Chen – ett superbarn, en vanlig sjuåring eller…?

Chen är sju år, bor i Shanghai och satsar hårt på att utveckla så många färdigheter som möjligt. På vardagarna går han i skolan från 07.45 till 18.30 och ägnar kvällen åt läxläsning.
En vanlig lördag kan se ut enligt följande.

09.30 – 12.00 olympisk mattekurs
13.00 – 15.00 kurs i uppsatsskrivning
15.00 – 16.00 pianolektion
17.00 mat
19 – 21 badmintonklass

Trots hans ringa ålder har han redan betat av läroplanen för femte klass i grundskolan, tagit ett antal pianocertifikat, varit yngst men bäst i klassen, vunnit matematiktävlingar och klarat ett flertal språktest i muntlig och skriftlig engelska. (se bild ovan)

Det närmaste målet i livet för Chen är att komma in på ett välrenommerat högstadium som ökar chanserna till en plats på ett välrenommerat gymnasium som i sin tur ökar chanserna till en plats på ett välrenommerat universitet. Förr dansade han salsa, men hans personliga mattelärare satte stopp för den verksamheten med den retoriska frågan: ska du dansa dig in på högstadiet?

Att drilla sina barn i allehanda aktiviteter är tämligen mainstream i Shanghai. Konkurrensen är stenhård. Att läsa in flera klasser innan man börjar skolan är snarare regel än undantag för barn i välbärgade familjer. I den privatskola som Chen går i omfördelas klasserna varje år efter provresultaten och Chen måste ständigt prestera för att försvara sin position i toppklassen.

Hur ett barn som växer upp med späckade scheman likt Chens utvecklas senare i livet kommer bli intressant att följa. Skapas en supermänniska? Eller läggs grunden för ett framtida psykiskt haveri?

Den intuitivt negativa approachen till detta drillande kanske delvis bottnar i tanken att denna barnuppfostringsstrategi möjligen är framgångsrik inom vissa aspekter. Tänk om barnet lär sig ett flertal språk flytande, blir en fullfjädrad pianovirtuos och intellektuellt utvecklad samtidigt som det varken blir socialt handikappat eller psykiskt utmattat? Om detta är fallet, finns det då någon anledning utom logistiska och ekonomiska att inte ge sina barn en flygande start i livet?

Än så länge tycks Chen vara som en vanlig sjuåring: sprallig, busig och gamnacke över sin PSP2 så fort han får en stund över (vilket inte är så ofta). Han visar inga synliga tecken på stress eller illamående, något som jag närmast förväntade mig när jag hörde ryktet om den högpresterande sjuåringen.

Som jag ser det ligger problemet i att mycket av Chens aktiviteter fokuserar kring intagningsprov; krävande ångestgenererande studier som ger färdigheter av begränsat nyttovärde i verkliga livet. Övriga intryck från mötet med Chen var annars överraskande positiva. Att anamma det kinesiska konceptet med maximerad produktivitet samtidigt som programmet balanseras med intellektuell stimulans, social interaktion och uppmuntrande av egna intressen och initiativ kanske, eventuellt, möjligen är värt åtminstone ett övervägande för föräldrar som vill optimera sina barns utveckling tidigt i livet.
Förutsättningarna för detta finns kanske i Sverige, där tävlingsmomentet i skolan är tämligen frånvarande. Inspiration kanske möjligen, i vissa fall, eventuellt, under särskilda omständigheter, och beroende på situationen, kan hämtas från Shanghai, vem vet?