Tv-licensen är inte en modell för framtiden

TV-LICENS I nio månader hade Sveriges Television löst sin digitala affärsmodell. Det som resten av världens mediebolag kämpar förtvivlat med, att kunna ta betalt av sina användare för digitalt innehåll, löste SVT och Radiotjänst enkelt. Nämligen genom att ta ut licens på 2 076 kronor om året av alla som äger en dator, surfplatta eller smart telefon.
Det lät nästan för bra för att vara sant. Vilket det också visade sig vara.
För drygt en vecka sedan slog nämligen Högsta förvaltningsdomstolen fast att en dator inte är att betrakta som en tv-mottagare. Därmed föll Radiotjänsts möjligheter att ta ut licens för mobiler, surfplattor och datorer.
Reaktionen blev omedelbar.
Under veckan har drygt 8000 personer sagt upp sin tv-licens och fler är att vänta.
Detta sker samtidigt som det linjära tv-tittandet kraftigt minskar för såväl SVT som de kommersiella kanalerna. Konkurrensen från helt digitala tjänster som Netflix, HBO och inte minst YouTube är mördande, vilket syns tydligt i statistiken.
Public service har fortsatt väldigt starkt stöd hos svenska folket. Innehållet håller hög kvalitet och förtroendet för SVT är skyhögt. Ändå sviker tittarna.

Det kallas för disruption, ett ord som vi i tidningsbranschen kan rabbla fram- och baklänges om vi så blir väckta mitt i natten. Genom historien har en rad branscher utsatts för just detta. Räknesnurror konkurrerades ut av digitala miniräknare, cd-skivor konkurrerades ut av strömmad musik, papperstidningar är under press av gratis digitala nyheter. Nu har turen kommit till tv-branschen.
Det för oss tillbaka till förvaltningsrättens dom och dess verkliga betydelse, nämligen frågan om hur public service ska finansieras i framtiden. Om tittandet flyttar från tv-apparater till datorer och mobiler – och de inte omfattas av licensen – kommer antalet licensbetalare att fortsätta att minska.
Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth menar att nuvarande licensmodell ska vara intakt till 2019. Det tror jag inte håller. Om fem år kommer våra medievanor att se radikalt annorlunda ut. I såväl Norge som Danmark diskuterar politikerna public service. Det är rimligt att en bred debatt kring dessa frågor förs även i Sverige.

Om tv-licensen visar sig vara obsolet i en allt mer digitaliserad värld behöver nya finansieringsmodeller diskuteras. Det som hittills förts fram i debatten är finansiering via skattsedeln – ungefär som begravningsavgiften – eller att alla som betalar licens får en kod som används för att logga in på SVT:s hemsida. Ett tredje alternativ, möjligen kontroversiellt, är att SVT tillåts öka antalet sponsrade program för att få in mer pengar från kommersiella aktörer.
Alla tre har sina nackdelar om man argumenterar för opartiskhet och en television fri från politisk eller kommersiell påverkan. Men frågan brinner, för om allt färre tar del av utbudet och dessutom inte är beredda att betala för det riskerar den höga kvaliteten och därmed också det höga förtroendet som vi svenskar känner för public service att gå förlorat.