilket vi också
berättade för försäljaren. Det finns nämligen alltid tidigare biljetter kvar,
som de själva sovrar, men det skälet struntade de blankt i. När vi satt där i
vänthallen upplyste en medpassagerare oss om att om man hade OS-biljetter,
kunde man byta till ett tidigare tåg trots allt, varpå min kompis for iväg
igen. Eftersom den informationen bara tycktes ha gått ut till de som hade
bemödat sig om att trängas runt luckan i två timmar, var det dock redan försent
när hon kom fram.

Tågresan gick smidigt, och servicen och standarden kunde
närmast likna vid en flygresa. Väl framme vid utgången i Tianjin, insåg jag
plötsligt att jag hade tappat bort min biljett, vilket behövdes för att komma
igenom spärrarna. Tidsbristen var extrem; första matchen hade redan börjat. När
jag berättade detta för första säkerhetsvakten (de var nio totalt, varav två
var utposterade med fem meters mellanrum utan något att göra, medan resten satt
i en ring och definitivt inte hade något att göra), tittade han makligt på mig,
viftade vagt med handen mot nästa person som jag sprang till, som upprepade
proceduren till den sittande gruppen. En av dem suckade tungt, tittade upp på
mig och snäste till: ”Jaha, varför har du tappat bort den då?” Efter fler böner
från min sida reste han slutligen på sig och öppnade grinden, så att jag kunde
springa ut.

Väl i taxin berättade sedan våra medpassagerare att det
visst hade funnits senare tåg, men man var tvungen att specifikt fråga om tåg
från Tianjin västra station (vi var i huvudstationen) för att de skulle sälja
dem. Såklart. När vi frågade ”vad är det senaste tåget från Tianjin?” borde vi
ha läst på de specifika stationerna ifråga, och upprepat samma fråga med olika
stationsnamn. Dumt av oss.

Kina är inte ett lätt land att leva och vistas i. Det finns
dagar då allting är underbart, spännande och härligt, och sedan finns det dagar
som denna. Men det är endast de olika upplevelserna tillsammans som ger en
djupare bild av Kina. Irritationen är oundviklig ibland, men i slutändan är det
bara att anpassa och lära sig tills nästa gång. Och nästa gång ska jag läsa på
innan och inte lämna biljettluckan förrän jag har frågat om alla möjligheter.

Kina har traditionellt sett varit ett patriarkalt samhälle,
som många andra i världen. Kvinnor hade få rättigheter, och skulle idealiskt
sett spendera sitt liv innanför hemmets väggar. Allt i det offentliga livet
kontrollerades av män (med några få minnesvärda undantag, som Wu Zetian, Kinas
enda kvinnliga kejsare genom tiderna och Cixi, drottningmodern som med sitt
slösaktiga leverne a la Marie Antoinette bidrog till kejsardömet Kinas fall), vilket till och med gick igen i fredagens öppningsceremoni: av de 14 000+ deltagarna, var ytterst få kvinnor. (Det kan även förklaras med att deltagarna
i ”mass-eventen” var soldater, eftersom de hade den disciplin och diskretion
som krävdes för att öva in ett sån här show i flera års tid.)

I början på förra seklet, i och med bl.a.
Xinhai-revolutionen 1911, började även kvinnor kräva rättigheter och rätten att
få delta i samhället och politiken. Och för de som tycker att kommunismen i
Kina enbart är av ondo, så var ett av deras uttalade mål att frigöra kvinnorna
och få de att delta i revolutionen. Efter 1949, när Folkrepubliken Kina
grundades, deklarerades det att kvinnor och män hade lika rättigheter ur
samhälleliga, ekonomiska och politiska aspekter, och det var också en av
anledningarna till att så många kvinnor deltog i kommunistpartiet. Fler kvinnor
började delta i arbetslivet, fick utbildning och saker som prostitution
eliminerades nästan helt.

Även om mycket förbättrades, och Kina på många sätt är ett
mer jämlikt land än man tror, återstår det fortfarande mycket att göra.
Familjer på landsbygden vill fortfarande hellre ha pojkar än flickor, även om
det tankesättet nästan är helt utsuddat i storstäderna. Flickor förväntas
studera precis lika hårt som pojkar, och fler och fler kvinnor gör karriär, men
de förväntas fortfarande ta huvudansvaret för hemmet och familjen.

Och i sportens Kina, är det ändå kvinnorna som står för de
tyngsta insatserna. Av Kinas hittills 22 guld, har 13 tagits av kvinnor. Kinas herrfotbollslag är en konstant källa till kritik, frustration och förödmjukelse för de fotbollstokiga fansen, och ändå tjänar de otroligt mycket mer än Kinas
damfotbollslag, ”Stålrosorna”, som nu har gått vidare till kvartsfinal.
Kineserna själva är väl medvetna om detta faktum: ????,yin sheng yang
shuai, direkt översatt: Yin (det kvinnliga elementet) segrar, Yang (det manliga
elementet) förfaller.

Halv två på morgonen i förrgår fick jag erbjudande från en
kompis om att köpa en biljett till Sverige – Kanada-matchen. Ibland är livet
helt enkelt för bra! Sagt och gjort, igår eftermiddag traskade jag iväg till
min första OS-match någonsin, iförd min svenska landslagströja.

Fotbollsmatchen skulle spelas på Workers’ Stadium, och det
var på vägen dit som jag började inse hur väl min observation av ”bubblorna”
stämde. Det är många som har klagat över att Beijing är mer livlöst och
folktomt än någonsin, och att det inte finns minsta tillstymmelse till
folkfest. Jag håller delvis med, även om jag förstår att det är nödvändigt ur
säkerhetssynpunkt. Men igår insåg jag vad OS-stämning verkligen var för något,
och att i Beijing, finns den inne i och runtomkring arenorna.

Med tanke på kinesernas enorma förkärlek för byråkrati,
säkerhetsparanoia och kontroller hade jag läst på listan över tillåtna föremål,
eftersom jag var orolig för säkerhetskontrollerna vid ingångarna. Den gick dock
utan problem, och förutom en snabb kroppsvisitering utförd av en kvinnlig polis
gick det lika snabbt och smidigt som nere i tunnelbanorna. Till skillnad från
många andra säkerhetskontroller i Kina, så var man här verkligen mån om att
allt skulle gå snabbt, effektivt och smidigt, samtidigt som man hade insett
vikten av ett professionellt och vänligt bemötande. Det var riktigt
föredömligt, och gick riktigt snabbt. Volontärerna här var också påtagligt
trevligare och mer engagerade än de stackarna som sitter i drösar i
tunnelbanorna hela dagarna.

Kön till säkerhetskontrollerna.

Kina har gott om arbetskraft.

Väl inne slogs jag för ett ögonblick av den något trögtänkta
insikten att OS verkligen hålls i Kina, i Beijing. Överallt var det kineser som
tog kort, på sig själva och varandra, och strosade omkring.

Räkna hur många som håller på att ta kort.

Det var lite
festivalstämning över det hela, vilket underströks av popcorndoften, även om
det i så fall var en extremt reglerad, välorganiserad festival. Eftersom det
var förbjudet att ta med sig mat och vatten in på arenan fick allting köpas där
inne, vilket kanske förminskade utbudet men såg till att området höll sig rent
och snyggt. (ni som har sett kineser äta solrosfrön vet vad jag menar) Ett
irritationsmoment var dock att de bara sålde drycker i stora pappglas, inte på
flaska, vilket inte bara är ett dubbelt resursslöseri utan även otympligt att
hålla. Inne på området borde väl alla drycker och snacks vara godkända? Däremot
var det inte alls några ockerpriser, utan ungefär samma som utanför arenan.

Min plats var väldigt bra, på nedre parkett nära ena målet.
Mindre bra var det faktum att runt 30-40 kanadensare satt runt omkring mig,
vilket kändes lite obehagligt som enda svensk-kines. Oavsett hur civiliserade
vuxna människor än är i teorin, så återstår faktum att vi var på fotbollsmatch,
där normerande klädsel brukar inkludera lösperuker, ansiktsfärg och
beerbong-hattar. Stämningen kan vara lite annorlunda då.

Ungefär här försöker jag påminna mig själv om att kanadensare är trevliga.

Första matchen som spelades var Nigeria – Brasilien, vilket
var höjdpunkten för kineserna. Stödet för Brasilien var överväldigande, även om
varken nigerianskorna eller brasilianskorna tack och lov förstod någon
kinesiska.

Efter första matchen gick jag på jakt efter svenskar, och
hittade tack och lov ett gäng lite längre bort. Det kändes lite som att hitta
en silltallrik mitt bland allt ris och nudlar, lite som att komma hem helt
enkelt. Där satt jag sedan resten av tiden, och kunde skrika och heja på
Sverige så mycket jag ville utan risk för att bli lynchad.

Min första OS-upplevelse, och första fotbollsmatch, var väldigt. Speciellt eftersom svenskorna spelade så bra, men
även för att sällskapet var så härligt. Det är något speciellt med att se på
fotboll med över 50 000 åskådare, och det är något riktigt speciellt med att
skrika och tjuta av glädje med människor man nyss lärt känna.

Det måste vara den riktiga OS-stämningen: en blandning av
sportglädje, spänning, nationell stolthet och folksamling när allt detta är som
mest positivt. Lägg därtill en otroligt väloljad, välkomnande organisation runt
omkring, och det är lätt att inse hur OS kan vara en sådan rolig folkfest. Det
är lite synd att den här stämningen bara finns i bubblorna, men man får helt
enkelt göra det bästa av situationen.

Nu så här några dagar efter det första bländande intrycket
från öppningsceremonin, börjar nyanserna framträda.

Lin Miaoke, den lilla flickan som sjöng när Kinas flagga
bars in, var väldigt söt och betagande. Rösten och sången tillhörde dock i
själva verket en annan liten flicka, Yang Peiyi, som dock inte ansågs vara söt
nog för att synas på scen och TV.

Västerländsk media har självklart varit snabba att snappa
upp historien, och även på kinesiska bloggar och forum har kritiken varit hård. Även om viss censur har förekommit, har historien ändå spridit sig bland kineserna.

De kinesiska nätanvändarna kanske inte är representativa för
hela den kinesiska befolkningen, med tanke på att några av tweetsen var på
engelska. Det tyder det på en kritik som de vill ska uppmärksammas även utanför
Kina, vilket inte är helt vanligt. Snarare är det så att kinesiska
nätanvändare har många varierande åsikter, vilda diskussioner och är inte rädda
för att kritisera staten, men det betyder inte nödvändigtvis att de vill att
västerländsk media skall göra detsamma.
Det är en ganska befogad känsla tycker jag, i och med att det är svårt för
västerländsk media att sätta sig in i alla de nyanser och aspekter som krävs
för en objektiv diskussion, och det är ett tydligt tecken på att de
förändringar som bör ske i Kina, kommer att ske inifrån. Men bara det faktum att sådan här kritik förekommer
ser jag som ett gott tecken på de förändringar som faktiskt sker just
nu, både i samhället och i kulturen.

Men om man frågar en äldre generation kineser, tror jag inte
upprördheten skulle vara lika stor. Där är konceptet nationell stolthet,
nationellt ”face” mycket mer accepterat, och som en liten kugge i ett stort
hjul uthärdar man för nationens bästa. Och eftersom de har vuxit upp i en stat
där propaganda och censur är norm, är sådana här små missledande saker inte så
förvånande, och inte heller så allvarliga. Detta, kopplat med kinesers mer
rättframma förhållande till saker som urvalskriterier och utseende (kommentarer som ”vad tjock du är!” är ju bara
objektiva observationer, och därför inte speciellt opassande. Krav på längd,
inkomst och materiell status är heller inte ovanligt när man söker en lämplig
partner. Ibland kan det tyckas väl mycket, men då ska man komma ihåg att
kineser oftast helt enkelt säger det som svenskar bara tänker.) gör att
de nog inte skulle se det här som någon större grej.

Även fyrverkerierna har visat sig vara något modifierade. Sekvensen med fotstegen från Tiananmen Square till Bird’s Nest har visat sig
vara en datoranimerad film, som har arbetats fram under ett års tid.
Fyrverkerierna fyrades dock fortfarande av, men ur säkerhetssynpunkt var det
omöjligt att låta en helikopter följa fotstegen hela vägen. Eftersom det som syntes på marken överensstämde ganska väl med animeringen, har detta inte lett till
någon större uppståndelse. Meningen tycks vara att eftersom fyrverkerierna
trots allt fyrades av, så gjorde det inte så mycket att man såg till att visa
de från sin bästa möjliga sida.

Jag tycker att det är hemskt beklagligt att de bytte ut Yang
Peiyi mot Lin Miaoke. Det är dock inte speciellt förvånande, eftersom det hade
varit naivt att tro att myndigheterna plötsligt skulle få för sig att låta
individen stå i centrum under det event som skulle visa upp Kina från sin bästa
sida. Reaktionerna från kineserna själva har dock varit upplyftande att se, och
det är snarare det man bör ta fasta på.

När det gäller fyrverkerierna måste jag säga att
datoranimationen inte gör någonting för min del. Fyrverkerierna fyrades
verkligen av, det var vackert, alla blev imponerade. Det är trots allt en show,
en föreställning, och meningen är att ge en illusion av något storslaget. Det
är därför vi tittar på dem, och det är även därför vi tittar på TV, film och
teater. Vi vill att det ska vara underhållande och vi vill låta oss fascineras
av föreställningen. I slutändan, hur mycket bryr vi oss om vad som var
specialeffekter och vad som var verklighet om filmen var bra?