Annons

Chefredaktörsbloggen

Fredric Karén

Fredric Karén

Tala eller tiga? I skenet av nyheten om att två svenska journalister rövats bort i Syrien ställs svenska medier inför dilemmat: ska vi berätta om händelsen eller låta bli för att inte riskera att de tillfångatagna kollegorna råkar ännu mer illa ut?

Det var i går som vi nåddes av den fruktansvärda nyheten att två svenska journalister kidnappats i Syrien – Magnus Falkehed och Niclas Hammarström. Båda är rutinerade yrkesmän som vistats i oroszoner tidigare och gjort viktiga reportage för flera svenska tidningar, däribland SvD. Numera är Magnus Falkehed knuten till Dagens Nyheter, medan Niclas Hammarström främst arbetar åt Aftonbladet. Såvitt hittills framkommit hade de den här gången ingen uppdragsgivare.

Likväl gav de sig in i det mest konfliktfyllda området i världen med den starka intentionen att berätta. De ville berätta för omvärlden om det som pågår: om den svåra konflikten, om det omänskliga lidandet och om det politiska spel som kostat så många människoliv.

Att vara på plats, prata med människor och beskriva det som händer är en journalists viktigaste uppdrag. Det är så medierna skapar förändring och driver opinion. Kring politikernas och militärernas förhandlingsbord tas sällan eller aldrig hänsyn till den lilla människan – där spelar journalistiken en avgörande roll.

Utan journalister som Niclas Hammarström och Magnus Falkehed – som trots faran ger sig in i områden där risken för kidnappning eller personskador är så stor –  skulle vår kännedom om olika konflikter och fasor vara avsevärt mycket lägre. Och därmed även vår förmåga att påverka.

När jag skriver detta har ännu ingen grupp tagit på sig kidnappningen av de båda svenska journalisterna. Experter på Syrien som SvD pratat med markerar vikten av att UD måste agera skyndsamt, då ökar möjligheterna att de släpps snabbt. Tyvärr är historiken av kidnappningar av journalister i Syrien dyster läsning. Enligt organisationen Reportrar utan gränser har ett antal journalister rövats bort i regionen den senaste tiden. Många av dem har ännu inte släppts.

Bland andra:

• Fyra fransmän, två av dem rapporterade för etermediebolaget Europe 1 och kidnappades den 6 juni 2013.

• Två amerikaner varav en frilans för Washington Post och al-Jazira kidnappades den 13 augusti 2012.

• En spansk journalist som arbetade för den Barcelona-baserade dagstidningen El Periódico kidnappades den 4 september 2012.

• En jordanier som arbetade för amerikanska Al-Hurra kidnappades den 20 augusti 2013.

• Två medarbetare vid Sky News Arabia, en kameraman med libanesiskt ursprung och en reporter med ursprung i Mauretanien, kidnappades den 15 oktober 2013.

Obekräftade uppgifter gör gällande att flera miljoner dollar betalades ut när tre brittiska journalister släpptes i mars efter sex månaders fångenskap i Syrien. Än så länge är det dock oklart om någon lösensumma har begärts för utbyte av våra båda svenska kollegor.

Det finns ett publicistiskt dilemma här. Ska svenska medier tiga om händelsen för att inte ge kidnapparna uppmärksamhet och kanske därmed även driva upp lösensumman? Ett möjligt argument för detta är ett parallellt fall från 2008 då New York Times-medarbetaren David Rohde rövades bort i Afghanistan av talibaner. Redaktionen i New York bad då medier runtom i världen att inte publicera något om händelsen, eftersom deras bedömning var att det kunde riskera Rohdes liv. Detta anammades av de flesta medier. Åtta månader senare kunde David Rohde fly efter att två av kidnapparna somnat på sin vakt. Diskussionen efteråt har handlat mycket om New York Times strategi var så klok egentligen, samt om den verkligen betydde något för den lyckliga utgången.

Nu står vi svenska medier inför samma vägval. Tiga eller tala? Självklart vill ingen svensk redaktion göra bedömningar som ökar riskerna för Niclas Hammarström och Magnus Falkehed. Men med syftet att driva opinion, att få UD att agera kraftfullt och skyndsamt samt att Syrienkonflikten hamnar högst på agendan, är jag säker på att tystnad inte är en framgångsrik strategi.

Därför kommer SvD att obevekligt bevaka utvecklingen – tills dess att Niclas Hammarström och Magnus Falkehed är fria och hemma hos sina familjer igen.

Om bloggen

Här bloggar Fredric Karén, chefredaktör för SvD sedan september 2013. I bloggen försöker jag beskriva hur SvD resonerar kring journalistik men också hur vi tar oss an den stora strukturomvandlingen som just nu präglar tidnings- och mediebranschen.

Skriv gärna en kommentar eller skicka ett mail om du har frågor eller synpunkter.