X
Annons
X

Chefredaktörsbloggen

Fredric Karén

Fredric Karén

Tala eller tiga? I skenet av nyheten om att två svenska journalister rövats bort i Syrien ställs svenska medier inför dilemmat: ska vi berätta om händelsen eller låta bli för att inte riskera att de tillfångatagna kollegorna råkar ännu mer illa ut?

Det var i går som vi nåddes av den fruktansvärda nyheten att två svenska journalister kidnappats i Syrien – Magnus Falkehed och Niclas Hammarström. Båda är rutinerade yrkesmän som vistats i oroszoner tidigare och gjort viktiga reportage för flera svenska tidningar, däribland SvD. Numera är Magnus Falkehed knuten till Dagens Nyheter, medan Niclas Hammarström främst arbetar åt Aftonbladet. Såvitt hittills framkommit hade de den här gången ingen uppdragsgivare.

Likväl gav de sig in i det mest konfliktfyllda området i världen med den starka intentionen att berätta. De ville berätta för omvärlden om det som pågår: om den svåra konflikten, om det omänskliga lidandet och om det politiska spel som kostat så många människoliv.

Att vara på plats, prata med människor och beskriva det som händer är en journalists viktigaste uppdrag. Det är så medierna skapar förändring och driver opinion. Kring politikernas och militärernas förhandlingsbord tas sällan eller aldrig hänsyn till den lilla människan – där spelar journalistiken en avgörande roll.

Utan journalister som Niclas Hammarström och Magnus Falkehed – som trots faran ger sig in i områden där risken för kidnappning eller personskador är så stor –  skulle vår kännedom om olika konflikter och fasor vara avsevärt mycket lägre. Och därmed även vår förmåga att påverka.

När jag skriver detta har ännu ingen grupp tagit på sig kidnappningen av de båda svenska journalisterna. Experter på Syrien som SvD pratat med markerar vikten av att UD måste agera skyndsamt, då ökar möjligheterna att de släpps snabbt. Tyvärr är historiken av kidnappningar av journalister i Syrien dyster läsning. Enligt organisationen Reportrar utan gränser har ett antal journalister rövats bort i regionen den senaste tiden. Många av dem har ännu inte släppts.

Bland andra:

• Fyra fransmän, två av dem rapporterade för etermediebolaget Europe 1 och kidnappades den 6 juni 2013.

• Två amerikaner varav en frilans för Washington Post och al-Jazira kidnappades den 13 augusti 2012.

• En spansk journalist som arbetade för den Barcelona-baserade dagstidningen El Periódico kidnappades den 4 september 2012.

• En jordanier som arbetade för amerikanska Al-Hurra kidnappades den 20 augusti 2013.

• Två medarbetare vid Sky News Arabia, en kameraman med libanesiskt ursprung och en reporter med ursprung i Mauretanien, kidnappades den 15 oktober 2013.

Obekräftade uppgifter gör gällande att flera miljoner dollar betalades ut när tre brittiska journalister släpptes i mars efter sex månaders fångenskap i Syrien. Än så länge är det dock oklart om någon lösensumma har begärts för utbyte av våra båda svenska kollegor.

Det finns ett publicistiskt dilemma här. Ska svenska medier tiga om händelsen för att inte ge kidnapparna uppmärksamhet och kanske därmed även driva upp lösensumman? Ett möjligt argument för detta är ett parallellt fall från 2008 då New York Times-medarbetaren David Rohde rövades bort i Afghanistan av talibaner. Redaktionen i New York bad då medier runtom i världen att inte publicera något om händelsen, eftersom deras bedömning var att det kunde riskera Rohdes liv. Detta anammades av de flesta medier. Åtta månader senare kunde David Rohde fly efter att två av kidnapparna somnat på sin vakt. Diskussionen efteråt har handlat mycket om New York Times strategi var så klok egentligen, samt om den verkligen betydde något för den lyckliga utgången.

Nu står vi svenska medier inför samma vägval. Tiga eller tala? Självklart vill ingen svensk redaktion göra bedömningar som ökar riskerna för Niclas Hammarström och Magnus Falkehed. Men med syftet att driva opinion, att få UD att agera kraftfullt och skyndsamt samt att Syrienkonflikten hamnar högst på agendan, är jag säker på att tystnad inte är en framgångsrik strategi.

Därför kommer SvD att obevekligt bevaka utvecklingen – tills dess att Niclas Hammarström och Magnus Falkehed är fria och hemma hos sina familjer igen.

Om bloggen

Här bloggar Fredric Karén, chefredaktör för SvD sedan september 2013. I bloggen försöker jag beskriva hur SvD resonerar kring journalistik men också hur vi tar oss an den stora strukturomvandlingen som just nu präglar tidnings- och mediebranschen.

Skriv gärna en kommentar eller skicka ett mail om du har frågor eller synpunkter.
Fredric Karén

PRESSETIK: Att pressetik diskuteras är viktigt, i synnerhet i tider när information delas i rekordfart över internet. Därför har jag med stort intresse följt den pressetiska debatt som förts på SvD Brännpunkt (13/11). Diskussionen inleddes av Madeleine Leijonhufvud, professor emerita i straffrätt, och har därefter engagerat såväl läsare som andra debattörer.

Mot slutet av sitt inledande inlägg ställer Madeleine Leijonhufvud en fråga: Ska yttrandefriheten i grundlagsskyddade medier vara mer skyddad än friheten att yttra sig i de medier där unga människor i dag oftast ventilerar sina åsikter?

En relevant fråga – så länge man inte jämför äpplen med päron.

Madeleine Leijonhufvuds debattartikel tar sitt avstamp i publiceringen av Elisabeths Ohlson Wallins satiriska konstverk mot kungahuset. Samtliga fyra tidningar som publicerade konstverket friades av Pressens opinionsnämnd (PON). Aftonbladet och Expressen valde då att berätta att det var hovet som anmält publiceringen. Det senare klandrades av PON.

Nog om detta. Personligen tycker jag nämligen att det Madeleine Leijonhufvud skriver en bit längre ner i sin artikel är mer intressant. Hon jämför där Instagram-målet i Göteborg med publiceringen av det så kallade horkarls-myntet.

Hon skriver: ”Vi har sett att mycket unga flickor dömts betala skadestånd i halvmiljonklassen för kränkningar – av typen ’hora’ – av andra unga på nätet. Samtidigt har tidningar och tv ställt upp och spritt budskapet från en man i reklambranschen att kungen är en ’horkarl’. […] Detta förfarande ledde inte till någon som helst påföljd, vare sig för upphovsmannen eller för dem som stod för spridningen.”

Hennes poäng synes vara att det är större risk att dömas för förtal för publiceringar i sociala medier än i en tidning. Kan det vara så? Låt oss vända på förutsättningarna i hennes båda exempel: Tusen personer delar bilden på det så kallade horkarls-myntet på Instagram. Samtidigt publicerar tidningarna namn och bild på ett 40-tal ungdomar och ger dem epitetet ”hora”. Skulle då de tusen personerna på Instagram fällas, medan vi ansvariga utgivare går fria?

Naturligtvis inte.

I sociala medier publiceras varje dag tusentals inlägg som skulle leda till förtalsdomar om de prövades i domstol.

Eftersom Facebook och Instagram saknar ansvarig utgivare är det i praktiken den som lägger upp materialet som är ansvarig. Det finns en rad regler som du förväntas följa, en del raderas, men väldigt mycket passerar moderatorerna.

Grundlagsskyddade medier däremot har en ansvarig utgivare som ensam är ansvarig för allt som publiceras. Förutom att vi kan dömas för brott mot Yttrandefrihetslagen kan vi även klandras av Pressens opinionsnämnd om vi bryter mot de pressetiska reglerna.

Därför är svaret på Madeleine Leijonhuvfuds fråga ett solklart ja. Grundlagsskyddade medier tar ett betydligt större ansvar för din rätt att yttra dig, än vad sociala medier gör. Båda uttrycksformerna behövs, men man måste förstå skillnaderna.

 

 

 

Fredric Karén

PUBLICITISK ARVSSYND. En dom från Högsta domstolen (HD) slår fast att publicitisk arvssynd gäller. Det vill säga, jag är ansvarig utgivare för samtliga artiklar som finns i Svenska Dagbladets digitala arkiv, trots att jag inte var utgivare när majoriteten av dem publicerades.

 

Bakgrunden: en artikel om en företagare publicerades i Dagens Nyheter 2006 då tidningens ansvarige utgivare hette Jan Wifstrand. Förutom publicering i tidningen lades texten också ut på DN.se där den sedan dess är sökbar.

Några år senare stämde företagaren tidningens ansvarige  utgivare som då hette Gunilla Herlitz. Hon avvisade stämningen med motiveringen att hon inte kunde hållas ansvarig för artiklar som publicerats innan hon var utgivare.

Just den specifika frågan har vandrat hela vägen upp till Högsta domstolen (HD).

I torsdags kom utslaget.

HD slår där fast att utgivaren av en databas ansvarar för yttrandefrihetsbrott i databasen när det gäller information som tillhandahålls under den tid som hen är utgivare, men även information som hade lagts in i databasen innan utgivaren utsågs.

I SvD.se:s databas finns omkring 800 000 artiklar från 2002 fram till i dag som jag nu är ansvarig utgivare för. Den absoluta majoriteten av artiklarna har jag aldrig tagit ställning till.

Det juridiska resonemanget i domen bygger på att en digital publicering anses som ständigt pågående. I klartext: som ansvarig utgivare har jag rätt att plocka bort eller lägga till artiklar i databasen.

Såsom nuvarande lagen är skriven – att det inte finns någon preskriptionstid för förtal och grovt förtal som utgår ifrån när materialet publicerades – är det här en logisk dom. Visserligen kontroversiell, eftersom tidningarna byter utgivare med jämna mellanrum, men likväl logisk.

Vilka konsekvenser den får är såklart upp till varje utgivare att avgöra, men det finns en risk att tidningarnas digitala arkiv sätts under lupp. Personligen är jag restriktiv mot att radera artiklar ur SvD.se:s arkiv med motiveringen att det är just ett arkiv och kanske det mest värdefulla vi har. Det ger möjligheter för alla att söka viktig samhällsinformation. Men det är också ett viktigt journalistiskt verktyg, där vi till exempel kan jämföra vad en politiker sade i en specifik fråga för fem år sedan, mot vad hen säger nu.

Ännu svårare blir detta om SvD och andra tidningar gör slag i saken och publicerar hela vårt digitala tidningsarkiv, i vårt fall från 1884 och fram till idag. En fantastisk källa till information och kunskap, men där jag i praktiken blir ansvarig för artiklar som skrevs för 130 år sedan. Om man ska följa nuvarande lagstiftning ska jag då gå igenom samtliga artiklar och radera dem jag inte vill publicera. Förutom att det är ett orimligt jobb, blir arkivet i samma ögonblick ofullständigt och mindre värdefullt.

Det enda rimliga är därför att regeringen omedelbart utreder en preskriptionsgräns för digitala publiceringar.

För allmänhetens och för journalistikens skull.