Annons

Chefredaktörsbloggen

Fredric Karén

Fredric Karén

SVENSKA DAGBLADETS BRAGDGULD. Det finns en passus i Nick Hornbys bok Fever Pitch som etsats sig fast i mitt minne. Han beskriver där ögonblicket då hans livslånga kärlek till fotbollslaget Arsenal började. Det var under match mot Stoke 1968. Hänförd över stämningen och atmosfären föll den 11-åriga pojken för laget som lyckades vinna med 1-0 på en straffretur.

Jag tror att alla sportintresserade som funderar en stund kan förnimma det där magiska ögonblicket då passion och glädje övergick i just livslång kärlek till ett lag eller en idrottare. För mig var det 1976, jag var åtta år och fick följa med min pappa till en fotbollsmatch på Örjans vall i Halmstad.

Halmstads BK var svårt nederlagstippat, men hade precis fått en ny tränare från Storbritannien, Roy Hodgson. En bit i matchen fick HBK en friskspark från i princip mittplan. Fram gick Lars-Erik ”Svängsta” Larsson – känd för sitt hårda skott – och drog till med full kraft. Bollen for som en projektil genom luften och träffade motståndarlagets ribba och föll rakt ner på mållinjen.

I röran som uppstod i straffområdet stack plötsligt HBK:s gänglige anfallare Rutger Backe fram en fot och petade till bollen.

Mål!

Jublet på läktaren, känslan av att vara mitt i euforin, den oförställda glädjen i spelarnas och publikens ansikten.

Exakt där var mitt ögonblick.

Nu 37 år senare kommer jag inte ihåg vad slutresultatet blev, men det är sättet som målet kom till på som etsat sig fast. För mig har det blivit själva karaktäristiken för ett HBK-mål: snubbel, snubbel, en fot eller ett knä. Och så mål.

HBK: vann allsvenskan det året. Rutger Backe vann skytteligan.

Ingen av dem fick SvD:s Bragdguld. Istället delades priset mellan Anders Gärderud, friidrott och Bernt Johansson, cykel. Båda vann olympiskt guld i Montreal. Ett allt igenom riktigt beslut av juryn även om jag som åttaåring hade svårt att smälta beskedet.

På tisdag träffas juryn igen, för att för 89:e gången, utse årets största idrottsbragd. För mig som nytillträdd chefredaktör är det första gången. Det känns hedrande, men också nervöst att få vara med vid ett så högtidligt tillfälle.

I förhandsspekulationerna har fem idrottsprestationer nämnts: Abeba Aregawi, friidrottaren som tog VM-guld i Moskva. Sarah Sjöström, simmaren som tog tre VM-guld i Barcelona. Henrik Stenson, golfaren som vann båda tourfinalerna i Europa och USA. Johan Olsson, skidlöparen som vann femmilen i VM i Val di Femme och hockeylandslaget Tre Kronor som vann guld på hemmaplan.

Fantastiska idrottsprestationer och bragder som alla är värda att prisas och uppmärksammas. Jag gör mig ingen illusion om att valet blir enkelt, tvärtom ser jag fram emot intressanta diskussioner där just bragden i prestationen bedöms.

Tyvärr är det nog så att mitt älskade HBK blir utan bragdmedalj även i år. Visserligen klarade de sig kvar i allsvenskan via ett slitsamt kval mot GIF Sundsvall. Mikael Boman avgjorde i den 57:e minuten i sista matchen hemma på Örjans vall.

En liten bragd för alla oss som hyser en livslång kärlek till ett nederlagstippat, lite skamfilat lag från Halmstad.

 

Om bloggen

Här bloggar Fredric Karén, chefredaktör för SvD sedan september 2013. I bloggen försöker jag beskriva hur SvD resonerar kring journalistik men också hur vi tar oss an den stora strukturomvandlingen som just nu präglar tidnings- och mediebranschen.

Skriv gärna en kommentar eller skicka ett mail om du har frågor eller synpunkter.