Kinabloggen om Kina och relationerna med Sverige

Peter Ueda

Peter Ueda


Vid planeringsstadiet av detta projekt för de kvarlämnade migrantarbetarbarnen på den kinesiska landsbygden förväntade vi oss att möta olyckliga barn, präglade av föräldrarnas frånvaro och armod. Vi som lyckligt lottade universitetsstudenter skulle jobba för att uppmuntra, undervisa och dokumentera. Dock var verkligheten, som vanligt när den jämförs med teorin, mindre svart och vit.

Barnen i denna by åtnjuter en uppväxtmiljö deras urbana motsvarigheter bara kan drömma om. Barnen, åtminstone de yngre, sjuder av energi och skratt när de i stora grupper driver omkring i den vackra naturen; bland risfält, vattenfall och branta berg. Detta att jämföra med de kinesiska stadsbarnens individuella pluggande, strikta schemabeläggning och smogtyngda stadsmiljö.

”De här barnen är lyckligare än jag någonsin var under min uppväxt.” muttrar universitetsstudenten Wong, själv uppvuxen i Beijing. ” Visst är deras tillvaro inte optimal men det är heller inte stadsbarnens. Jag hade behövt en volontärarbetare som underhållit och muntrat upp mig under rasterna mellan pluggpassen.” fortsätter han.

Föräldrarnas frånvaro är förvisso ett betydande problem för dessa barn. Man märker hur ivriga de är att få kontakt med oss unga vuxna då vår åldersgrupp utgör ett tomt hål i byns demografi. Enligt enkätsvaren vi samlar in är det framför allt en saknad av någon att diskutera sina problem med som plågar vissa av barnen. ”När jag är rädd eller ledsen har jag ingen att vända mig till ” är en då och då förekommande kommentar. Men far- och morföräldrarna är i de flesta fall närvarande och i de fall föräldrarna skaffat barn tidigt i sina liv är dessa faktiskt inte mycket äldre än stora delar av den svenska föräldrakåren. Många av barnen får därmed den uppmärksamhet och kärlek de behöver från hälso- och åldersmässigt inte alltför besvärade far- och morföräldrar. (Självklart är de individuella fallen mycket varierande)

Den materiella nivån i denna by är förvisso inte hög men långt ifrån katastrofal. TV, rinnande vatten och ordentliga hus är standard. Enligt byborna vi talar med är det till följd av att utländska fabrikerna tillåtits etablera sig i Kina och den inkomst som föräldrarna där genererar som detta lyft kunnat åstadkommas. Det ska förvisso has i åtanke att denna by är relativt välmående jämfört med andra kinesiska landsbygdsområden.

De som lider mest i dessa migrantarbetarfamiljer är nog inte barnen. Just i denna by verkar de ha de har en relativt lycklig uppväxt, miljömässigt och materiellt, och trots avsaknaden av kontakt med föräldrarna har de stöd från mor och farföräldrar. De största uppoffringarna gör nog föräldrarna själva. De jobbar i kopiösa mängder för att familjen hemma i byn ska leva bättre och för den hägrande drömmen om barnens universitetsstudier.

Sinnestämningen hos barnen går dock från mycket gladlynt i låga årskurser mot en accelererande grad av ångest i takt med stigande ålder. Ju närmare den mindre tilltalande verkligheten barnen inser att de kommer, desto mer oro kan vi observera. De vet att det liv som väntar dem som vuxna inte är lika sorglöst som deras tidiga barndom.

Men än så länge ljuder skratten genom Sichuans berglandskap.


Fler bloggar