Politisk bevakning på nya villkor

Det finns en scen i Maud Nycander och Kristina Lindströms långfilmsdokumentär om Olof Palme där Tage Erlander sitter i ett sminkbås i TV-huset, omgiven av dussinet tidningsfotografer. Klippet är från 1968. Tage Erlander är valets stora vinnare med över 50 procent av rösterna.

Så nära kom medierna maktens absoluta toppskikt för 45 år sedan.

Min första chef på Laholms Tidning, Thorvald Hansson, jobbade på Aftonbladet samtidigt som Tage Erlander vann sin jordskredsseger. Thorvalds allra bästa historia från den här tiden var när han fick uppdraget att följa Tage Erlander dagen efter valet, från det att han steg upp på morgonen tills han släckte lampan på kvällen.

Efter att ha haft den unge reportern i hasorna halva dagen tröttnade till slut Erlander och röt: ”Nu får du sluta följa efter mig. Jag gör vad du vill, bara du ger dig av!”

Thorvald räckte fram ett anteckningsblock:

”Skriv ner hela din dag i det här blocket och ge det till mig i morgon, så lovar jag att gå härifrån.”

Sagt och gjort. Nästa morgon lämnades ett fullklottrat block in i receptionen på Aftonbladet och tidningen kunde publicera statsministerns dagbok, dagen efter det historiska valet.

Journalister älskar att berätta historier om hur de på olika slumparatade sätt lyckas ramla över det stora scoopet, eller få den exklusiva intervjun med personen som hela Sverige pratar om.

Thorvald Hansson hade, likt många andra journalister, hundratals sådana historier (en del säkert mer saltade än andra). Dagens generation journalister har tyvärr ganska få.

Numera blockeras vägen fram till politikerna av agenter, pressansvariga och kommunikationsexperter. Den journalist som söker svar på sina frågor brukar i bästa fall få en e-postintervju där frågorna helst ska skickas ett par dagar i förväg. Allt för att kommunikationsstaben ska hinna tolka och läsa svaren in i minsta beståndsdel.

Det finns ett färskt exempel från senaste numret av tidningen Arena där reportern Marcus Joons gör ett granskande reportage om regeringens projekt Matlandet. I veckor försöker han få en intervju med jordbruksminister Eskil Erlandsson. Till slut beviljas han en e-postintervju – utan möjlighet att ställa följdfrågor för att fullt ut kunna förklara projektets kostnader eller måluppfyllelse för sina läsare.

Här skulle jag kunna rya om hotet mot demokratin, om medborgarnas rätt att få svar på hur deras skattepengar används, om vikten av insyn och transparens.

Men jag nöjer mig med att konstatera att politik måste drivas av övertygelse, passion, och en vilja att förändra. Denna politikens innersta kärna och drivkraft riskerar att gå förlorad i en värld som vår där minutiöst regisserade samtal och avancerade taktiktänk är högsta prioritet.

Detta drabbar oss journalister, vars möjligheter att göra ett bra jobb försämras.

Det drabbar i sin tur givetvis även väljarna samt landets debattklimat.

Men mest av allt drabbar det politikerna själva.

I samma stund som taktiken överröstar passionen, som strategin skymmer glöden, som de inrepeterade svaren uttalas på bekostnad av spontana ord hämtade ur en stark inre övertygelse … I samma stund blir politiken mindre angelägen.