Alla älskar vi en bra berättelse

LÄSFÖRSTÅELSE. ”Först tänker jag berätta om rånet som våra föräldrar begick. Sedan om morden, som inträffade senare.”

Alla älskar vi en bra berättelse. Att gripas tag redan i första meningen, kastas in i ett parallellt universum, få nya insikter och fördjupad förståelse om vad det innebär att vara människa.

Det är djupt mänskligt och finns nedärvt i vårt dna ända sedan vi reste oss upp på två ben. Vi har målat på grottväggar, knackat runstenar, sjungit trubadurpoesi, berättat högt för varandra i skenet av olika eldar och så småningom lärt oss trycka böcker för masspridning av just bra berättelser.

Berättandet tar sig i dag nya vägar och nya uttryck. I förstone är det inte många som kallar vår generations häng på instagram, facebook och andra sociala plattformar för ”vår tids berättande”. Men kanske handlar det egentligen om just det?

I korta inlägg berättar vi för varandra om det som vi tidigare berättade om i dagböcker, vid kakelugnsbrasor, i trubadurdiktningen, på runstenar och på grottväggar. Berättandet flyttas allt oftare från bokstäver till bilder, från fysiska böcker till mobiltelefoner. Den långsamma tanken övergår i den snabbt uppdaterande, de välavvägda ordens stilistik till det snabba utropets.

Mot detta kan man vara kritisk. Att unga, och även många äldre, hellre berättar eller tar del av varandras historier på Instagram, än läser och diskuterar en bok leder till stora förändringar. Föräldrar har i alla tider irriterats när barnen tar genvägar genom livet. Och givetvis är det mindre krävande för en fjortonåring att ägna en eftermiddag åt häng på Facebook än att läsa 100 sidor ur Johanna Lindbäcks ”Välkommen hem”.

Utveckling är av godo. Men vi måste vara vaksamma på om något livsviktigt går förlorat. Som läs- och skrivförmåga.

Rapporterna om att den komptensen försämras – främst bland yngre, lågutbildade män och inom vissa barngrupper – är samstämmiga. Situationen har lett fram till regeringspropositionen Läsa för livet som offentliggjordes lagom till bokmässan förra helgen. Där föreslås bland annat att Statens kulturråd ska få ökade anslag med 15 miljoner kronor för att driva läsfrämjande åtgärder.

Politiskt fokus på den här frågan är av yttersta vikt, men även vi som jobbar med medier, tryckta såväl som digitala, har en viktig roll att spela. Vår kulturbevakning ska famna över mycket: litteratur, film, musik, scenkonst, konst liksom samtidsdebatt. Utöver detta anser jag att vi måste rikta strålkastarna mot de viktiga samhällsbärande frågorna. Läsningen är just en sådan.

Den inledande meningen är första orden i Richard Fords senaste roman ”Kanada”. Författaren, som gästade SvD:s monter på årets bokmässa, lider av en mild form dyslexi vilket gör att han knackar fram sina enastående starka berättelser i sakta mak. I detta, vårt ytliga berättandes tidevarv, finns säkert fler som bär på förmågan att förmedla en historia, minst lika stark och välformulerad som ”Kanada”.

Det är vårt gemensamma jobb att locka fram dem.