Annons

Chefredaktörsbloggen

Fredric Karén

Fredric Karén

BIG DATA. En del av er har säkert redan läst eller hört historien om hur det amerikanska lågprisvaruhuset Target kunde veta att en 17 årig flicka var gravid innan hennes föräldrar visste om det.

Men i kölvattnet av NSA, Edward Snowden och avlyssningen av 30-talet toppolitiker i världen kan den vara värd att fördjupa sig i ännu en gång. Target-historien visar nämligen att i vår värld är det inte bara mobilsamtal och e-post från världens ledare som fångas upp och analyseras. Även vi andra, litet mer vanliga människor, analyseras – oftast i kommersiella syften.

Vilka sökningar vi gjort på Google, vad vid handlat i affären, var vi bor, hur mycket vi tjänar, när vi köpte vår bostad. Allt detta och mycket mer därtill går att få tillgång till. Rätt processat och med de rätta algoritmerna är denna information fantastiskt värdefull för till exempel ett företag som Target. Eller vilket annat kommersiellt företag som helst för den delen.

Enligt en artikel i New York Times (16/2 2012) anställdes statistikern och ekonomen Andrew Pole av Target 2002. Uppdraget var att ta fram modeller för att kunna analysera stora mängder data, baserat på kundernas köpvanor i butikerna. Target ville få kunderna att återvända ofta till butiken. Det skulle man uppnå genom att regelbundet skicka dem relevanta rabattkuponger. De som tidigare köpt kaffe, smör och bröd, fick kuponger på just kaffe, smör och bröd.

Efter hand blev Andrew Poles datamodeller allt mer avancerade och han började se köpmönster som gick att relatera till olika livstillstånd. Graviditet till exempel. Typiskt för tidigt gravida kvinnor, enligt Poles dataanlys, är att de köper stora mängder hudlotion, magnesium- och zinktabletter. Han lyckades efter en lång analysperiod hitta 25 varor som kvinnor i andra till fjärde månaden ofta köpte.

Varför var det viktigt att veta? Precis som i Sverige köper blöjtillverkare i USA data från skattemyndigheten om alla nyfödda. På så vis kan de tidigt börja bearbeta de nyblivna föräldrarna med erbjudanden. Men Target och Andrew Pole ville komma åt dem innan barnet var fött, för att bygga en, förhoppningsvis, livslång relation.

Den 17-åriga flickan hade troligen handlat med ett kreditkort i Targetbutiken. Hon fick då ett unikt kund-id, och därmed började varuhuset samla in data om henne. Efter en tid pep det till i Andrew Poles ”tidigt gravid-indikator” och flickan började få hem kuponger med orden ”Grattis till din graviditet, just nu erbjuder vi rabatt på xx”.

Detta gjorde flickans pappa urförbannad som ringde till butiken och fick föreståndaren att be om ursäkt. Senare uppdagades att hon mycket riktigt var gravid och det blev pappans tur att be om ursäkt.

I dag räknar forskarna med att 98 procent av all världens information är digital. Det blir till fantastiska värden för dem som har kunskapen att analysera och dra slutsatser av den.

Men det ställer också stora krav. För data och etik går inte alltid hand i hand och det är lätt att passera integritetens gräns. Det upptäckte så småningom Target och Andrew Pole när ett antal tidigt gravida kvinnor hörde av sig och var upprörda över den riktade reklamen. Så istället för att skicka enbart erbjudande om blöjor och barnvagnar till dem blandade Target in massor av basvaror i rabatthäftet.

Vad som hände? Omsättningen i butikernas Mamma-barn-avdelning steg med nästan 50 procent.

Om bloggen

Här bloggar Fredric Karén, chefredaktör för SvD sedan september 2013. I bloggen försöker jag beskriva hur SvD resonerar kring journalistik men också hur vi tar oss an den stora strukturomvandlingen som just nu präglar tidnings- och mediebranschen.

Skriv gärna en kommentar eller skicka ett mail om du har frågor eller synpunkter.
Fredric Karén

UD:S BISTÅND Alla är överens om att 12 miljarder kronor är väldigt mycket pengar. Också tidigare biståndsminister Gunilla Carlsson (M) menar att så många skattemiljarder behöver hanteras med varsamhet. I ett debattprogram hos Expressen tidigare veckan sade hon:

– 12 miljarder kronor hade man en hel partiledardebatt om, reformutrymmet i svensk politik. Det är otroligt mycket pengar som måste hanteras med stort ansvar.

UD:s egen rapport ”Bidragsprocessen – eller resurserna som försvann” är skrämmande läsning. Där beskrivs hanteringen av 70 biståndsärenden åren 2011-2012, stora som små. Två tredjedelar av ärendena får underkänt. SvD:s Jenny Nordberg beskriver hur UD-diplomater och i vissa fall också praktikanter gör misstag efter misstag, eller helt struntar i det regelverk som omger utbetalandet av bistånd. Bilden som målas upp är att UD gör allt för att skyffla ut pengarna i världen utan krav på förhandsgranskning, syfte eller uppföljning.

Sammanfattningen är att ingen kan tala om var de här 12 miljarderna har hamnat. Om de bidragit till att göra världen liten bättre, eller sett till att behövande människor får mat och mediciner?

Om man ska säga någonting som är positivt i den här härvan är det just att UD väljer att utreda sig själv. Att departementet sedan gör allt för att ”tvätta” rapporten och lägga fram en ny, som är mindre kritisk, är naturligtvis problematiskt. Men likväl: nu står elefanten mitt i rummet och frågan vi ställer oss är: vad händer nu?

Utrikesminister Carl Bildt svarar sin vana trogen med att angripa budbäraren, i det här fallet SvD:

–       Svenska Dagbladet har en lite snedvriden journalistik . De ägnar sig åt att driva en tes. Men det är alltid en avvägning av var olika pengar ska fördelas. En del ligger på myndigheter, en del direkt under regeringen och en del under enskilda organisatione, sade han till Expressen igår.

För det första: vi driver ingen tes. Vi redovisar en rapport som hans egna medarbetare har tagit fram och som kraftigt kritiserar hur departementet bedriver bistånd.

För det andra: att sex biståndsorganisationer och ledande oppositionspolitiker reagerar på artiklarna och kräver att UD ska fråntas biståndspengarna, kan knappast lastas SvD. Detta är sund, granskande journalistik, som väcker reaktioner. Positiva såväl som negativa.

Carl Bildt medger att han inte läst rapporten, och han verkar inte heller ha för avsikt att sätta sig djupare in i ärendet, enligt en intervju med SvD:s reporter Lena Hennel.

Grundfrågan vad som hände med de 12 miljarder kronorna får vi inget svar på. Inte heller vad som görs för att säkerställa att pengarna i framtiden betalas ut till rätt projekt och att de verkligen används till behövande och inte hamnar i en korrumperad politikers fickor, eller fastnar i en administrativ kvarn.

I alla fall inte förrän nästa höst. Då ska enligt nya biståndsministern Hillevi Engström den översyn av verksamheten som regeringen begärt läggas fram.

Vi pratar alltså om 12 miljarder. Inte monopolpengar utan riktiga kronor.

Någon som är duktigare än jag på nationalekonomi kan säkert snabbt räkna ut vad de pengarna motsvarar i reformer om de skulle användas någon annanstans.

Men det är inte min poäng. Jag tycker att de här pengarna ska användas till precis det de är avsedda för. Vi är alla överens om att klyftorna mellan i- och u-länder växer. Att fattigdomen i världen är ett enormt problem och att behovet av hjälp nästan är oöverstiglig.

Det är inte bara mycket pengar vi pratar om. Det är dessutom viktiga pengar.

Alltför viktiga för att slarvas bort av dåliga rutiner. Alltför viktiga för att gömmas bakom tomma ord om att effektivitet går hand i hand med solidaritet.

Fredric Karén

Det finns en scen i Maud Nycander och Kristina Lindströms långfilmsdokumentär om Olof Palme där Tage Erlander sitter i ett sminkbås i TV-huset, omgiven av dussinet tidningsfotografer. Klippet är från 1968. Tage Erlander är valets stora vinnare med över 50 procent av rösterna.

Så nära kom medierna maktens absoluta toppskikt för 45 år sedan.

Min första chef på Laholms Tidning, Thorvald Hansson, jobbade på Aftonbladet samtidigt som Tage Erlander vann sin jordskredsseger. Thorvalds allra bästa historia från den här tiden var när han fick uppdraget att följa Tage Erlander dagen efter valet, från det att han steg upp på morgonen tills han släckte lampan på kvällen.

Efter att ha haft den unge reportern i hasorna halva dagen tröttnade till slut Erlander och röt: ”Nu får du sluta följa efter mig. Jag gör vad du vill, bara du ger dig av!”

Thorvald räckte fram ett anteckningsblock:

”Skriv ner hela din dag i det här blocket och ge det till mig i morgon, så lovar jag att gå härifrån.”

Sagt och gjort. Nästa morgon lämnades ett fullklottrat block in i receptionen på Aftonbladet och tidningen kunde publicera statsministerns dagbok, dagen efter det historiska valet.

Journalister älskar att berätta historier om hur de på olika slumparatade sätt lyckas ramla över det stora scoopet, eller få den exklusiva intervjun med personen som hela Sverige pratar om.

Thorvald Hansson hade, likt många andra journalister, hundratals sådana historier (en del säkert mer saltade än andra). Dagens generation journalister har tyvärr ganska få.

Numera blockeras vägen fram till politikerna av agenter, pressansvariga och kommunikationsexperter. Den journalist som söker svar på sina frågor brukar i bästa fall få en e-postintervju där frågorna helst ska skickas ett par dagar i förväg. Allt för att kommunikationsstaben ska hinna tolka och läsa svaren in i minsta beståndsdel.

Det finns ett färskt exempel från senaste numret av tidningen Arena där reportern Marcus Joons gör ett granskande reportage om regeringens projekt Matlandet. I veckor försöker han få en intervju med jordbruksminister Eskil Erlandsson. Till slut beviljas han en e-postintervju – utan möjlighet att ställa följdfrågor för att fullt ut kunna förklara projektets kostnader eller måluppfyllelse för sina läsare.

Här skulle jag kunna rya om hotet mot demokratin, om medborgarnas rätt att få svar på hur deras skattepengar används, om vikten av insyn och transparens.

Men jag nöjer mig med att konstatera att politik måste drivas av övertygelse, passion, och en vilja att förändra. Denna politikens innersta kärna och drivkraft riskerar att gå förlorad i en värld som vår där minutiöst regisserade samtal och avancerade taktiktänk är högsta prioritet.

Detta drabbar oss journalister, vars möjligheter att göra ett bra jobb försämras.

Det drabbar i sin tur givetvis även väljarna samt landets debattklimat.

Men mest av allt drabbar det politikerna själva.

I samma stund som taktiken överröstar passionen, som strategin skymmer glöden, som de inrepeterade svaren uttalas på bekostnad av spontana ord hämtade ur en stark inre övertygelse … I samma stund blir politiken mindre angelägen.

Fredric Karén

LÄSFÖRSTÅELSE. ”Först tänker jag berätta om rånet som våra föräldrar begick. Sedan om morden, som inträffade senare.”

Alla älskar vi en bra berättelse. Att gripas tag redan i första meningen, kastas in i ett parallellt universum, få nya insikter och fördjupad förståelse om vad det innebär att vara människa.

Det är djupt mänskligt och finns nedärvt i vårt dna ända sedan vi reste oss upp på två ben. Vi har målat på grottväggar, knackat runstenar, sjungit trubadurpoesi, berättat högt för varandra i skenet av olika eldar och så småningom lärt oss trycka böcker för masspridning av just bra berättelser.

Berättandet tar sig i dag nya vägar och nya uttryck. I förstone är det inte många som kallar vår generations häng på instagram, facebook och andra sociala plattformar för ”vår tids berättande”. Men kanske handlar det egentligen om just det?

I korta inlägg berättar vi för varandra om det som vi tidigare berättade om i dagböcker, vid kakelugnsbrasor, i trubadurdiktningen, på runstenar och på grottväggar. Berättandet flyttas allt oftare från bokstäver till bilder, från fysiska böcker till mobiltelefoner. Den långsamma tanken övergår i den snabbt uppdaterande, de välavvägda ordens stilistik till det snabba utropets.

Mot detta kan man vara kritisk. Att unga, och även många äldre, hellre berättar eller tar del av varandras historier på Instagram, än läser och diskuterar en bok leder till stora förändringar. Föräldrar har i alla tider irriterats när barnen tar genvägar genom livet. Och givetvis är det mindre krävande för en fjortonåring att ägna en eftermiddag åt häng på Facebook än att läsa 100 sidor ur Johanna Lindbäcks ”Välkommen hem”.

Utveckling är av godo. Men vi måste vara vaksamma på om något livsviktigt går förlorat. Som läs- och skrivförmåga.

Rapporterna om att den komptensen försämras – främst bland yngre, lågutbildade män och inom vissa barngrupper – är samstämmiga. Situationen har lett fram till regeringspropositionen Läsa för livet som offentliggjordes lagom till bokmässan förra helgen. Där föreslås bland annat att Statens kulturråd ska få ökade anslag med 15 miljoner kronor för att driva läsfrämjande åtgärder.

Politiskt fokus på den här frågan är av yttersta vikt, men även vi som jobbar med medier, tryckta såväl som digitala, har en viktig roll att spela. Vår kulturbevakning ska famna över mycket: litteratur, film, musik, scenkonst, konst liksom samtidsdebatt. Utöver detta anser jag att vi måste rikta strålkastarna mot de viktiga samhällsbärande frågorna. Läsningen är just en sådan.

Den inledande meningen är första orden i Richard Fords senaste roman ”Kanada”. Författaren, som gästade SvD:s monter på årets bokmässa, lider av en mild form dyslexi vilket gör att han knackar fram sina enastående starka berättelser i sakta mak. I detta, vårt ytliga berättandes tidevarv, finns säkert fler som bär på förmågan att förmedla en historia, minst lika stark och välformulerad som ”Kanada”.

Det är vårt gemensamma jobb att locka fram dem.