Annons

Chefredaktörsbloggen

Fredric Karén

Fredric Karén

TV-LICENS I nio månader hade Sveriges Television löst sin digitala affärsmodell. Det som resten av världens mediebolag kämpar förtvivlat med, att kunna ta betalt av sina användare för digitalt innehåll, löste SVT och Radiotjänst enkelt. Nämligen genom att ta ut licens på 2 076 kronor om året av alla som äger en dator, surfplatta eller smart telefon.
Det lät nästan för bra för att vara sant. Vilket det också visade sig vara.
För drygt en vecka sedan slog nämligen Högsta förvaltningsdomstolen fast att en dator inte är att betrakta som en tv-mottagare. Därmed föll Radiotjänsts möjligheter att ta ut licens för mobiler, surfplattor och datorer.
Reaktionen blev omedelbar.
Under veckan har drygt 8000 personer sagt upp sin tv-licens och fler är att vänta.
Detta sker samtidigt som det linjära tv-tittandet kraftigt minskar för såväl SVT som de kommersiella kanalerna. Konkurrensen från helt digitala tjänster som Netflix, HBO och inte minst YouTube är mördande, vilket syns tydligt i statistiken.
Public service har fortsatt väldigt starkt stöd hos svenska folket. Innehållet håller hög kvalitet och förtroendet för SVT är skyhögt. Ändå sviker tittarna.

Det kallas för disruption, ett ord som vi i tidningsbranschen kan rabbla fram- och baklänges om vi så blir väckta mitt i natten. Genom historien har en rad branscher utsatts för just detta. Räknesnurror konkurrerades ut av digitala miniräknare, cd-skivor konkurrerades ut av strömmad musik, papperstidningar är under press av gratis digitala nyheter. Nu har turen kommit till tv-branschen.
Det för oss tillbaka till förvaltningsrättens dom och dess verkliga betydelse, nämligen frågan om hur public service ska finansieras i framtiden. Om tittandet flyttar från tv-apparater till datorer och mobiler – och de inte omfattas av licensen – kommer antalet licensbetalare att fortsätta att minska.
Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth menar att nuvarande licensmodell ska vara intakt till 2019. Det tror jag inte håller. Om fem år kommer våra medievanor att se radikalt annorlunda ut. I såväl Norge som Danmark diskuterar politikerna public service. Det är rimligt att en bred debatt kring dessa frågor förs även i Sverige.

Om tv-licensen visar sig vara obsolet i en allt mer digitaliserad värld behöver nya finansieringsmodeller diskuteras. Det som hittills förts fram i debatten är finansiering via skattsedeln – ungefär som begravningsavgiften – eller att alla som betalar licens får en kod som används för att logga in på SVT:s hemsida. Ett tredje alternativ, möjligen kontroversiellt, är att SVT tillåts öka antalet sponsrade program för att få in mer pengar från kommersiella aktörer.
Alla tre har sina nackdelar om man argumenterar för opartiskhet och en television fri från politisk eller kommersiell påverkan. Men frågan brinner, för om allt färre tar del av utbudet och dessutom inte är beredda att betala för det riskerar den höga kvaliteten och därmed också det höga förtroendet som vi svenskar känner för public service att gå förlorat.

Om bloggen

Här bloggar Fredric Karén, chefredaktör för SvD sedan september 2013. I bloggen försöker jag beskriva hur SvD resonerar kring journalistik men också hur vi tar oss an den stora strukturomvandlingen som just nu präglar tidnings- och mediebranschen.

Skriv gärna en kommentar eller skicka ett mail om du har frågor eller synpunkter.
Fredric Karén

GLÖMD AV GOOGLE. De flesta av oss har nog någon gång googlat på våra egna namn. Resultatet brukar bli en brokig samling länkar med allt ifrån Facebookinlägg till flera år gamla resultat i löpartävlingar. En del av det vi gjort genom åren och som lagrats digitalt kanske vi inte är så stolta över, annat kan vara direkt felaktigt.

Sedan några veckor tillbaka pågår en debatt kring just våra sökresultat på Google. En färsk EU-dom slår fast att människor har rätt att få länkar bortplockade ur söklistan om de anses bryta mot ett unionsdirektiv som bland annat ska skydda den personliga integriteten och rätten till ett privatliv.
Det är viktigt att påpeka att ursprungskällan till informationen kommer att finnas kvar på nätet, det som händer är att Google inte längre listar de länkar som anses bryta mot direktivet. Informationen blir därmed mycket svårare att hitta.
I debatten kallas det för att man blir ”glömd” av Google.
Hittills har cirka 70 000 européer ansökt hos Google om att bli ”glömda” från sökresultaten. Nu väntar en tuff uppgift för sökjätten. Varje förfrågan ska hanteras manuellt och bedömas mot EU-kriterierna.
I någon mån betyder det här att Google tar på sig ett utgivaransvar för de länkar som listas vid en sökning. Om de anmäls ska de bedömas och därefter plockas bort om de leder till en källa som kränker den personliga integriteten. Så till vida påminner det om hur en ansvarig utgivare för till exempel en tidning bedömer en enskild namn- eller bildpublicering.
Det är inte ovanligt att vi på SvD får liknande förfrågningar från läsare som vill få äldre artiklar om sig själva raderade ur vårt arkiv. Om du ställt upp på en intervju för många år sedan och berättat om till exempel en livskris kan det vara besvärligt om det är den första länk som dyker upp när din blivande arbetsgivare söker på ditt namn på Google.
Det kan tyckas vara ett enkelt utgivarbeslut att helt sonika radera länken, och även om vi är restriktiva tillmötesgår vi emellanåt dessa önskemål.

Frågan blir litet mer komplicerad om personen vi intervjuat är en politiker som nu vill få intervjun raderad eftersom han eller hon gått vidare i livet. I det fallet kan just den här intervjun bli en viktig pusselbit i en journalistisk granskning av politikern. Ett historiskt dokument och en del av SvD:s arkiv skulle därmed gå förlorat om vi går med på önskemålet att radera artikeln.
I de fallen säger jag alltid nej.
I de pressetiska regler som jag har att förhålla mig till stipuleras att offentliga personer, som exemplet med politikern, ska tåla att granskas och bevakas hårdare jämfört med privatpersoner. Det är en regel som går att förhålla sig till även i en digital värld.
Den rykande aktuella frågan blir då: hur förhåller sig Google till de pressetiska reglerna? Kommer de att göra skillnad på privatpersoner och offentliga personer? Om en människa är en människa och den personliga integriteten viktas på samma sätt borde svaret bli nej. I så fall riskerar viktig, och kan det visa sig, historiskt intressant källmaterial att ”glömmas” för eftervärlden.

Fredric Karén

ALLIANSENS KONVENT. Politiker är normalt sett inte i humorbranschen. Däremot hör det till att de ger sina motståndare satiriska gliringar eller levererar slagkraftiga citat som smarta PR-människor kan bygga politisk kommunikation kring.

De som arbetar med humor brukar säga att tajming är allt. Det vill säga: sammanhanget när du säger något samt innehållet i det avgör hur mottagaren ska uppfatta det. Det finns många historiska exempel på när politiker säger fel saker vid fel tillfällen, oftast i ett försök att vara roliga eller slagkraftiga, men där resultatet i stället blir det motsatta.
Tajmingen för Alliansens konvent i Nacka i veckan är det inte mycket att säga om. De fyra partierna är hårt trängda och med hundra dagar kvar till valet är det hög tid att de visar upp en enad front. Därtill hör att själva upprinnelsen till konventet var litet av ett skämt. Ni minns säkert korvgrillnings-mötet i småländska Maramö 2013 där det enda matnyttiga, förutom korven, som kom ut var just att de skulle hålla ett konvent våren 2014. Desto viktigare då, kan man tycka, att detta konvent skulle gå till historien som ett, till skillnad från korvmötet, ett innehållsligt gediget möte där ett allvarligt försöks gjordes av Alliansen att bryta den negativa opinionstrenden.
I stället väljer de att göra precis tvärtom. De levererar ett jippo, med ballonger, dunkande discomusik och en publikuppvärmare som frustar ut citat som: ”det här är alliansen – musik, glädje och kärlek”. Väl på scen faller de fyra partiledarna in i den klämkäcka stämningen:
– Ni anar inte hur roligt vi har haft det här bakom, morgondisco på jobbet”, sade statsministern och får medhåll av Annie Lööf:
– De här tre killarna är ”favourites” i min mobil, faktiskt.
Det skiljer cirka 15 procentenheter mellan Alliansen och oppositionen. Det är förståeligt att Alliansen i det läget vill visa att de står enade.
Men väljarna är inte dumma. Och de kan framför allt skilja på när tajmingen är den rätta för stoj och stim. Och när den inte är det.
Skolan är ett typiskt ämne som inte lämpar sig för skämt. Visserligen är Jan Björklunds citat från veckan alliansdisco ”Sverige ligger i nivå med länder som våra ungdomar inte ens vet var de ligger” slagkraftig. Och även om politik tar lång tid att genomföra, hade det varit mer klädsamt att säga ”vi har rullat ut massor av reformer i skolan, men vi har en lång väg kvar att vandra”. Inte världens bästa oneliner, kanske. Men kanske ett bättre sätt att angripa det hela.
Till skillnad från Maramö-mötet meddelade dock Alliansen till sist ett antal konkreta politiska förslag under sitt konvent nu i veckan. Det viktigaste, att 5 miljoner svenskar ska vara i jobb 2020.
Men frågan är vad som dröjer sig kvar på väljarnas näthinnor efter veckans mediebevakning: de politiska förslagen eller landsbygdsminister Eskil Erlandssons svängom med kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth framför scenen?
Den politiska tajmingens mästare, brittiska premiärministern Winston Churchill, vet i alla fall vad han tycker:
”Politics is not a game. It is an earnest business”.