Annons

Chefredaktörsbloggen

Fredric Karén

Fredric Karén

TV4:S LOKALREDAKTIONER. Att det är upp- och nervända världen i mediebranschen just nu är säkert inte obekant. Tidningarna satsar på tv, Sveriges Radio får kritik för att deras nyhetssajt liknar en tidningssajt och SVT lanserade nyligen en mobiltjänst som upplevs som en konkurrent av fram för allt lokaltidningarna.

Relevans är nyckelordet när jag och andra mediechefer försöker förklara varför kartan håller på att ritas om. Vi vill vara relevanta när läsarna och tittarna flyttar från analoga plattformar som papperstidningar och linjär tv till digitala plattformar som dator, läsplatta och mobil. Lönsamhet är ett annat ord som vi inom kommersiella medier använder för att förklara varför redaktioner behöver nedbemannas och produkter behöver utvecklas och förändras. Kritiken – säkert med visst fog – har inte uteblivit. Vad händer med demokrativärdena när de ekonomiska parametrarna blir viktigare än de journalistiska?
Men om vi ska vara ärliga så har det alltid varit så, i alla fall i modern tid. God ekonomi har varit en förutsättning för god journalistik. Det som hänt det senaste decenniet är att lönsamheten för många tidningshus kraftigt försämrats på grund av lägre upplagor och färre annonser vilket skyndat på förändringen och därmed diskussionen.
I veckan såg vi effekterna av detta också för de kommersiella tv-aktörerna. TV4 meddelade att de lägger ner 13 lokalstationer och 140 journalister blir övertaliga. Bakgrunden är att de lokala stationerna driver höga kostnader och inte längre är nödvändiga för att TV4 ska komma åt lokala annonspengar.
Vd:n i TV4-gruppen Casten Almquist motiverar beslutet med att mediernas strukturomvandling går mycket fortare än någon kunnat ana och att kanalen behöver prioritera för att kunna satsa på nyheter i de digitala kanalerna.
Kritiken från fackklubbar och en del politiker har varit hård. De menar att när lokaljournalistiken dras ner och tystnar är det i förlängningen ett hot mot demokratin.
Man kan också välja att se det som en möjlighet. En möjlighet för de lokala mediehusen som redan är igång med tv-sändningar eller som planerar för det. I Norrköping, Linköping, Uppsala och Luleå till exempel jobbar redan NTM-koncernen framgångsrikt med lokala tv-kanaler såväl i det markbundna nätet som på sina webbsajter.
När TV4 nu lägger ner på många orter kan det öppna spännande möjligheter för NTM och andra.
På riksplanet är tv-kriget i full gång när kvällstidningarna storsatsar på egna tv-format på nätet. Det är sannolikt en orsak till varför TV4 väljer att kraftsamla kring just sina digitala kanaler där det finns en förväntan om högre annonsintäkter i framtiden – annonsintäkter som de inte vill släppa till Aftonbladet eller Expressen.
Upp- och nervända världen, som sagt. Men inte nödvändigtvis till det sämre.

Om bloggen

Här bloggar Fredric Karén, chefredaktör för SvD sedan september 2013. I bloggen försöker jag beskriva hur SvD resonerar kring journalistik men också hur vi tar oss an den stora strukturomvandlingen som just nu präglar tidnings- och mediebranschen.

Skriv gärna en kommentar eller skicka ett mail om du har frågor eller synpunkter.
Fredric Karén

FOTBOLLSVÅLD. Jag är 45 år. Man. Och jag gillar fotboll.
Som alla andra blev jag bedrövad och uppgiven över dödsfallet i Helsingborg förra helgen då en djurgårdssupporter dog under ett slagsmål med helsingborgsanhängare. Under veckan har det skrivits massor av artiklar och analyser om dödsfallet, det har krävts hårdare lagar, fler poliser och nolltolerans från klubbarna. Det är svårt att inte hålla med om allt detta.

Som fotbollsintresserad funderar jag ibland över vad kärleken till laget och sporten bottnar i, och varför denna kärlek kan ta sig så fundamentalt olika uttryck, mellan till exempel mig själv och supportern från Helsingborg som vållade en annan människas död.
För mig handlar fotbollen om en kombination av tradition, att man följt laget i många, många år och känner sig som en del av det. Gemenskap med andra som också följer laget och som man kan dela minnen med. Kärlek till spelet som i sina bästa stunder kan vara genialt och fantastiskt och i andra stunder fullständigt bedrövligt.
En förlust för laget stannar vid magont och en stunds allmänt missmod – och eftersom mitt lag är Halmstads BK har jag haft mer eller mindre ont i magen de senaste fem åren. Däremot ligger de inte för mig att gå ut på gatorna och slå ner en av motståndarlagets supportrar eller skrika på domaren. Som de flesta andra fotbollssupportar har jag svårt att förstå varifrån just den drivkraften kommer ifrån.

Jag tänker att huliganer kanske också har någon slags gemenskap som förenar dem och som triggar till allt detta meningslösa våld. Eller kanske är det bara så att de känner sig kränkta? Just kränktheten kan för vissa vara som en brinnande eld, svårtämjd och ibland fullständigt okontrollerbar.
Jag vet, för jag har sett det med egna ögon.
För drygt ett år sedan tog jag med min då tioårige son på matchen mellan Djurgården och Halmstad på Stockholms stadion. Vi fick platser på ena långsidan, mitt bland ett ganska stort gäng djurgårdsupportrar i min egen ålder. Varje gång Halmstad vann en närkamp, tilldömdes en frispark eller var nära att göra mål reste sig dessa män upp och skrek könsord, ”jävla invandare” (vi har två islänningar i laget) eller hotade domaren med stryk. De skrek så högt och så våldsamt att både jag och sonen ryckte till och funderade på om vi skulle gå därifrån. Trots att Djurgården var det bättre laget och vann matchen med 1-0 kunde männen runt oss aldrig riktigt glädjas.
Det var som att varje liten motgång där ute på planen blev till ett personligt nederlag, en törn för egot som de var tvungna att ge utlopp för genom att förolämpa motståndaren.

Mot lättkränkta män hjälper inga maskeringsförbud eller extra övervakningskameror. Det sitter djupare än så. Och man kan undra hur det är möjligt att mobilisera all denna känsla av förnedring under 90 minuter, en ganska solig dag i april, i en match som man dessutom vinner?
I eftermiddag möts Djurgården och Halmstad igen och jag blev via en bekant erbjuden två biljetter.

Både jag och sonen är överens om att den här gången stannar vi hemma.