X
Annons
X

Chefredaktörsbloggen

Fredric Karén

Fredric Karén

VAL TILL EU-PARLAMENTET. Det är dagen efter folkomröstningen till EU och ja-sidans Carl Bildt möter nej-sidans Per Garthon i en eftervalsdebatt i Sveriges Radios program Studio Ett. Per Garthon är irriterad och Carl Bildt ber honom lugna ner sig.
”Håll truten på dig Carl Bildt. Det här är en seriös debatt! Sitt inte och tala till mig med någon sorts översittarministerröst”, utbrister Per Garthon.
Man får förmoda att många lyssnare hajade till. Det hör inte direkt till vanligheterna att svenska politiker ger sig på varandra på det sättet och Per Garthons citat har också blivit smått historiskt i valsammanhang. Han och många andra på nej-sidan hade veckorna före valdagen irriterat sig på ja-sidans retorik, som de tyckte var propagandistisk när den målade upp scenariot att Sverige skulle hamna på Europas bakgård om vi röstade nej.
Bara ett par år tidigare hade regeringen tvingats släppa kronkursen flytande med skyhöga räntor som följd. ”Sverige klarar inte att lösa krisen ensam”, hördes från ja-sidan vars främsta argument rörde ekonomi, fred och säkerhet.
Nej-sidan å sin sida lyfte EU-byråkratin, självständigheten och neutraliteten som sina viktigaste argument mot ett EU-inträde.
Väl framme vid valdagen den 13 november 1994 röstade en knapp majoritet av svenska folket ja till EU, 52,3 procent. 46,8 procent röstade nej och 0,9 procent röstade blankt.
20 år senare ska det mycket till innan en politiker ryar ”håll truten” under en EU-debatt. Unionen rör inte upp den sortens känslor längre, vilket också tydligt har märkts i debattklimatet inför dagens parlamentsval. Statistiska centralbyrån (SCB) mäter svenska folkets inställning till EU varje år. I dag vet över 30 procent inte om de skulle rösta ja eller nej om det vore val i dag, 45,4 procent skulle rösta ja och 22,7 nej.

Man kan utläsa olika teser, dra en rad enskilda slutsatser, ur de siffrorna. Statistiker menar att siffrorna tyder på att 20 års EU-medlemskap har lett till att ”för” eller ”emot” har tappat lite av sin betydelse. Vi är medlemmar. Punkt.
Ändå. Den osäkra gruppen har ökat från 0,9 procent till över 30. Det går givetvis inte att rakt av jämföra de båda siffrorna, bland annat för att de 0,9 procenten hämtas ur ett drygt 83-procentigt valdeltagande och för att en blank-röst i ett val och ett ”jag vet inte”-svar på enkät kräver olika grad av ställningstagande. Men trenden är ändå stark. Allt fler svenskar är i dag varken för eller emot EU.
När intresset kring unionen är lågt – liksom kunskapen om vilka frågor våra olika partier verkligen driver i Bryssel – riskerar följdriktigt även valdeltagandet till parlamentsvalet att bli lågt.
Men demokrati har alltid ett pris, och det priset är engagemang. Så om du står i valet och kvalet i dag, huruvida du ska gå till vallokalen eller inte kan det – så här på mors dag – vara värt att påminna om den franske politikern Édouard Herriots (1872–1957) ord: ”Demokratin är en ärbar och vacker kvinna, men för att hon ska förbli trogen måste man uppvakta henne varje dag.”

Om bloggen

Här bloggar Fredric Karén, chefredaktör för SvD sedan september 2013. I bloggen försöker jag beskriva hur SvD resonerar kring journalistik men också hur vi tar oss an den stora strukturomvandlingen som just nu präglar tidnings- och mediebranschen.

Skriv gärna en kommentar eller skicka ett mail om du har frågor eller synpunkter.
Fredric Karén

SVD LÄS OCH SKRIV. Låt oss prata om våra barns litterära kondis.
Och kanske vår egen också, för den delen.
Att ta sig tiden, fokusera på bokstäverna och meningarna i en bok, ta in berättelsen och karaktärerna, reflektera och få perspektiv.
Hur är det med den egentligen?
Inte så bra, skulle nog de flesta av oss svara.

Vi är många föräldrar som drömmer om att komma på våra barn, sent på kvällen, smygläsandes en bok under täcket till skenet av en ficklampa. Förtrollade av berättelsen eller äventyret, oförmögna att slita sig, hör vi dem säga: ”Bara ett kapitel till, snälla”.
Tillbaka i den bistra verkligheten inser vi att nuförtiden kommer tyvärr skenet inte alltid från en ficklampa utan allt oftare från en mobiltelefon. Och boken är ersatt av en skärm. Och bokstäverna är inte längre bokstäver utan bilder.
I stället för att låta sig fångas av en bok på kvällen fastnar barnen lätt i sitt eget Instagramflöde. Det är enkelt, bekvämt och utan tuggmotstånd. Trötta efter en lång skoldag kryper de ner och ”ska bara ställa väckarklockan i mobilen”. Då är det lätt att halka in i den nya sköna sociala medievärlden, där kravlösheten är total.

Termen litterär kondis myntades av SvD:s förre kulturchef Daniel Sandström vid ett internt möte här på redaktionen. Mötet handlade om den satsning som vi lanserade tidigare i veckan: SvD Läs och Skriv som riktar sig till barn, föräldrar och lärare i högstadiet med syfte att öka läs- och skrivlusten.
Litterär kondis handlar lika mycket om fokus som uthållighet. Alla böcker är inte skrivna för att fånga läsaren från första sidan. Tvärtom kräver viss litteratur tålamod. Å andra sidan blir du ofta rikligt belönad om du tar dig tiden att läsa de första 20, 30 eller 100 sidorna.

För bara några få år sedan fylldes nyhetsagendan av larmrapporter om den svenska ohälsan. Vi åt för mycket skräpmat och motionerade för lite. Det i sin tur ledde till en våg av nyttig ekomat och nya gymkedjor som sålde årskort på löpande band. Att ha sin egen personliga tränare (PT) blev högsta mode.
Vinters usla svenska Pisa- resultat har gett oss en ny debatt. Den om den svenska skolan och våra barns låga studieresultat i fram för allt läsning och skrivning.

I det läget är det lätt att börja skylla på skolan och lärarna. Fast en lika viktig faktor är nog just bristen på litterär kondis hos barnen och där är jag övertygad om att vi föräldrar kan tjäna som goda – eller dåliga – förebilder.
För handen på hjärtat; visst är vi själva ganska duktiga på att fastna i våra mobiltelefoner på kvällarna i stället för att plocka upp en god bok och krypa upp i soffan eller sängen. I alla fall är jag det.
Men även om vi vuxna har en svacka i vår litterära kondis är vi sannolikt ganska lättränade, vilket är bra. Och om vi alla är överens om att läsning är vägen till ökad kunskap, ett rikare ordförråd och nya perspektiv är det dags att börja träna nu.
För vi kommer alla att behöva bli PT:s i läsning till våra barn – i alla fall om vi önskar dem en ljusnande framtid.

Fredric Karén

MEDDELARSKYDD. Vad är skillnaden mellan en lärare som jobbar i en friskola och en så kallad etableringslots som hjälper arbetslösa att få jobb och fakturerar Arbetsförmedlingen? Olika utbildningar, olika jobb, visst, men det finns ytterligare en avgörande skillnad.
Läraren föreslås få meddelarskydd men inte etableringslotsen.

Det betyder att om läraren upptäcker att rektorn på skolan fifflar med fakturor kan han eller hon höra av sig till en journalist och berätta om oegentligheterna utan att rektorn får efterforska källan. Om etableringslotsen upptäcker att chefen dubbelfakturerar Arbetsförmedlingen och hör av sig till media riskerar han eller hon repressalier på jobbet.
Meddelarskyddet har tjänat journalistiken väl i alla tider. Faktum är att flera av de största avslöjanden som gjorts i svenska medier har varit möjliga tack vare att en modig person som jobbat i offentlighetens tjänst vågat höra av sig till en redaktion.
Ofta uppmanar vi och andra medier läsare, tittare och lyssnare att höra av sig med tips. Vi informerar då om rätten att vara anonym och att ingen har rätt att efterforska eller känna till din identitet.
Meddelarskyddet gäller alla som jobbar i offentlig verksamhet: myndigheter, kommuner, landsting, skolor…
Skyddet är tänkt att motverka korruption och andra oegentligheter i verksamheten. Problem uppstod när en del av den offentliga verksamheten privatiserades: kollektivtrafik, skolor, sjukhus och äldreboenden. Där gäller inte meddelarskyddet och därmed inte heller medborgarnas möjlighet till insyn och transparens. Det är ju ändå våra gemensamma skattepengar det handlar om.
Förslag till åtgärder och utredningar har inte saknats, men politikerna har inte velat sätta ner foten. Förrän nu. I slutet av förra året lade utredaren Margareta Åberg fram ett förslag som nu är ute på remiss. Lagförslaget innebär i korthet att privatanställda inom privat vård, skola och omsorg ska ha samma meddelarskydd som offentliganställda.
I grunden är förslaget naturligtvis väldigt bra. Det ger media ökade möjligheter att granska den privata vården och skolan vilket efterfrågats av många. Problemet är att utredaren glömde etableringslotsen. Och inte bara det yrket, utan även alla privatanställda som jobbar med kollektivtrafik, kriminalvård och en rad andra verksamheter som privatiserats.
Margareta Åberg motiverar beslutet med att det är inom vård, skola och omsorg som behovet av meddelarskydd är störst. Så är det naturligtvis inte. Behovet är precis lika stort inom all privat verksamhet som finansieras av skattsedeln. Att exkludera etableringslotsen innebär i det fallet att vi inte får samma möjligheter att granska alla nya privata aktörer som får betalt av Arbetsförmedlingen för att få framför allt invandare i jobb.  Många av dem gör ett väldigt bra jobb, med en större öppenhet ökar möjligheten att hitta och berätta om de företag som gör ett mindre bra jobb och utnyttjar systemet.
Nu hamnar de istället i en gråzon som knappast är till fördel för de som jobbar där eller samhället i stort.