Hong Kong: en del av Kina, fast ändå inte

Som bekant så återlämnades Hong Kong till Kina år 1997,
även om det som Special Administrative Region i stort sett förblev en autonomi.
Att åka till Hong Kong räknas som att åka utomlands från Kina, och
fastlandskineser behöver fortfarande visum för att komma in i Hong Kong. Hong
Kong har sin egen valuta, sitt eget mobilnät (så alla våra kinesiska mobiler
slutade fungera i gränszonen) och har i likhet med Taiwan behållit traditionell
kinesiska som skrivspråk. Staden är dock fortfarande tvåspråkig, med alla
gatunamn på både kantonesiska och engelska. Andra arv från den brittiska
kolonialtiden är vänstertrafiken och de prydliga, snörräta köerna överallt. De
enda klara kopplingarna med fastlands-Kina som jag har märkt av är alla Beijing
Olympics-souvenirer, och att alla meddelanden i tunnelbanan läses upp på
kantonesiska, engelska och mandarin. Annars är Hong Kong en otroligt
multikulturell stad, med folk från hela världen och där ingen höjer på
ögonbrynen över att höra tyska, svenska, eller ryska på gatan.

Men det är först när vi har försökt beställa flygbiljetter
hem till Beijing, som vi blev varse just hur mycket av ett eget land Hong Kong
verkligen är.

Det är väldigt lätt att beställa flygbiljetter i Kina. Två
stora resebyråer på Internet, Ctrip och E-long, har hotell- och flygbokning på
internet och telefon, och de lämnar biljetterna i dörren mot kontant betalning.
I praktiken kan jag boka flygbiljetter på morgonen, få de levererade till
dörren runt lunch, och sedan flyga ut samma kväll. Det är gott om
flygbiljetter, och jag har nog aldrig beställt inrikes biljetter mer än en
vecka i förväg. Oftast går det även att hitta flygbiljetter till kraftigt
rabatterat pris.

Lika lätt som det går att ordna i Kina, lika svårt är det
att ordna från Hong Kong. För det första kan de inte leverera hit, eftersom det
skulle innebära en utrikesresa för budet. För det andra är det otroligt
krångligt att betala med VISA-kort (eller allt som inte är Union Pay, ett
inhemskt kontokortssystem), och skulle omfatta allt från undertecknad fullmakt
till scanner och ett par dagars väntetid. För det tredje kan de bara garantera
biljettpriset mot betalning, inte reservation, vilket gjorde att vår ursprungliga
plan om att hämta upp biljetterna på flygplatsen skulle innebära en risk för
höjda biljettpriser (det var 60 % rabatt på reservationspriset, vilket skulle
ge oss en nästan tre timmar lång flygresa för 850 kr). För det fjärde tog det
nästan två timmar att beställa åtta flygbiljetter till utländska namn och pass
(”A for Apple, E for England..” osv för åtta personers namn och efternamn två
gånger, för att bekräfta uppgifterna), men det är inte lika relevant i
sammanhanget.

Vi kände ingen i Shenzhen som kunde ta emot biljetterna och
lägga ut nästan 8 000 kr åt oss.

Om biljetterna skulle hämtas i Guangzhou skulle de kosta
1550 kr istället.

Hämtade vi de på flygplatsen riskerade de att kosta upp till
1900 kr.

Det fanns bara ett alternativ: Mikael (som har multiple-entry
visum till Kina) skulle få åka över gränsen till Shenzhen för att plocka upp
biljetterna, och sedan tillbaks till Hong Kong igen. Problemet? Mikaels
kinesiska har förbättringspotential, biljettbudets engelska är obefintlig, och
platsen ”Shenzhens tågstation, gränsen mot Hong Kong” är inte den mest exakta
beskrivningen någonsin. Jag fick därför förklara på telefon för resebyråns
kundservice i Beijing, hur Mikael såg ut (”jättelång och jättestor
västerlänning, antagligen den största du någonsin sett”), hur platsen såg ut
(”tänk dig att du går mot Hong Kong från Shenzhen. Stanna när du inte kommer
längre utan visum”) och ge de kontaktuppgifter till Mikael (”men han kan ingen
kinesiska”).

Sagt och gjort. Snälla Mikael gav sig ut på äventyr mot fastlandet i spöregnet i morse. Han kom tillbaka till Hong Kong för ett tag sedan, välbehållen och med biljetterna i hand. Tydligen hade det varit många kineser vid gränsen, men en av de hade lyst upp som en sol över att se honom. Det var det stackars biljettbudet, som hade blivit överlycklig över att hitta den stora västerlänningen. Så Mikael fick biljetterna, åt lunch i Shenzhen och tog sedan tåget tillbaka till Hong Kong.