X
Annons
X

Chefredaktörsbloggen

Fredric Karén

Fredric Karén

FOLK OCH FÖRSVAR. Det är 100 år sedan första världskriget bröt ut. 100 år sedan den serbiske nationalisten Gavrilo Princip dödade ärkehertigen och kronprinsen Franz Ferdinand av Österrike och hans hustru Sophie von Chotek. Skotten i Sarajevo brukar allmänt betraktas som gnistan till ett av historiens mest blodiga krig. Över 70 miljoner soldater mobiliserades och när fredsavtalet fem år senare undertecknades i Versaille räknades de döda soldaterna till nio miljoner.
I år är det också 25 år sedan Berlinmuren föll och människor från öst strömmade över till väst, fulla av förhoppningar om ett bättre och rikare liv. Det var också slutet på den period som kallats kalla kriget och som alla vi som vuxit upp på 1970-talet präglats av. Jag minns diskussionerna i klassrummet om var närmaste skyddsrum låg, tidningsartiklarna om Sovjets och USA:s kapprustning och hur vi skvallrade om polska tavelförsäljare som var i Sverige för att spionera.
Som värnpliktig 21-åring fick jag lära mig att hotet kom från öst. Vi fick se bilder på sovjetiska uniformer och titta på instruktionsfilmer om vilka vapen de använde. Officiellt kunde anfallet lika gärna komma från Nato och väst, men på våra genomgångar med löjtnant Andersson ritades pilarna illröda och de kom uteslutande över norra Finland eller över Östersjön.

Då hade Sverige ett försvar på 850 000 män och kvinnor. I många delar omodernt och dåligt utrustat, men numerären kunde möjligen verka avskräckande för en potentiell angripare. Vad som sedan hänt känner vi till. Den allmänna värnplikten är avskaffad, många regementen och flottiljer har lagts ner. I stället satsar regeringen på en liten men välutbildad yrkesarmé.
För ett år sedan berättade ÖB Sverker Göransson i en intervju med SvD:s Mikael Holmström att Sveriges försvar skulle kunna hålla emot angripare i ungefär en vecka. Ordet ”enveckasförsvar” blev en viral succé och tog till och med plats i Språkrådets nyordslista.
I går publicerade vi en ny intervju med ÖB där han avslöjar att vid ett eventuellt anfall klarar vi bara av att försvara en av de fem militärgeografiska delarna av landet – åt gången. Mest troligt prioriteras då Stockholm. Övriga landet överlämnas med varm hand åt vårt 22 000 man starka hemvärn.

Från att ha varit placerad i malpåse under ett decennium har nu försvarsfrågan lyfts upp på agendan. Det är valår, försvarsberedningen ska i mars lämna sitt underlag till nytt försvarsbeslut och på andra sidan Östersjön skramlar Putin med ökade militära satsningar. Samtidigt har brytpunkten mellan konventionella och högteknologiska vapen aldrig varit så tydlig. I skenet av det är det lätt för ÖB att spä på oron i hopp om ökade anslag. Likaså är möjligheterna stora för det parti som vill profilera sig.
I dag inleds Folk- och försvars årliga konferens i Sälen. Risken är att konferensen blott och bart blir en tävling i att lova mest och skramla mest – medan det vi egentligen behöver är en samsyn över vilket försvar Sverige behöver, givet det säkerhetspolitiska läget 2014.

Om bloggen

Här bloggar Fredric Karén, chefredaktör för SvD sedan september 2013. I bloggen försöker jag beskriva hur SvD resonerar kring journalistik men också hur vi tar oss an den stora strukturomvandlingen som just nu präglar tidnings- och mediebranschen.

Skriv gärna en kommentar eller skicka ett mail om du har frågor eller synpunkter.