Annons

Chefredaktörsbloggen

Fredric Karén

Fredric Karén

UKRAINAKRISEN. I veckan fick vi lära oss att det är fullt möjligt att annektera en del av ett annat land utan att speciellt mycket händer. Med argumentet att skydda den ryskspråkiga befolkningen valde Vladimir Putin att med vapenmakt och en högst tvivelaktig folkomröstning genomföra en intervention av Krim.

I SVT:s agendastudio för en vecka sedan – mitt under pågående folkomröstning – sade både statsminister Fredrik Reinfeldt och S-ledaren Stefan Lövén att ”detta är fel, så får det inte gå till”. I Bryssel samlas EU:s ledare för att sätta samman listor med namn på ryska bankirer och företagsledare vars tillgångar nu fryses av väst. I Washington gör president Obama i stort sett samma sak.
Ingenting av detta lär ha någon avskräckande effekt på Putins planer som, enligt utrikesminister Carl Bildt, är att kamma åt sig hela Ukraina.  ”Kiev är alla ryska städers moder”, sade Putin i duman tidigare i veckan, vilket skulle ge stöd åt Bildts teori.
Det har inte saknats referenser till 1930-talets Nazityskland i den omfattande medierapporteringen i veckan. Och visst finns det tydliga retoriska likheter: tyska/ryska minoriteter som far illa under nuvarande regim och som behöver hjälp. Politisk instabilitet som riskerar leda till kaos och som motiverar att en större och starkare granne går in och tar över.
I båda fallen har det handlat om svepskäl för att dölja den politiska ledarens egentliga ambitioner: makt
Det som är väst stora problem den här gången är att flera EU-länder är beroende av Ryssland för sin egen energiförsörjning. Många länder har också djupgående näringslivssamarbeten som riskerar att gå om intet om trycket på Putin blir för hårt. Därför passar sig EU noga för att inte göra listan med ryska namn alltför lång, och vi kan vara säkra på att det kommer att dröja väldigt länge innan Putins eget namn hamnar där.
Sett i backspegeln har det inte saknats möjligheter för EU och väst att reagera på utvecklingen i Ryssland. Redan 2009 stipulerade Moskva i en militärdoktrin att landet har rätt att skydda ryska minoriteter i de före detta sovjetstaterna. Undan för undan har landet ökat sin försvarsbudget samtidigt som många andra länder valt att trappa ner på sina militära utgifter.
Litauens utrikesminister Linas Antanas Linkevičius uttryckte det ganska väl i New York Times tidigare i veckan: “Med lite perspektiv kommer vi att förstå hur svaga och inkonsekventa vi är. Vi gör alldeles för många saker, för lite och för sent”.
I Baltikum är man av förklarliga skäl orolig över de senaste årens höjda tonläge från grannen i öst, det är trots allt bara dryga 20 år sedan de sista sovjetiska trupperna marscherade ut ur Estland, Lettland och Litauen.
Om Putins accelererande maktspel är början på ett nytt kallt krig som i värsta fall leder till en väpnad konflikt är för tidigt att säga. Om så är fallet är en sak i alla fall säker: vi kommer inte undan vårt ansvar genom att säga att vi inget visste, eller att vi inget såg.

Om bloggen

Här bloggar Fredric Karén, chefredaktör för SvD sedan september 2013. I bloggen försöker jag beskriva hur SvD resonerar kring journalistik men också hur vi tar oss an den stora strukturomvandlingen som just nu präglar tidnings- och mediebranschen.

Skriv gärna en kommentar eller skicka ett mail om du har frågor eller synpunkter.