Chefredaktörsbloggen

Fredric Karén

Fredric Karén

FOTBOLLSVÅLD. Jag är 45 år. Man. Och jag gillar fotboll.
Som alla andra blev jag bedrövad och uppgiven över dödsfallet i Helsingborg förra helgen då en djurgårdssupporter dog under ett slagsmål med helsingborgsanhängare. Under veckan har det skrivits massor av artiklar och analyser om dödsfallet, det har krävts hårdare lagar, fler poliser och nolltolerans från klubbarna. Det är svårt att inte hålla med om allt detta.

Som fotbollsintresserad funderar jag ibland över vad kärleken till laget och sporten bottnar i, och varför denna kärlek kan ta sig så fundamentalt olika uttryck, mellan till exempel mig själv och supportern från Helsingborg som vållade en annan människas död.
För mig handlar fotbollen om en kombination av tradition, att man följt laget i många, många år och känner sig som en del av det. Gemenskap med andra som också följer laget och som man kan dela minnen med. Kärlek till spelet som i sina bästa stunder kan vara genialt och fantastiskt och i andra stunder fullständigt bedrövligt.
En förlust för laget stannar vid magont och en stunds allmänt missmod – och eftersom mitt lag är Halmstads BK har jag haft mer eller mindre ont i magen de senaste fem åren. Däremot ligger de inte för mig att gå ut på gatorna och slå ner en av motståndarlagets supportrar eller skrika på domaren. Som de flesta andra fotbollssupportar har jag svårt att förstå varifrån just den drivkraften kommer ifrån.

Jag tänker att huliganer kanske också har någon slags gemenskap som förenar dem och som triggar till allt detta meningslösa våld. Eller kanske är det bara så att de känner sig kränkta? Just kränktheten kan för vissa vara som en brinnande eld, svårtämjd och ibland fullständigt okontrollerbar.
Jag vet, för jag har sett det med egna ögon.
För drygt ett år sedan tog jag med min då tioårige son på matchen mellan Djurgården och Halmstad på Stockholms stadion. Vi fick platser på ena långsidan, mitt bland ett ganska stort gäng djurgårdsupportrar i min egen ålder. Varje gång Halmstad vann en närkamp, tilldömdes en frispark eller var nära att göra mål reste sig dessa män upp och skrek könsord, ”jävla invandare” (vi har två islänningar i laget) eller hotade domaren med stryk. De skrek så högt och så våldsamt att både jag och sonen ryckte till och funderade på om vi skulle gå därifrån. Trots att Djurgården var det bättre laget och vann matchen med 1-0 kunde männen runt oss aldrig riktigt glädjas.
Det var som att varje liten motgång där ute på planen blev till ett personligt nederlag, en törn för egot som de var tvungna att ge utlopp för genom att förolämpa motståndaren.

Mot lättkränkta män hjälper inga maskeringsförbud eller extra övervakningskameror. Det sitter djupare än så. Och man kan undra hur det är möjligt att mobilisera all denna känsla av förnedring under 90 minuter, en ganska solig dag i april, i en match som man dessutom vinner?
I eftermiddag möts Djurgården och Halmstad igen och jag blev via en bekant erbjuden två biljetter.

Både jag och sonen är överens om att den här gången stannar vi hemma.

Om bloggen

Här bloggar Fredric Karén, chefredaktör för SvD sedan september 2013. I bloggen försöker jag beskriva hur SvD resonerar kring journalistik men också hur vi tar oss an den stora strukturomvandlingen som just nu präglar tidnings- och mediebranschen.

Skriv gärna en kommentar eller skicka ett mail om du har frågor eller synpunkter.
Fler bloggar