Annons

Kinabloggen om Kina och relationerna med Sverige

Peter Ueda

Peter Ueda

Detta är en intervju med Ling som är universitetsstudent och volontär under OS i Beijing. Hon jobbar med att serva journalisterna på en av de olympiska arenorna.

Hej Ling! Hur är stämningen bland er volontärer drygt en vecka innan OS?

Stämningsmässigt kan man dela in volontärerna i tre grupper. Först är det de som fortfarande tycker att det är en stor ära att få vara delaktig i arrangerandet av OS i Beijing, de jobbar hårt och följer reglerna till punkt och pricka. Sedan är det de som egentligen inte är så engagerade, som ser volontärarbetet som en bra merit och en möjlighet att lära känna nytt folk. Själva OS är inte längre något som upphetsar dem.

Den tredje gruppen är de som är upprörda och besvikna över alla godtyckliga regler och restriktioner som regeringen infört i samband med OS. De är även missnöjda med att vissa av volontärerna som arbetar för BOB (Beijing Olympic Broadcasting) får en lön på 459 RMB per dag. Detta är en mycket hög lön i Kina och denna orättvisa har väckt irritation inom volontärstyrkan. Vissa har redan hoppat av.

Vilken grupp tillhör du?

Jag tillhör de som förut var entusiastiska men som nu är uppgivna och besvikna. Alla dessa godtyckliga regler och restriktioner ställer till så mycket problem för befolkningen i Beijing, regeringen har gått för långt. Ytan ska vara så perfekt och det verkar vara det enda som spelar någon roll. Det är ett stort skådespel alltihopa, vi ska försöka förmedla en bild som inte är sann. Det har gått till överdrift. Nu vill jag bara att allt ska ta slut så fort som möjligt. Jag ogillar starkt hela detta OS-spektakel.

Vill du inte ha OS överhuvudtaget?

När jag ser vilka ofantliga och överflödiga resurser som läggs på OS blir jag lite ledsen. Kina är fortfarande ett fattigt land på landsbygden, tänk hur mycket nytta dessa pengar skulle kunna göra där. Å andra sidan skulle man kunna säga det om alla resurser som inte spenderas optimalt. Lyxvaror, rymdforskning, militär etc.

Tror du att OS blir lyckat?

Ja, organisatoriskt och logistiskt kommer det att bli mycket lyckat. Regeringen har spenderat så mycket tid och pengar på förberedelser och eliminerat allt som kan tänkas störa flödet att något annat vore konstigt. T.ex. har min handledare spenderat ett år i pressrummet där jag arbetar för att förbereda allt i minsta detalj. Vi vet exakt i vilka vinklar stolarna ska stå nu. (skratt)

Två av de otaliga volontärerna i Beijings tunnelbana

Fefei Tian

If you can’t beat ‘em, you don’t have to
join ‘em – men man kan anpassa sig och göra det mesta av situationen.

Rebecca McKinnon är CNN:s f.d.
Beijing-chef. Hon ger tips på vad journalister bör tänka på när de arbetar och rapporterar från Kina.

Ett annat hyfsat enkelt tips, och en annan
vinkel på problemet, ges här. Det har iallafall fungerat för mig tidigare.

Fefei Tian

Nu har vi sett mamma kyssa honom också.

IOK erkänner att de har gjort en deal med Kina om att viss Internet-censur fortfarande kommer vara i kraft.

Jag tror att Kinas handlingar de senaste
veckorna har fått både en och annan person att tänka om när det gäller OS. Jag
är i högsta grad partisk, eftersom jag har gått från hoppfullt optimistisk
till, tja, vi kan kalla det realistisk.

Men min åsikt är idag denna: den kinesiska
regeringen har många mindre positiva egenskaper, men den är åtminstone inte
dum. När det gäller kritiken mot OS under våren har de gjort vad de kunnat för
att putsa upp fasaden till en nivå som omvärlden motvilligt kunnat acceptera.
De tog små steg mot en mer konstruktiv roll i Darfurfrågan, de gav lite fler
löften angående mänskliga rättigheter, och muttrandet runt om i världen lugnade
ner sig lite. Sedan hjälpte det förstås att Jacques Rogge stod bredvid de i
vått och torrt.

Sedan kom jordbävningen, och med den en våg
av sympati och optimism inför de fria medierapporterna, det relativt sett
snabba handlandet och regeringens stöd.

Det varade precis tillräckligt länge för
att besvikelsen verkligen ska svida. Journalister som försökt rapportera om de
raserade skolorna i Sichuan har fängslats, och partipolitiker har köpt de
sörjande föräldrarnas tystnad.

Inte mycket har förändrats i grunden.

Och nu står vi här, nio dagar innan OS
börjar, en jätteapparat som är omöjlig att stoppa. Och först nu börjar man inse
hur beräknande den kinesiska regeringen hela tiden har varit – och IOK med den.
Att den kinesiska regeringen gjorde såhär borde egentligen vara föga
förvånande. Men IOK? De satt med alla korten i hand, det var de som avgjorde
vem som skulle få OS. Vad fick de för att vara Kinas lilla knähund?

Fefei Tian

.. Är man äldre än sex år vet man att han inte finns.

(Det här är inte den lugnaste och mest objektiva bloggposten någonsin)

Nyheten om att Kina ska bryta ett av sina OS-löften, att tillhandahålla fritt Internet för journalister under OS, har
spritt sig som en löpeld genom utländska tidningar världen över, från Bangkok
Post till Sydney Morning Herald. Ihärdigt sökande online, både på Google och
Baidu (kinesisk sökmotor), både på kinesiska och engelska efter kinesiska sidor med samma nyhet, BBS:er,
bloggar, vad som helst – helt blankt (kinesiska: OS Internet censur). De stora
partispråkrören Xinhua och China Daily är lika knäpptysta.

Hade
det varit minsta tvivel om äktheten i reportaget, missförstånd, felsägning etc,
så hade dessa kinesiska nyhetssajter publicerat en kritisk artikel om hur media
i väst ständigt felciterar kinesiska uttalanden eller dylikt, samt en försäkran
om att journalister visst kommer få fri tillgång till Internet under OS.

Kanske
är det jag som är överdrivet pessimistisk. Kanske kommer det upp en sådan
pseudo-artikel senare. Kanske kan kossor flyga.

Men
med nio dagar kvar till OS, så är det här i mina ögon snarare ett tecken på
Kinas nonchalans: allt är färdigbyggt, eventet är i hamn, horderna av
säkerhetspoliser och restriktioner kommer se till att ingenting händer,
visumrestriktionerna har kraftigt begränsat antalet turister, de fulare delarna
av staden har antingen putsats upp, rivits ned eller dolts bakom betongmurar
det finns inget som står i vägen för ett perfekt OS längre. Darfur, mänskliga
rättigheter, fri tillgång till Internet – brutna löften väger ingenting, och
kostar inte någonting vid det här laget heller. Vad ska Jacques Rogge göra?
Ställa in OS? Knappast.

Kim
Jong-Il skulle ha varit stolt. Vem vet, nästa gång kanske IOK kan ge sommar-OS
till Pyongyang.

Fefei Tian

Kina, historiskt sett berömt för sin utsökta konst, porslin, hantverk, arkitektur etc… varför, varför?

Jag menar, vill man att världen ska ta en på allvar
som en global supermakt, så är det här kanske inte det första intrycket man vill
ge under öppningsceremonin. (sajten är på kinesiska, men en bild ska ju säga
mer än tusen ord)

(länken kommer härifrån)

Fefei Tian

Ända sedan trafikrestriktionerna satte
igång, så har jag njutit av lyxen att kunna färdas i över 30 km/h under
rusningstid. Men udda-jämna-nummer-regeln hade ett annat syfte också, att
förbättra luftkvalitén. Tyvärr har Beijings Air Pollution Index, API, inte
förbättrats nämnvärt. Förutom en viss förbättring de första dagarna efter att
restriktionen infördes, har API de senaste dagarna hela tiden överstigit 100,
gränsen för vad som anses vara “bra” luftkvalitet. API mäter halten av fyra
olika kemiska substanser plus PM10 (finhaltiga dammpartiklar), och den högsta
halten av dessa fem blir API:n.

I en stad där API:n översteg 500 när det
var som värst (den här skalan går bara upp till 300, vilket anges som “heavy”), kanske 100 låter som en
ganska bra nivå. Sedan tittar man på jämförelser med Hong Kong, USA och Europa,
och inser att ett par månader i Beijing nog förkortar ens liv med motsvarande
tid.

De kinesiska myndigheterna har också insett
faran i att ha världens bästa atleter andas in den tjocka sörjan som kallas
luft i den här staden, (det har atleterna också gjort – många förbereder sig på
träningsläger i Singapore, Hong Kong och Japan, och flyger in endast för sin
egen tävling) och med 11 dagar kvar till OS, börjar goda råd bli dyra. När till
och med China Daily, partiets språkrör, informerar om att det finns en “emergency green plan” som kan komma att implementeras 48 timmar innan OS, då
inser nog fler att produktionsstopp på fabriker och trafikrestriktioner under
några månaders tid kanske inte är tillräckligt för att motverka åratal av
förorening.

Peter Ueda


Vad vill du bli när du blir stor? Är en klassisk fråga att ställa till ett barn.

När vi frågar de kvarlämnade barnen på landsbygden är standardsvaret givet.
”Gå på universitet”.
Det är alltså inget yrke eller familjebildning som barnen drömmer om utan en ospecificerad tillvaro som universitetsstudent. Antagligen svarar de så för att de vet att det är svaret som alla vill höra. De meritokratiska värderingarna genomsyrar det kinesiska samhället och måttstocken för ens barns framgång är i stor utsträckning rankingen på det universitet som barnet tar sig in på. Att få en plats på ett bra universitet är dock så pass svårt att det inte finns utrymme att fundera över livet efter universitetet. Slutmålet, i både barnens och föräldrarnas ögon, blir därför just universitet och det bästa möjliga universitetet utifrån barnets kapacitet.

Även på landsbygden är dessa värderingar de vanligast förekommande. När föräldrarna ringer hem är det framför allt studieresultat de frågar sina barn om och när vi undrar vad som är de arbetande föräldrarnas största oro svarar mor- och farföräldrarna att det är att barnet ska komma in på universitet men att de inte ska ha råd med terminsavgifterna.

Barnen vet om detta, men många av dem har på känn att det inte riktigt räcker med hårt jobb från deras sida.
”Våra lärare är inte alls entusiastiska när de undervisar. De bara står och läser innantill hela lektionen. Sen går de och spelar Mahjong.” säger en flicka vi talar med. ”När jag inte förstår någonting i boken, har jag ingen att fråga.” fortsätter hon. Även med den bästa möjliga support från erfarna lärare och omhändertagande föräldrar är konkurrensen om universitetsplatserna knivskarp i Kina. Att från denna skola ta sig till attraktivt universitetet i Beijing eller Shanghai är nästintill omöjligt. Med rigorös självdisciplin och stor talang kan några av barnen dock möjligen nå yrkesutbildningar eller högre utbildningar av lägre prestigegrad lokalt. För övriga är vägen till fabriksgolven utstakad.

Ett uttalat mål för vårt projekt är att uppmuntra barnens studier för att få dem att kämpa sig uppför den sociala stegen, men alla håller inte med.
”Föreställ dig hur dessa barn mår när deras föräldrar ringer hem och undrar hur det går med studierna. De vet hur hårt föräldrarna arbetar, och de tror att de inte kommer att kunna uppfylla sina föräldrars drömmar.” säger Wong, en gruppmedlem. ”Självklart är det viktigt för oss att hitta de talanger som kan förverkliga klassresan och uppmuntra dem, men för övriga kanske vi bara spär på ångesten. Det är lätt för oss naiva medelklassbarn att säga att de ska kämpa hårdare men verkligheten är inte så enkel.”

Fefei Tian

Jag har hela tiden sett positivt på OS i
Beijing. Liksom många andra har jag sett det här som en chans till ökad
utveckling och öppenhet, där press och kritik från omvärlden skulle leda till
förbättringar. Och även om det argumentet kan tyckas vara väl naivt, så har jag
åtminstone sett det som ett event med det kinesiska folkets fulla stöd. Kina är
ett jätteland har jag sagt, alla förändringar sker långsamt, men OS kommer att
vara ett steg i rätt riktning.

Men nu växer känslan av obehag inför OS sig
allt starkare. Det hade varit så mycket lättare om jag hade kunnat peka på ett
enda, avgörande moment, som har fått mig att ändra inställning. Istället är det
otaliga små saker, som tillsammans samlar sig till ett olycksbådande faktum: OS
är världens största folkfest, men för Kina är festen det viktiga, inte folket.

Att ta upp alla saker är i princip
omöjligt, även om många nyhetsartiklar gör ett försök. Men i vilken ände ska
man börja? De rigorösa säkerhetsåtgärderna kanske, med allt från spårhundar,
luftvärnsmissiler, säkerhetskontroller på tunnelbanor (ska de börja på bussar
också efter explosionerna i Yunnan?) till restriktioner på varutransporter in
till och ut från Beijing, inklusive privat post (USB-stickor får tydligen inte
skickas ut förrän efter OS, fråga Peter). Att ta sig in och ut från Beijing
blir allt svårare, och utlänningars visumproblem ska vi bara inte tala om.
Långsamt innesluts invånarna i Beijing i en liten bubbla – som om det skulle
vara en garanti för ökad säkerhet. Samtidigt kommer till och med kinesiska
turistbyrån med statistik om att bara 77 % av alla femstjärniga hotell är
bokade, och bara 44 % av alla fyrstjärniga. Anstormningen av turister, vare sig
inhemska eller utländska, fortsätter att lysa med sin frånvaro.

Samtidigt så rensas Beijing upp med en
fanatisk nit och rigiditet som ibland leder till bisarra resultat. Nu pratar vi
inte ens om min nostalgi efter det kinesiska vardagslivet, vi pratar om att
restauranger inte får servera sallad för att deras serveringstillstånd bara omfattar
nudlar.

Även om Kina i allra högsta grad är en
polisstat, finns det tillfällen då utökad säkerhet kan vara befogat. USA gjorde
det efter 9/11 t.ex. Men säkerhetsåtgärderna i Beijing är så arbiträra, så
svårtolkade, så vitt omfattande och så nyckfullt implementerade att de har
förvandlats från behövliga till klassisk kinesisk byråkrati: en skiftande
labyrint, där information aldrig är tillförlitlig och loopholes hela tiden
öppnas och stängs. Istället för att inge en känsla av säkerhet, känner man bara
förvirring och oro. Vilka regler gäller, och kommer de att ändras imorgon?
Känner jag någon som kan hjälpa mig att få det här fixat?

Och stämningen bland kineserna själva har
också ändrats. Den genuina stoltheten finns kvar, men inte så mycket glädjen. Sägs
det något positivt, så är det med ett sammanbitet leende och uttryck som “härda
ut”, “anpassa sig”, “det här är viktigt för Kina” förekommer allt oftare.

Och sägs det något negativt, så är det
t.ex. i form av ?????, eller ”The Five Fuwa of the
Apocalypse”, som har spritts på kinesiska hemsidor och sedan censurerats. (Fuwa
kan översättas som lyckodockor) Istället för att representera lycka och
välgång, har de blivit föremål för vidskeplighet. Beibei, den blåa fisken, har
fått symbolisera alla översvämningar i södra Kina i sommar. Jingjing, pandan,
symboliserar jordbävningen i Sichuan, pandaprovinsen. Huanhuan, den olympiska
elden, symboliserar alla kontroverser kring OS-facklan. Yingying, den
tibetanska antilopen, symboliserar protesterna i Tibet. Svalan Nini har
inspirerats av motiven på de drakar som barn ofta leker med, och representerar
antingen tågkraschen nära Weifang, känd som ”City of Kites”, eller den skenande
prisinflationen.

OS
börjar om två veckor. Hur kommer stämningen i staden att vara då?

Peter Ueda


Vid planeringsstadiet av detta projekt för de kvarlämnade migrantarbetarbarnen på den kinesiska landsbygden förväntade vi oss att möta olyckliga barn, präglade av föräldrarnas frånvaro och armod. Vi som lyckligt lottade universitetsstudenter skulle jobba för att uppmuntra, undervisa och dokumentera. Dock var verkligheten, som vanligt när den jämförs med teorin, mindre svart och vit.

Barnen i denna by åtnjuter en uppväxtmiljö deras urbana motsvarigheter bara kan drömma om. Barnen, åtminstone de yngre, sjuder av energi och skratt när de i stora grupper driver omkring i den vackra naturen; bland risfält, vattenfall och branta berg. Detta att jämföra med de kinesiska stadsbarnens individuella pluggande, strikta schemabeläggning och smogtyngda stadsmiljö.

”De här barnen är lyckligare än jag någonsin var under min uppväxt.” muttrar universitetsstudenten Wong, själv uppvuxen i Beijing. ” Visst är deras tillvaro inte optimal men det är heller inte stadsbarnens. Jag hade behövt en volontärarbetare som underhållit och muntrat upp mig under rasterna mellan pluggpassen.” fortsätter han.

Föräldrarnas frånvaro är förvisso ett betydande problem för dessa barn. Man märker hur ivriga de är att få kontakt med oss unga vuxna då vår åldersgrupp utgör ett tomt hål i byns demografi. Enligt enkätsvaren vi samlar in är det framför allt en saknad av någon att diskutera sina problem med som plågar vissa av barnen. ”När jag är rädd eller ledsen har jag ingen att vända mig till ” är en då och då förekommande kommentar. Men far- och morföräldrarna är i de flesta fall närvarande och i de fall föräldrarna skaffat barn tidigt i sina liv är dessa faktiskt inte mycket äldre än stora delar av den svenska föräldrakåren. Många av barnen får därmed den uppmärksamhet och kärlek de behöver från hälso- och åldersmässigt inte alltför besvärade far- och morföräldrar. (Självklart är de individuella fallen mycket varierande)

Den materiella nivån i denna by är förvisso inte hög men långt ifrån katastrofal. TV, rinnande vatten och ordentliga hus är standard. Enligt byborna vi talar med är det till följd av att utländska fabrikerna tillåtits etablera sig i Kina och den inkomst som föräldrarna där genererar som detta lyft kunnat åstadkommas. Det ska förvisso has i åtanke att denna by är relativt välmående jämfört med andra kinesiska landsbygdsområden.

De som lider mest i dessa migrantarbetarfamiljer är nog inte barnen. Just i denna by verkar de ha de har en relativt lycklig uppväxt, miljömässigt och materiellt, och trots avsaknaden av kontakt med föräldrarna har de stöd från mor och farföräldrar. De största uppoffringarna gör nog föräldrarna själva. De jobbar i kopiösa mängder för att familjen hemma i byn ska leva bättre och för den hägrande drömmen om barnens universitetsstudier.

Sinnestämningen hos barnen går dock från mycket gladlynt i låga årskurser mot en accelererande grad av ångest i takt med stigande ålder. Ju närmare den mindre tilltalande verkligheten barnen inser att de kommer, desto mer oro kan vi observera. De vet att det liv som väntar dem som vuxna inte är lika sorglöst som deras tidiga barndom.

Men än så länge ljuder skratten genom Sichuans berglandskap.


Peter Ueda

”Jag gör det för lagets skull, döm mig inte”

Mr. Sun, har ända sedan resans start uttryckt en stressad oro över den stundande middagen med de lokala politikerna i Xuanhan. Varje möte sedan avresan har haft en punkt på dagordningen som behandlat denna middag och hur vi ska förhålla sig till hans oundvikliga etanolintoxikation samt hans därav följande beteende. Som ledare för vår projektgrupp är det han som får ta alla skålarna med de olika politikerna – viktiga kontakter för genomförandet av vårt projekt – och att tacka nej är förstås inte aktuellt enligt kinesisk spritkultur. Hans öde är därmed beseglat.

Mr. Sun ler sammanbitet när vi går in på restaurangen. Till mig ber han om ursäkt i förväg. ”Förlåt att jag kommer att bli odrägligt full, det här är kinesisk spritkultur och nödvändigt för att underhålla kontakterna. Vill du göra affärer i Kina måste du supa med dina affärspartners. Annars går det inte.” Han placerar de yngsta studenterna vid något han kallar ett ”säkerhetsbord” beläget längst ifrån de skålivriga politikerna och lovar att försöka skydda oss alla så gott det går.

Sedan sätter skålandet igång. Och han går in med levern som insats. Mr. Sun tömmer glas efter glas med kinesisk starksprit tillsammans med de välmående politikerna och blir följaktligen redlöst full. Han hinner krossa två ölflaskor, ramla över bordet så att porslin krasas och mat spills och spy storslaget över sin stol innan han blir så pass medgörlig att vi enligt i förväg utarbetat flödesschema kan släpa hem honom till hotellet.

Vid det laget hade politikerna redan gått hem.

Mr. Sun och den lokala utbildningsministern i Xuanhan