Flaggceremonin på Tiananmen Square

Att promenera i Beijing en sen sommarnatt är en välkommen
kontrast mot Beijing i dagsljus. Det behagligt svala vädret, de glest
trafikerade vägarna, de få människorna ute och det sällsynta lugnet gör att det
inte bara känns som en modern, nutida storstad i snabb förändring; även spåren
av historia och tradition vävs in. Efter en trevlig kväll med nyfunna svenska
vänner och en sen promenad i ett nedsläckt, fridfullt Houhai, bestämde vi oss
spontant för att hålla oss uppe för att se en av de mest berömda ceremonierna i
Kina: hissandet av den kinesiska flaggan på Tiananmen Square vid soluppgången.

Ända sen 1 maj 1991, har den kinesiska flaggan på Tiananmen
Square dagligen hissats upp vid soluppgången och ned vid solnedgången.
Ceremonin tar exakt 127 sekunder, i takt med solens färd över eller under
horisonten, och den kinesiska nationalsången spelas två gånger under tiden. Den
första måndagen i månaden framförs nationalsången av en militärorkester, och
under högtider som 1:a maj och nationaldagen 1:a oktober åtföljs ceremonin av
mer pompa och ståt.

Det är svårt för utlänningar att förstå hur mycket
flaggceremonin betyder för kineser. Turister från hela landet på besök i
Beijing ser den som en omistlig del av vistelsen i huvudstaden, och många har
vallfärdat från långt fattigare områden i Kina för att uppleva detta.
Beskådandet av flaggceremonin är ren, enkel kinesisk nationalism (och detta är
inget negativt), som trots de senaste årens ökande materialism och välstånd är
det närmsta en religiös, andaktsfull stämning jag har sett och hört om i Kina.
På nationaldagen förra året bevittnade runt 200 000 åskådare flaggceremonin på
plats, trots hällregn. Jag har vänner som har gjort det tidigare år, som åkte
in kvällen innan och spenderade natten på torget, i hopp om att få bra platser
vid ceremonin. I andra länder är det GTA4, den senaste spelkonsolen och Sagan
om Ringen som främst får folk att köa dag och natt, i Kina är det även nationell stolthet.

För oss hade flaggceremonin kanske inte riktigt samma
betydelse, även om jag länge velat uppleva den. Småtimmarna spenderades på
McDonald’s, tillsammans med många sovande kineser, i väntan på att klockan
skulle bli halv sex. Timmen innan började det dock hällregna, vilket gjorde att
vi i brist på paraplyer och taxin till slut traskade från Wangfujing mot
Tiananmen Square till fots i regnet, iförda McDonald’s svarta sopsäckar.

Två av mina äventyrskamrater.

Tiananmen Square är världens största torg, ca 400 000
kvadratmeter stort, vilket vi snabbt blev varse om. Att gå och gå utan att
komma närmare var inte längre ett bildligt uttryck, och minuterna smälte snabbt
undan. Vi kom dock fram till stängslet i exakt rätt tid, och iförda våra
plastpåsar, med bussar som skymde sikten framför och omgärdade av ett femtiotal
människor och paraplyer såg vi ceremonin.

Min första reaktion efteråt var att det var lite av en
antiklimax. Så mycket väsen för så lite? Eftersom ett 20-tal personer klättrade
över stängslet för att komma till nästa stängsel, innan de blev bortmotade av
vakterna, stördes återstoden av ceremonin av upprepade uppmaningar i megafonen
om ordning och reda. Bussarna var ett klart störningsmoment, och människorna
runt omkring sprang mest runt som yra höns för att försöka få en bra bild i
regnet. Med allt detta var det svårt att hitta den där riktiga känslan, trots
att Kinas nationalsång alltid berör mig.

Men nu när jag reflekterar närmare över morgonen, så inser
jag att min första bedömning var för enkelsidig. Trots att det regnade, och
trots att det var en vanlig torsdagsmorgon, var det ändå ett hundratal
människor på plats. Ingen av dialekterna jag hörde runtomkring var putonghua,
mandarin, och åskådarna representerade alla åldrar, från småbarnsfamiljer till
äldre par. Oavsett om det var för att avklara en turistattraktion eller ej, så
var de till syvende och sist på Tiananmen Square i huvudstaden fem på morgonen,
i regnet, för att se sin flagga hissas till nationalsången. Att vara stolt över
sitt land är, utan politiska eller ideologiska övertoner, upplyftande att se,
och den enkla, korta ceremonin är kinesisk stolthet från en värdig sida.

Några av åskådarna.