X
Annons
X

Chefredaktörsbloggen

Fredric Karén

Fredric Karén

LEXBASE, I veckan har rapporterats om tjänsten Lexbase som tillhandahåller flera år gamla brottmålsdomar. Domar där namn, personnummer och adress är enkelt sökbara.

Lexbase tar ingen hänsyn till om personerna sonat sina brott och gått vidare, eller flyttat från den adress som var aktuell när domen föll. Det senare har lett till att människor som inte är dömda för brott pekats ut och – förstås – att de som har försökt skapa sig ett nytt liv återigen har blivit brottslingar i omgivningens ögon.
Initiativtagarna bakom Lexbase hävdar samhällsnytta. Genom att göra miljontals domar sökbara på nätet – domar som omfattas av offentlighetsprincipen – kan man säga att de nu digitaliserat själva offentlighetsprincipen.

Kritiken som riktats mot Lexbase, och det regelverk (Yttrandefrihetslagen) som styr möjliggörandet av tjänsten, har varit skarp. Datainspektionens generaldirektör Kristina Svahn Starrsjö var tidigt ute på DN Debatt (28/1) och krävde en grundlagsändring. Hon har senare fått stöd av flera politiker.

Men, Lexbase är inte olaglig. (Möjligen omoralisk eftersom den använder offentlighetsprincipen för att dra in lättförtjänta pengar med vår nyfikenhet, vårt skvallersug, som motor.) Eftersom sajten har ett utgivningsbevis omfattas den av Yttrandefrihetsgrundlagen. Denna väger tyngre än exempelvis reglerna i personuppgiftslagen (PUL).

En grundlagsändring, som den Svahn Starrsjö driver, skulle dock bli förödande för journalistiken. Mattan skulle exempelvis dras undan för all typ av granskande journalistik som kräver upprättande av databaser. Inte heller skulle media – när allmänintresset så kräver – kunna publicera namn och bild på personer som begått grova brott.

Problemet är inte lagstiftningen, anser jag. Utan att Lexbases ansvarige utgivare Jonas Häger inte tar sin uppgift på tillräckligt stort allvar. Han tar inte ansvar för konsekvenserna av sina publiceringar, inte ens för att uppgifterna i dem är korrekta.

Ett utgivningsbevis för en sajt kostar 2 000 kronor och utfärdas av Myndigheten för radio och tv. Det är för enkelt. I dag kan i princip vem som helst få ett utgivningsbevis – och därmed slippa förhålla sig till personuppgiftslagen. Då är det fritt fram att publicera namn och adresser.

Lexbase stängdes för några dagar sedan. Sajten hackades och internetleverantören Bahnhof drog ur sladden. När detta skrivs är det oklart om företaget kan, eller vill, försöka hitta en annan leverantör. Men skadan kan redan vara skedd. Det som i grundarnas huvud framstod som en genial affärsidé kan få svåra konsek-venser för vår demokrati. Inskränkningar i offentlighetsprincipen och Yttrandefrihetsgrundlagen förespråkas allt mer högljutt.

I den mån något regelverk ska ses över är det utfärdandet av utgivningsbevisen. Jag ser två möjliga vägar: att införa en prövoperiod innan utgivningsbevisen permanentas, eller säkerställa att den sökande sajten har ett i första hand publicistiskt syfte.

Om bloggen

Här bloggar Fredric Karén, chefredaktör för SvD sedan september 2013. I bloggen försöker jag beskriva hur SvD resonerar kring journalistik men också hur vi tar oss an den stora strukturomvandlingen som just nu präglar tidnings- och mediebranschen.

Skriv gärna en kommentar eller skicka ett mail om du har frågor eller synpunkter.