Annons

Kinabloggen om Kina och relationerna med Sverige

Fefei Tian

Fefei Tian

Idag åker jag hem till Sverige efter tre månaders vistelse i
Kina. Det har varit en intensiv, rolig, och lärorik period, inte minst under OS
de senaste två veckorna.

Folk frågar ibland varför jag vill vara i Kina, både nu och
i framtiden. Det är en berättigad fråga; mitt ursprung är knappast en
välgrundad anledning.

Mitt första instinktiva svar? Det är här allting händer.
Ingenstans i världen sker det så stora förändringar så snabbt som här, ingen
annanstans finns det så mycket potential, drivkraft, energi och ambition, ingen
annanstans är dynamiken hos både folket och samhället så påtagligt.

Möjligheterna är enorma, tack vare den snabba ekonomiska
utvecklingen och alla förändringar. Möjligheter till nya upplevelser och
personlig utveckling, men framför allt möjligheter att påverka. Ens handlingar
har potentialen att påverka och få långt större konsekvenser än hemma i
Sverige, vilket är såväl ett otroligt tillfälle som ett stort ansvar.

Den snabba utvecklingstakten kan vara både inspirerande och
oroande. Min nostalgi efter det ljuva universitetslivet på Beijing University
och svunna tider hindrar mig dock inte från att med förväntan och spänning ta
till mig de förändringar som har skett, och som är på väg att ske i denna kärvt
charmiga stad. Sant, mycket av det gamla livet håller på att försvinna, delvis
som en del av den naturliga utvecklingen, delvis påskyndat av myndigheterna.

Men med de nya vardagsmönstren kommer nya erfarenheter, nya upptäckter, och nya
glädjeämnen. För är det något kineserna har i överflöd, förutom ambition, driv
och en vilja att arbeta hårt, så är det glädje och optimism. Det finns hart när
ingen kines som tror att det kommer bli sämre för Kina i framtiden, och det med
all rätta – kineserna har visat hur långt ett land kan komma på några decennier
med en ordnad samhällsstruktur, konstruktiva policys men framförallt massor av
hårt arbete.

Självklart finns det mycket som fortfarande kan förbättras,
på de områden som västerländsk media oftast uppmärksammar: mänskliga rättigheter,
yttrandefrihet, demokrati. Men vad som oftast förbises är hur stora
förändringar som faktiskt har skett under de senaste trettio åren även på dessa
områden, både i absoluta termer och mot bakgrund av Kinas turbulenta moderna
historia.

Dynamiken och de snabba förändringarna grundas på dels de
oerhörda kontrasterna i landet, och dels den oerhörda komplexiteten.
Kontrasterna är självklart på både gott och ont, men fascinationen blir inte
mindre för det. Kontrasterna mellan gammalt och nytt, historia och modernitet,
yngre och äldre, stad och landsbygd, rika och fattiga – motsatsparen är många,
och nästan varenda en kan appliceras på Kina. Balansen mellan de olika
kontrasterna justeras och förnyas ständigt, en förutsättning för landets
utveckling.

Och i ett land med en brokig, femtusenårig historia,
gigantiska omvälvningar de senaste hundra åren och en mångfacetterad
samhällskultur rotad i 56 minoriteter och ett geografiskt område större än
Europa, finns det alltid ett nytt perspektiv på varje händelse, alltid
underliggande faktorer som måste beaktas.

I grund och botten är det kanske främst komplexiteten och
kontrasterna som gör att jag älskar Kina: ingenting är svart eller vitt i detta
land. Det finns alltid fler än två sidor av myntet, och allt du någonsin trott
om Kina är både sant och falskt. En av mina främsta insikter efter året i
Beijing, var att jag verkligen inte har någon större kunskap om detta land, och
att jag har mycket kvar att lära. Kina är en ständig utmaning, men även en
ständig överraskning.

Och är man som jag beroende av liv och rörelse, komplexitet,
förändring och kontraster, finns det inget bättre land att tänka sig en framtid
i.

Fefei Tian

Nu vet jag inte om just de här bilderna säger mer än tusen
ord. Oftast gör de inte det, och ibland kanske det är fler än en bild. Men de
representerar några små vardagsmöten de senaste veckorna i Beijing, i och
utanför OS.

Hutong in till en liten krimskramsaffär.

Dagen innan OS-invigningen gav jag mig ut på DVD-jakt. Att
köpa DVD:er i Kina brukar vanligtvis vara väldigt enkelt, ofta kommer någon
fram till en på platser där folk samlas. I Beijing är utanför Silk Market det
givna valet, både för kineser och utlänningar, men utbudet är stort även i
universitetsområdet Haidian, och ställen som Qianmen och Fangzhuang i södra
Beijing. Ibland sker försäljningen från en väska i en bakgata, ibland bakom
draperierna i en affär. Priserna är resonabla och kvalitén har ökat med åren,
så pass mycket att de flesta kan lova att man har bytesrätt på trasiga DVD:er.

Jag var dels i behov av Kungfu Panda, dels nyfiken på hur OS
hade påverkat denna traditionella företeelse i kinesisk konsumtion. En titt
runt Silk Market gav inga resultat överhuvudtaget, vilket inte förebådade gott.
Jag beslöt mig istället för att åka till Xinjiekou och dess labyrintlika
hutonger, som borde rymma åtminstone en och annan DVD-försäljare. Och mycket
riktigt – på en kilometer hittade jag tre stycken. Den första var
affärsinnehavaren, som extraknäckte som DVD-försäljare med en stor väska under
disk, den andra hade sina inlåsta i ett metallskåp i en hutong, och den tredje,
långt in i hutongerna, hade t o m ett bord utomhus. Även om ingen kunde få in
nya varor för tillfället, var alla fortfarande vid gott mod.

Som
affärsinnehavaren uttryckte det: ”Myndighetspolicys är en sak, men vi
laobaixing (det vanliga folket) kommer ändå fortsätta tjäna ihop till
brödfödan.”

Det var skönt att veta att även dagen innan OS, när varenda
transport in till Beijing undersöktes manuellt millimeter för millimeter och
icke-Beijingbor inte kunde komma in i staden, så fanns ändå en del stillsamt
illegalt vardagsliv kvar under stadens upputsade, rensopade, sterila yta.

Fefei Tian

Imorgon är sista dagen på OS.

Vädret är fortfarande strålande – klarblå himmel, svala
kvällar och frisk luft. Som många andra hoppas jag att det inte är något
övergående fenomen under OS, utan snarare början på en förbättring av den luft
som 16 miljoner Beijingbor kommer att fortsätta andas efter att idrottarna och
journalisterna åkt.

Inga terroristattacker har skett i Beijing, som myndigheterna
var rädda för. Det massiva säkerhetspådraget på alla håll och kanter har
definitivt varit en viktig del i detta, även om det har gått överstyr ibland.

För första gången sedan Sovjetunionens fall kommer Kina att
ta flest guldmedaljer i ett sommar-OS, och därigenom bryta USA:s svit. Det är
något kineserna har drömt och hoppats på ända sedan 2001, när de fick chansen
att göra det på hemmaplan, och nu har den drömmen gått i uppfyllelse. Många
kommer säkert att dra paralleller på makronivå, innehållande jämförelser mellan
USA:s försvagade ekonomi, fallande huspriser, politiska turbulens och Kinas
ekonomiska framfart och snabba modernisering.

Men vad kommer att hända när OS är över, festen är slut och
TV-kamerorna har släckts? Det kan man bara gissa sig till.

Någon form av motreaktion blir det med största sannolikhet,
då jag har svårt att se att något annat efter det största eventet i Kinas
moderna historia. Allting som har påverkats och förändrats på grund av OS –
vilket är en hel del – kommer att byta riktning, vare sig det handlar om att
återgå till det ursprungliga eller förändras ytterligare.

De aktivister som har fängslats i tysthet innan OS kanske
kommer att behandlas mildare när strålkastarljuset släckts, och världens
uppmärksamhet riktas åt ett annat håll, eller så kommer myndigheterna att passa
på att ta itu med dem då. Alla säkerhetsåtgärder, extrainsatta polisresurser
etc. kommer att försvinna, vilket säkert uppskattas av allmänheten men kanske
kommer leda till återuppdykandet av småfifflare och försäljare. De diverse vett
och etikettregler som Beijingbor drillats i inför OS har uppfyllt sin funktion,
vilket kanske kan vara början på en förändring mot ett hövligare
samhällsklimat, men lika gärna innebära att folk äntligen kan pusta ut och
återgå till sitt vanliga beteende. Återöppnandet av de stängda restaurangerna
och marknaderna kan leda till en våg av konsumtion, men även till att de höjda
priserna behålls.

Och när trafik- och utsläppsrestriktionerna försvinner den
20 september (restriktionerna varar i två månader) kanske Beijingborna kräver
att de införs permanent, eftersom de har vant sig vid och lärt sig uppskatta
den friska luften och en trafik som flyter på. Men utan trafik- och
utsläppsrestriktioner, utan pressen av att visa upp en bra image utåt, kommer
Beijings luft annars att snart vara lika förorenad och trafiken lika
stillastående som innan OS.

Det återstår många tänkbara händelser, frågan är bara hur
motreaktionerna kommer att se ut. Ingen vet ännu; inte ens Kina har ett färdigt
svar på vad som händer efter OS. Beijing är inne på sitt livs nyårsfest, utan
att ha en aning om vad som kommer att hända under det kommande året.

(Och precis som på nyårsfester, finns det roligare saker man
kan tänka på än morgondagen. Nu vet ni vad en hel del idrottare i OS-byn kommer att ha för sig ikväll.)

Fefei Tian

För en tid sedan erbjöd sig en av mina kinesiska vänner att
ta med mig ut i Beijings nattliv. Jag har varit ute en del i Beijing redan, men
när hon nämnde ”Des”, tackade jag ja direkt.

”Des” är förkortningen för Destination, Beijings största och
mest väletablerade gayklubb. Klubben öppnades år 2005 mitt i Beijings
nattklubbsområde vid Worker’s Stadium, och har nu expanderat till två våningar
och ett flertal barer och dansgolv. Ingången, som tidigare var ytterst diskret,
pekas numera ut av en tydlig skylt, och det står alltid en stor grupp unga män
utanför på helgkvällarna. På inbjudan av en gaykompis hade jag varit där förra
året, och haft en av de roligaste och mest lärorika utekvällarna i Beijing där.
Ett år senare ville jag gärna återse stället, speciellt med tanke på att det då
var precis innan OS.

Förra året var det tjockt med killar i barerna och på
dansgolvet, och jag var en av kanske fem tjejer på hela stället. Denna gång var
det tjockt med killar i barerna och på dansgolvet, men det var ett tjugotal
tjejer på hela stället. Skylten utanför var precis lika tydlig, killarna
utanför precis lika många. Kort sagt: som även har rapporterats i media, har
inte mycket påverkats av OS. I ett område där ett flertal barer, klubbar och
restauranger har fått arbiträra förhållningsorder, var det otroligt upplyftande
att se.

Homosexualitet i Kina avkriminaliserades år 1997, och togs
bort från listan på mentala sjukdomar år 2001. Med tanke på att det då
fortfarande inte var helt lagligt att bo ihop utan äktenskapsbevis, är det en
väldigt snabb förändring, även om människors åsikter tar längre tid att
förändra. Efter SARS har myndigheterna dessutom gjort en helomvändning i
inställningen till AIDS, med kampanjer för säkert sex och gratis, anonyma
HIV-tester. I storstäder som Beijing och Shanghai finns det numera ett flertal
klubbar och barer som fungerar som samlingspunkter för gaykillar och lesbiska
tjejer, men även de s.k. second-tier kinesiska städerna (ex. Chongqing, Dalian)
har börjat gå mot större öppenhet och ett större utbud för HBT-personer.
Internet har definitivt varit en av de viktigaste faktorerna i denna
utveckling, både som informationskälla och som samlingspunkt. En vän berättade
för mig att t.o.m. i hans hemstad Urumqi, med endast 2 – 3 miljoner invånare,
finns det två gaybarer, även om alla jag pratade med höll med om att det är
mycket lättare att vara gay i storstäderna.

Att gå på gayklubb i Kina är att verkligen se kontrasterna
mellan generationerna, mellan det traditionella samhället och den nya,
individualistiska kulturen som håller på att växa fram. Folk är coolt klädda,
världsvana, kan oftast utmärkt engelska (vilket ibland fungerar som ett
kodspråk ute i det vardagliga livet) och är välutbildade. Ca en femtedel av
killarna på Destination är utlänningar, och ett fåtal är, som min vän,
heterosexuella och där för att umgås med kompisar. Stämningen är glad,
uppsluppen och medryckande, och språket och slanguttrycket både underhållande
och informativa. Gaykulturen i Kina är överhuvudtaget otroligt öppen, både i
tal och i handling, och utifrån min begränsade kunskap ibland ännu mer än i
väst.

Men skillnaden mellan den yngre generationen, som inte har
något emot homosexuella, och föräldragenerationen, är enorm. Alla vet om
homosexualitet idag, det är inget tabubelagt ämne och folk kan prata om det.
Men ingen av de kinesiska gaykillarna hade kommit ut till sina föräldrar, eller
planerade att göra det. Varför? De skulle aldrig kunna förstå eller acceptera
det. När det kommer till ens egen son (eller dotter för den delen), där säger
det stopp hos den stora majoriteten av kinesiska föräldrar. Alltså fortsätter
dessa unga killar att leva sitt vanliga liv på dagen, på jobbet, i skolan och
med familjen, för att kunna gå ut på kvällarna och leva ett annat liv där,
vilket de gör med en entusiasm och en positiv inställning som är
eftersträvansvärd.

Som en vän uttryckte det: ”Klubbar som Destination är de
enda ställen där gaykillar verkligen kan slappna av och vara sig själva, och då
måste de ta igen för all förlorad tid.”

Att förändra folks åsikter tar tid. För ett trettiotal år
sedan var barnaga fortfarande allmänt accepterat i Sverige. Kina är ett långt
större, mer heterogent land, och det är inte rimligt att tro att homosexualitet
kommer att bli allmän accepterat i alla samhällslager inom en snar framtid. Men
inne på Destination, känns det som om förändringen av moderna kinesers syn på
homosexualitet ändå är närmare än man tror, och i vissa generationer och
samhällsgrupper, redan här.

Två av vakterna utanför Destination. Ingen av de som jobbar där verkar dock vara gay.

Peter Ueda

Bortom Beijing och OS.


”McDonald’s – läkare är lätt att vara, det är bara att leverera en meny. Jag däremot, är en cocktail-läkare.” säger Dr. Dinggang Li och klickar upp en ny powerpoint-slide med leende patienter.

Dr. Li är en cancerläkare på Haidian Hospital i Beijing som har fått stort utrymme i utländsk media för sina tumörbekämpande ”cocktails” av konventionella cancerbehandlingar som strålning och cytostatika i kombination med alternativa behandlingar som ännu inte vunnit gehör i väst. Den ingrediens i Dr. Lis behandlingar som genererat mest uppmärksamhet är utan tvekan Gendicine; världens första genterapeutiska läkemedel mot cancer som tagits i kliniskt bruk.

Gendicine består av ett virus med en gen som stoppar den skenande celldelningen i en cancertumör. Läkemedlet som injiceras direkt i tumören utvecklades av ett läkemedelsföretag i Shenzhen vars grundare var en före detta kollega till Dr. Li.

Sedan ett dödsfall i en klinisk studie 1999, då en amerikansk pojke avled till följd av en häftig immunoreaktion mot ett injicerat läkemedel samt två fall i Frankrike 2003 där patienterna utvecklade leukemi, har utvecklingen av genterapeutiska behandlingar gått långsamt i väst.

Kina har därför i genterapin sett en öppning till att leda den kliniska utvecklingen inom ett medicinskt område. Gendicine godkändes av de kinesiska myndigheterna år 2003 och sedan dess har över 400 patienter från närmare 40 länder sökt vård på Haidian Hospital i hopp om att den världsunika behandlingen ska bota deras cancer. Enligt Dr. Li har flera av hans utländska patienter åtnjutit remarkabla resultat.

Huruvida Dr. Lis behandlingar är effektivare än de konventionella metoderna återstå att se. Den enda studie som publicerats på engelska saknar tillräckligt statistiskt underlag. Dr. Li är däremot tämligen säker på sin sak. ”Om några år kommer genterapi kommer att vara lika självklart som antibiotika” menar han och visar än en gång upp reportaget i BusinessWeek där han poserar bland provrör och sprutnålar. På väggarna i sjukhusen där han arbetar sitter planscher med bilder på honom tillsammans med utländska delegationer, patienter och reportage i internationella tidskrifter.

På ett av denna omtalade doktors filialsjukhus behandlas en dansk patient. Efter att ha hört talas om Haidian Hospital via internet sökte hon sig till den kinesiska kliniken i hopp om att få sin bröstcancer botad. ”Min norska rumsgranne åkte hem för en månad sedan och hon påstår sig vara helt botad från sin levercancer nu medan en tysk på våningen under avled trots upprepade behandlingar här. Jag vet inte om det fungerar på mig men jag vill verkligen prova allt som går” berättar hon med ängslan i rösten.

En åtta veckor lång behandling på Haidian Hospital kostar enligt danskan ca 400 000 SEK inklusive boende. På internet pågår en intensiv diskussion om behandlingen och dess resultat på olika former av cancer och de utländska experterna vädrar både häftig skepsis och uttrycker försiktig optimism.

De kinesiska myndigheterna verkar dock tro starkt på Dr. Lis behandlingar. På löpande band dirigerar de utländska delegationer till Haidian Hospital för att visa upp kinesisk sjukvård i forskningens framkant.

Mark Key, genterapiforskare från Stanford som citeras i den vetenskapliga tidskriften Nature menar att de kinesiska resultaten ska tas på allvar. ”Det här är en väckarklocka för amerikanska forskare. Gendicine väcker intresse och så länge data går att reproducera ska det inte spela någon roll varifrån de kommer. ”

Fefei Tian

Kina är smutsigt, förorenat och fattigt på många håll, det
är ingen direkt nyhet. Men något som Kina saknar, och som jag alltid slås av
när jag kommer tillbaks till Sverige, är de meningslösa skadegörelser och
klotter man ser här och var på offentliga platser i Stockholm.

Jag har sett folk som slänger sopor på gatan i Kina, ja. Jag
har sett spottloskorna, och marken efter en ordentlig yangrou chuan’r-fest
(lammspett som ofta äts på småtimmarna utomhus, med en kall Tsingtao i handen
om man är riktig kines). Det kan vara skräpigt i Kina, men jag har aldrig sett
medveten, meningslös skadegörelse bara för sakens skull. Inga vandaliserade
tunnelbanestationer och krossade glasrutor, och framför allt inga sprejade tags
överallt. Det här är en subjektiv iakttagelse, men varje gång jag återvänder
till Stockholm från Kina är min första reaktion att Stockholm egentligen är
vackert, men att helhetsintrycket förstörs av allt klotter och vandalisering.
Beijing må vara smutsigt ibland, men det är på grund av föroreningarna i sig
och inte medveten nonchalans och åverkan på individuell nivå. Och viktigast av
allt, Kina och kineserna gör sitt bästa för att putsa upp och rengöra sina
omgivningar. Är det gammalt och fult är det på grund av brist på resurser till förnyelse och förbättring. Sverige är ett vackert land, men det finns svenskar som tycker att
det ger mer att förstöra än att bibehålla detta.

Jag har försökt hitta orsaken till skillnaderna, men inte
lyckats. Rebelliska tonåringar, som man väl typiskt anser stå för den här typen
av brott, finns i både Sverige och Kina. Men av någon anledning verkar det inte
vara socialt accepterat ens i sådana kretsar i Kina att spreja tags och krossa
glasrutor som uttrycksform. De kineser jag har frågat om detta har varit
genuint förbryllade över varför folk går in för att förstöra offentliga
områden.

Avsaknaden av klotter i Kina har dock vissa undantag. I
kinesiska städer och tidigare även Beijing, var det väldigt vanligt med ett
mobilnummer klottrat på en offentlig vägg, och en kort beskrivning under om
vilken tjänst personen ifråga tillhandahöll. De vanligast förekommande var
förfalskade intyg, examensbevis och rörmokar- och elektrikertjänster. Ett tag
förekom även klistermärken med sådan information på många gator i Beijing, men
de togs bort varje dag med högtrycksslang och försvann så småningom helt.

Och häromdagen så gick jag förbi den här:

Det här är en liten ingång precis bredvid Jianguomen tunnelbanestation.
Översättning från vänster:

”5 minuters gångväg till Beijing Station, sväng vänster 15
meter efter ingången.”

”Väg till Beijing Station genom ingången.”

”Genom ingången finns en väg till Beijing Station.”

Klotter som klotter, kan man tycka. Men som många saker i
Kina visar dessa exempel dels på ett praktiskt sinneslag och mekanismerna utbud
och efterfrågan, och dels på ren vänlighet som kanske är något oväntad.

Om allt klotter vore så i Sverige skulle jag inte ha något
emot det alls.

Fefei Tian

Att promenera i Beijing en sen sommarnatt är en välkommen
kontrast mot Beijing i dagsljus. Det behagligt svala vädret, de glest
trafikerade vägarna, de få människorna ute och det sällsynta lugnet gör att det
inte bara känns som en modern, nutida storstad i snabb förändring; även spåren
av historia och tradition vävs in. Efter en trevlig kväll med nyfunna svenska
vänner och en sen promenad i ett nedsläckt, fridfullt Houhai, bestämde vi oss
spontant för att hålla oss uppe för att se en av de mest berömda ceremonierna i
Kina: hissandet av den kinesiska flaggan på Tiananmen Square vid soluppgången.

Ända sen 1 maj 1991, har den kinesiska flaggan på Tiananmen
Square dagligen hissats upp vid soluppgången och ned vid solnedgången.
Ceremonin tar exakt 127 sekunder, i takt med solens färd över eller under
horisonten, och den kinesiska nationalsången spelas två gånger under tiden. Den
första måndagen i månaden framförs nationalsången av en militärorkester, och
under högtider som 1:a maj och nationaldagen 1:a oktober åtföljs ceremonin av
mer pompa och ståt.

Det är svårt för utlänningar att förstå hur mycket
flaggceremonin betyder för kineser. Turister från hela landet på besök i
Beijing ser den som en omistlig del av vistelsen i huvudstaden, och många har
vallfärdat från långt fattigare områden i Kina för att uppleva detta.
Beskådandet av flaggceremonin är ren, enkel kinesisk nationalism (och detta är
inget negativt), som trots de senaste årens ökande materialism och välstånd är
det närmsta en religiös, andaktsfull stämning jag har sett och hört om i Kina.
På nationaldagen förra året bevittnade runt 200 000 åskådare flaggceremonin på
plats, trots hällregn. Jag har vänner som har gjort det tidigare år, som åkte
in kvällen innan och spenderade natten på torget, i hopp om att få bra platser
vid ceremonin. I andra länder är det GTA4, den senaste spelkonsolen och Sagan
om Ringen som främst får folk att köa dag och natt, i Kina är det även nationell stolthet.

För oss hade flaggceremonin kanske inte riktigt samma
betydelse, även om jag länge velat uppleva den. Småtimmarna spenderades på
McDonald’s, tillsammans med många sovande kineser, i väntan på att klockan
skulle bli halv sex. Timmen innan började det dock hällregna, vilket gjorde att
vi i brist på paraplyer och taxin till slut traskade från Wangfujing mot
Tiananmen Square till fots i regnet, iförda McDonald’s svarta sopsäckar.

Två av mina äventyrskamrater.

Tiananmen Square är världens största torg, ca 400 000
kvadratmeter stort, vilket vi snabbt blev varse om. Att gå och gå utan att
komma närmare var inte längre ett bildligt uttryck, och minuterna smälte snabbt
undan. Vi kom dock fram till stängslet i exakt rätt tid, och iförda våra
plastpåsar, med bussar som skymde sikten framför och omgärdade av ett femtiotal
människor och paraplyer såg vi ceremonin.

Min första reaktion efteråt var att det var lite av en
antiklimax. Så mycket väsen för så lite? Eftersom ett 20-tal personer klättrade
över stängslet för att komma till nästa stängsel, innan de blev bortmotade av
vakterna, stördes återstoden av ceremonin av upprepade uppmaningar i megafonen
om ordning och reda. Bussarna var ett klart störningsmoment, och människorna
runt omkring sprang mest runt som yra höns för att försöka få en bra bild i
regnet. Med allt detta var det svårt att hitta den där riktiga känslan, trots
att Kinas nationalsång alltid berör mig.

Men nu när jag reflekterar närmare över morgonen, så inser
jag att min första bedömning var för enkelsidig. Trots att det regnade, och
trots att det var en vanlig torsdagsmorgon, var det ändå ett hundratal
människor på plats. Ingen av dialekterna jag hörde runtomkring var putonghua,
mandarin, och åskådarna representerade alla åldrar, från småbarnsfamiljer till
äldre par. Oavsett om det var för att avklara en turistattraktion eller ej, så
var de till syvende och sist på Tiananmen Square i huvudstaden fem på morgonen,
i regnet, för att se sin flagga hissas till nationalsången. Att vara stolt över
sitt land är, utan politiska eller ideologiska övertoner, upplyftande att se,
och den enkla, korta ceremonin är kinesisk stolthet från en värdig sida.

Några av åskådarna.

Fefei Tian

När OS invigdes den 8:e augusti hade jag inte en enda
biljett. Dels är jag inte en sportfantast, och dels verkade det väldigt svårt
att få tag på bra biljetter.

Idag var jag på kvartsfinalen mellan Sverige och Norge i
damernas handboll, mitt fjärde OS-event. Om jag vill, skulle jag kunna få tag
på biljetter till i princip vilket event som helst.

För någon månad sedan meddelade BOCOG (Beijing
Organizational Committee for the Olympic Games) att de 6,8 miljoner biljetterna
var slutsålda. Media rapporterade om rusning till biljettförsäljningen och
tumultartat kaos, och sponsorerna började gnugga händerna i förväntan över att
få nå ut till miljontals besökare.

De som har följt OS på TV de senaste dagarna har dock sett
lediga platser på populära events som simning, och halvtomma arenor på de mindre
uppmärksammade grenarna. Det har upprört många av de människor som har haft
svårt att få tag på biljetter eller betalat dyrt för de på svarta marknaden,
och även sponsorerna har uttryckt sitt missnöje över det låga antalet besökare i deras paviljonger i Olympic Green.

Det låga antalet åskådare har till och med erkänts som ett problem av OS-arrangörerna. Det har förklarats med allt från vädret (varmt,
fuktigt, regnigt, ibland en kombo) till att många väljer att gå på endast ett
event, trots att biljetten oftast omfattar flera. Statliga företag har fått en
hel del biljetter att ge till sina anställda, och många av de kanske väljer att
inte gå .Oavsett orsaken, så ser de folktomma arenorna verkligen inte bra ut.

Men är det något Kina har gott om så är det folk. Problemet
har nu åtgärdats till viss del genom att skicka in busslaster med arbetare,
vars uttalade uppgift är att heja och skapa en festlig stämning på läktarna. De
känns lätt igen på sin färgkoordinerade klädsel och sina enhetliga pinaler, och
det är också de som taktfast hejar under hela matchen.

Men utanför ingångarna till arenorna är det en helt annan
historia. Visst, alla krimskramsförsäljare har försvunnit från Tiananmen Square
och andra platser, men det här är trots allt Kina, där de formenliga kanalerna
oftast är krångliga, tidsödande och arbiträra, och det mesta istället uträttas
genom guanxi (kontakter), houmenr (bakdörren) och i annat fall svarta
marknader. På 80-talet handlade det främst om matkuponger, antagning till
universitet och fixa visum till utlandet, och i Beijing den senaste veckan har
det handlat om OS-biljetter. Att känna någon som känner någon är alltid en bra
början, men i brist på det kan man helt enkelt bege sig till ingångarna till
arenorna och börja köpslå med de horder av svarta börs-hajar, eller vanliga
människor som råkar ha en biljett till övers, som väntar utanför. Med lite tålamod, sunt förnuft och småknep, går det att komma över biljetter till det
mesta, till rimligt pris.

Framförallt är det även en fascinerande studie i
marknadsekonomins mekanismer utbud och efterfrågan. Biljetter till häckfinalen, där Liu Xiang förväntades delta, gick för 5000 RMB styck i söndags, och för
2000 RMB igår. Biljetter till de grenar Kina inte gått vidare i har också
blivit avsevärt billigare efteråt. En tumregel har annars hittills varit att ju
närmare inpå eventet, desto lägre priser, ibland lägre än inköpspriset om
säljaren varit tillräckligt desperat. Pricken över i:et har varit poliserna och
säkerhetsvakterna, som närmast rycker på axlarna åt den tydliga illegala
handeln som pågår framför näsan på dem.

Utanför Bird’s Nest och Aquatic Cube.

Några av de hundratals biljettförsäljarna.

Den folkmassan, den livliga legala och illegala
byteshandeln, allt med polisernas goda minne, det är det Kina som
OS-arrangörerna trodde att de hade lyckats rensa bort. Konsekvenserna borde
inte vara förvånande – oavsett kommunism eller ej, så ser marknadsekonomins
krafter alltid till att utbud och efterfrågan balanseras i detta land.

Fefei Tian

(söta västerländska flickor)

I söndags morse tittade jag på kvinnornas maraton med en
kanadensisk väninna. Mina tidigare OS-events har jag antingen gått på själv
eller med en kinesisk vän, och därmed smält in ganska bra i folkmassan. Den här
gången var det lite annorlunda.

Vi åkte ut med gratisbussen till Bird’s Nest, och kom fram
med ungefär en halvtimme tillgodo. Det var min första gång där inne, och det är
verkligen otroligt mäktigt på nära håll. Trots stadions korta historia
symboliserar den så mycket, och man kan nog inte undgå att beröras av dess
första intryck, oavsett om man är kines eller utlänning.

Trots den tidiga timmen var en hel del kineser redan på
plats, men få västerlänningar. Vi fick en del nyfikna blickar på väg till
stadion, men det i sig är inte något speciellt ovanligt för utlänningar i Kina.
Väl inne i stadion sprang vi fram och tillbaka mellan sektionerna och upp och
ner i trapporna för att få bästa uppsikt över löparna, men även över publiken.
Stora sektioner var nämligen reserverade för deltagarna i pausuppträdandena och
inhyrda hejaklackar, s.k. laladui, klädda i enhetliga, färgglada utstyrslar för
att skapa den rätta feststämningen.

Några av de hundratals barn som deltog i ett av
uppträdandena.

Sektioner av olika hejaklackar. Det gula är uppblåsbara
ballonger som man kan vifta och klappa med, och när hundratals människor gör
det i perfekt samstämmighet ser det ut som ett hav av havsanemoner.

Hundratals pensionärer i blåa sidenpyjamasar som har till
uppgift att vifta och posera med solfjädrar.

På något vänster lyckades jag och min vän ta oss längst ner
på läktaren, med perfekt utsikt över arenan. Vi ville ta några närbilder på
både idrottarna och hejaklacken, men när de snabbt upptäckte utlänningen mitt i
folkmängden skiftades fokus snabbt. Ledaren för hejaklacken tog fram sin
megafon, ropade: ”Låt oss ge vår waiguo pengyou (utländska vän) ett hjärtligt
välkomnande!”, varpå hundratals människor började ropa, hurra och vifta med
alla sina flaggor och pinaler för allt de var värda. Det finns många aspekter
på kinesers syn på utlänningar, men det är svårt att inte känna sig välkommen
av hundratals hurrande människor, som är genuint glada över att se en.

Efter det började fotoblixtarna fyras av. Folk svepte fram
för att förevigas på bild bredvid den blonda tjejen, och hon omsvärmades av
glada kineser och febrilt klickande kameror. Med frågor som ”Du är vacker, vill
du vara min vän?”, ”Låt oss byta telefonnummer så vi kan hålla kontakten!” osv.
märktes det att kineserna verkligen försökte få ut det mesta möjliga av
tillfället. Eftersom jag har sett en och en annan västerlänning i mina dagar,
tog jag tillfället att istället fotografera alla kineser.

Mycket poserande och många v-tecken senare började vi röra
oss mot utgången. De tjugo metrarna uppför trappan stannade vi ytterligen ett
flertal gånger för foton, innan vi lyckades ta oss utanför arenan. Innan min
vän hunnit pusta ut, skyndade en mamma fram och höll ut sin bebis mot henne för
ett sista fototillfälle. Det var först när vi sade hejdå som jag insåg hur
mycket mer fartfylld morgonen hade varit med henne som sällskap. Rampljuset
släcktes och jag kunde återigen smälta in i mängden.

Kinesers förhållande till utlänningar är komplext, och till
västerlänningar i synnerhet. Å ena sidan är fascinationen och den positiva
särbehandlingen påtaglig: jag har sett människor rusa fram till mina svenska
vänner, skaka hand och ta ett foto, innan personen ifråga riktigt fattat vad
som händer. Andra gör det mer diskret med mobilkameror, och en gång har jag
till och med tillfrågats om de fick ta kort på mina vänner, lite som om de var mina
hundvalpar. Är det tjejer har de ofta fått höra ”meinü!” ropas efter de på
gatan, och är det killar har jag ofta gratulerats till en så lång och ståtlig
pojkvän.

Utlänningar visas även ofta långt större hänsyn, ofta på
bekostnad av kineserna själva, vilket några vänners erfarenhet från
OS-invigningen är ett exempel på. De hade åkt till Houhai, bara för att se att
det var avspärrat för alla utan reservationer på barerna innanför, men
uppvisandet av utländska vänner innebar att de fick gå in genom avspärrningarna.
En svenskkines och en adopterad svensk från Sydkorea stoppades dock, eftersom
polisen inte trodde på att de var utlänningar. Först när de hämtades av sina
utländska vänner fick de gå igenom.

Andra gånger är denna fascination kopplad till en negativitet,
som jag främst har upplevt från kinesers reaktion på kineser och utlänningar
tillsammans. Lite av inställningen verkar vara ”Du ska inte tro att du är något
bara för att du umgås med utlänningar”, vilket visas mer eller mindre öppet.
Andra vänner, ett amerikanskt-kinesiskt par, har fått höra glåpord för att de
som kineser ”gjorde sig till” genom att prata engelska med varandra.

Med en så stor befolkning och en så lång, komplex historisk
relation till omvärlden, är det inte konstigt att det förekommer variationer
och exempel från hela spektrumet av inställningar. Oftast är bemötandet väldigt
positivt, om än stundtals intensivt, och söndagen var inte något undantag. Både
min vän och jag hade en rolig, underhållande morgon med många leende människor
och glada upplevelser, och jag kunde inte låta bli att tänka att trots inhyrda,
inövade hejaklackar, måste sådana här minnen ändå utgöra några av de bästa intrycken från OS i
Beijing 2008.

Fefei Tian

Vädret de senaste dagarna har varit helt underbart. Frisk
luft, klarblå himmel, strålande solsken, mulet ibland men ingen smog att tala
om. Temperaturerna har varit perfekta, och igår kväll var det nästan kyligt,
och på det hela taget har det känts väldigt mycket som svensk sommar när det är
som bäst.

Och det mest positiva av allt är att det verkar ske
naturligt. Det har visserligen regnat, men det har mest liknat mulna regndagar
i Sverige än silvernitrat-inducerade regnskurar.

Vädret kanske inte är det mest spännande samtalsämnet, men
det är ändå intressant att notera hur lite som har skrivits om det senaste
tiden, jämfört med när smogen och hettan var som värst. Många journalister
väljer nog att uppmärksamma det senare för att det är så extremt för dem, men i
mitt tycke är sådant här fantastiskt väder ännu ovanligare i Beijing.

(undantag finns)

Ett av det mest karaktäristiska för Kina och Beijing, på
gott och ont, är de snabba förändringarna. Den här bilden är från Solana, ett
nytt stort shopping- och livsstilskomplex vid Chaoyang Park i centrala Beijing.
Målet har varit att skapa ett internationellt shoppingområde där butiker,
restauranger, barer och klubbar vävs ihop av vindlande gator, trappor och låga
byggnader i europeisk stil, och det känns faktiskt som om de har lyckats.
Mycket är ännu inte öppet, och det känns underligt att gå runt i ett område med
så lite folk i Kina, men jag vet att det om mindre än två månader med all
säkerhet kommer att vara fullpackat med folk där.

Än så länge är det lite kvar att göra.