Folktomt på läktarna, folkhav utanför

När OS invigdes den 8:e augusti hade jag inte en enda
biljett. Dels är jag inte en sportfantast, och dels verkade det väldigt svårt
att få tag på bra biljetter.

Idag var jag på kvartsfinalen mellan Sverige och Norge i
damernas handboll, mitt fjärde OS-event. Om jag vill, skulle jag kunna få tag
på biljetter till i princip vilket event som helst.

För någon månad sedan meddelade BOCOG (Beijing
Organizational Committee for the Olympic Games) att de 6,8 miljoner biljetterna
var slutsålda. Media rapporterade om rusning till biljettförsäljningen och
tumultartat kaos, och sponsorerna började gnugga händerna i förväntan över att
få nå ut till miljontals besökare.

De som har följt OS på TV de senaste dagarna har dock sett
lediga platser på populära events som simning, och halvtomma arenor på de mindre
uppmärksammade grenarna. Det har upprört många av de människor som har haft
svårt att få tag på biljetter eller betalat dyrt för de på svarta marknaden,
och även sponsorerna har uttryckt sitt missnöje över det låga antalet besökare i deras paviljonger i Olympic Green.

Det låga antalet åskådare har till och med erkänts som ett problem av OS-arrangörerna. Det har förklarats med allt från vädret (varmt,
fuktigt, regnigt, ibland en kombo) till att många väljer att gå på endast ett
event, trots att biljetten oftast omfattar flera. Statliga företag har fått en
hel del biljetter att ge till sina anställda, och många av de kanske väljer att
inte gå .Oavsett orsaken, så ser de folktomma arenorna verkligen inte bra ut.

Men är det något Kina har gott om så är det folk. Problemet
har nu åtgärdats till viss del genom att skicka in busslaster med arbetare,
vars uttalade uppgift är att heja och skapa en festlig stämning på läktarna. De
känns lätt igen på sin färgkoordinerade klädsel och sina enhetliga pinaler, och
det är också de som taktfast hejar under hela matchen.

Men utanför ingångarna till arenorna är det en helt annan
historia. Visst, alla krimskramsförsäljare har försvunnit från Tiananmen Square
och andra platser, men det här är trots allt Kina, där de formenliga kanalerna
oftast är krångliga, tidsödande och arbiträra, och det mesta istället uträttas
genom guanxi (kontakter), houmenr (bakdörren) och i annat fall svarta
marknader. På 80-talet handlade det främst om matkuponger, antagning till
universitet och fixa visum till utlandet, och i Beijing den senaste veckan har
det handlat om OS-biljetter. Att känna någon som känner någon är alltid en bra
början, men i brist på det kan man helt enkelt bege sig till ingångarna till
arenorna och börja köpslå med de horder av svarta börs-hajar, eller vanliga
människor som råkar ha en biljett till övers, som väntar utanför. Med lite tålamod, sunt förnuft och småknep, går det att komma över biljetter till det
mesta, till rimligt pris.

Framförallt är det även en fascinerande studie i
marknadsekonomins mekanismer utbud och efterfrågan. Biljetter till häckfinalen, där Liu Xiang förväntades delta, gick för 5000 RMB styck i söndags, och för
2000 RMB igår. Biljetter till de grenar Kina inte gått vidare i har också
blivit avsevärt billigare efteråt. En tumregel har annars hittills varit att ju
närmare inpå eventet, desto lägre priser, ibland lägre än inköpspriset om
säljaren varit tillräckligt desperat. Pricken över i:et har varit poliserna och
säkerhetsvakterna, som närmast rycker på axlarna åt den tydliga illegala
handeln som pågår framför näsan på dem.

Utanför Bird’s Nest och Aquatic Cube.

Några av de hundratals biljettförsäljarna.

Den folkmassan, den livliga legala och illegala
byteshandeln, allt med polisernas goda minne, det är det Kina som
OS-arrangörerna trodde att de hade lyckats rensa bort. Konsekvenserna borde
inte vara förvånande – oavsett kommunism eller ej, så ser marknadsekonomins
krafter alltid till att utbud och efterfrågan balanseras i detta land.