X
Annons
X

Chefredaktörsbloggen

Fredric Karén

Fredric Karén

VALBEVAKNING. Man brukar säga att journalistik egentligen handlar om att välja.
Välja vad som är intressant för publiken. Välja om en nyhet är tillräckligt viktig för att hamna på förstasidan eller om det ska bli en notis på insidan.

Inte alltför sällan blir redaktionernas val ifrågasatta av läsarna, lyssnarna eller tittarna. Det är bra och viktigt. Vi måste alltid vara lyhörda, utvärdera, omvärdera och våga erkänna om vi gjort fel. På samma sätt måste vi vara tydliga och kunna argumentera för våra val, även om alla i publiken inte håller med.
Just nu skärskådas SvD och andra medier för vår politiska bevakning. Inte så konstigt, vi står inför ett spännande men högst ovisst parlamentariskt läge efter riksdagsvalet om två veckor. Opinionssiffrorna tyder på ett maktskifte, men det finns fortfarande frågetecken kring hur det maktskiftet ser ut, vilka som partier som ska vara med och styra eller vilka kompromisser som behöver göras för att partierna ska komma överens.
Där finns flera smärtpunkter som är intressanta för såväl journalisterna som väljarna. Här vilar ett tungt ansvar på medierna att göra balanserade val kring vad och hur vi väljer att publicera. Är till exempel Fredrik Reinfeldts utspel i Dagens Industri att han och allianskollegorna tänker stoppa budgetförslag från en S-ledd regering en viktigare nyhet än att KDU:s ordförande Sara Skyttedal vill begränsa flyktingmottagandet? Ja, skulle nog de flesta svara.

I början av sommaren mätte opinionsinstitutet Sifo sex stora redaktioners politiska bevakning utifrån negativa eller positiva rubriker. Enligt undersökningen var SvD den tidning som skrev mest negativt om Moderaterna medan Dagens Nyheter och Aftonbladet skrev mest positivt om de rödgröna.
Min kommentar då var att i en valrörelses inledning är det naturligt att man granskar den sittande regeringen hårdare än oppositionen. Där finns ett facit att utgå ifrån, en politik att utvärdera. Lägg därtill att Moderaterna gått kräftgång i opinionen under våren och gjort ett historiskt dåligt EU-val.
Oppositionen å sin sida hade i det läget inte presenterat speciellt många vallöften, eller – och har fortfarande inte – talat om för väljarna hur ett eventuellt rödgrönt regeringsalternativ ser ut.
Det är inte journalisternas jobb att hjälpa den ena eller den andra sidan att vinna ett val. Vår roll är att granska de politiska förslagen och guida väljarna så att de har bra förutsättningar att välja vilket parti som passar dem bäst. Bevakningen av årets valrörelse är dessutom extra komplicerad eftersom varken Alliansen eller Socialdemokraterna ännu lagt fram sina valmanifest. Det gör det svårare att hitta de sakfrågor som kan växa till avgörande smärtpunkter vid en eventuell regeringsförhandling – men vi kommer att göra vårt bästa för att hitta dem.
Journalistik handlar om att välja – men det är inte de enskilda valen som avgör om en redaktion varit objektiv eller tagit sitt publicistiska ansvar över en hel valrörelse. Det är summan av det vi publicerat över tid som måste ligga till grund för utvärderingen om vi gjort ett bra eller dåligt jobb för vår publik.

Om bloggen

Här bloggar Fredric Karén, chefredaktör för SvD sedan september 2013. I bloggen försöker jag beskriva hur SvD resonerar kring journalistik men också hur vi tar oss an den stora strukturomvandlingen som just nu präglar tidnings- och mediebranschen.

Skriv gärna en kommentar eller skicka ett mail om du har frågor eller synpunkter.
Fredric Karén

TV-LICENS I nio månader hade Sveriges Television löst sin digitala affärsmodell. Det som resten av världens mediebolag kämpar förtvivlat med, att kunna ta betalt av sina användare för digitalt innehåll, löste SVT och Radiotjänst enkelt. Nämligen genom att ta ut licens på 2 076 kronor om året av alla som äger en dator, surfplatta eller smart telefon.
Det lät nästan för bra för att vara sant. Vilket det också visade sig vara.
För drygt en vecka sedan slog nämligen Högsta förvaltningsdomstolen fast att en dator inte är att betrakta som en tv-mottagare. Därmed föll Radiotjänsts möjligheter att ta ut licens för mobiler, surfplattor och datorer.
Reaktionen blev omedelbar.
Under veckan har drygt 8000 personer sagt upp sin tv-licens och fler är att vänta.
Detta sker samtidigt som det linjära tv-tittandet kraftigt minskar för såväl SVT som de kommersiella kanalerna. Konkurrensen från helt digitala tjänster som Netflix, HBO och inte minst YouTube är mördande, vilket syns tydligt i statistiken.
Public service har fortsatt väldigt starkt stöd hos svenska folket. Innehållet håller hög kvalitet och förtroendet för SVT är skyhögt. Ändå sviker tittarna.

Det kallas för disruption, ett ord som vi i tidningsbranschen kan rabbla fram- och baklänges om vi så blir väckta mitt i natten. Genom historien har en rad branscher utsatts för just detta. Räknesnurror konkurrerades ut av digitala miniräknare, cd-skivor konkurrerades ut av strömmad musik, papperstidningar är under press av gratis digitala nyheter. Nu har turen kommit till tv-branschen.
Det för oss tillbaka till förvaltningsrättens dom och dess verkliga betydelse, nämligen frågan om hur public service ska finansieras i framtiden. Om tittandet flyttar från tv-apparater till datorer och mobiler – och de inte omfattas av licensen – kommer antalet licensbetalare att fortsätta att minska.
Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth menar att nuvarande licensmodell ska vara intakt till 2019. Det tror jag inte håller. Om fem år kommer våra medievanor att se radikalt annorlunda ut. I såväl Norge som Danmark diskuterar politikerna public service. Det är rimligt att en bred debatt kring dessa frågor förs även i Sverige.

Om tv-licensen visar sig vara obsolet i en allt mer digitaliserad värld behöver nya finansieringsmodeller diskuteras. Det som hittills förts fram i debatten är finansiering via skattsedeln – ungefär som begravningsavgiften – eller att alla som betalar licens får en kod som används för att logga in på SVT:s hemsida. Ett tredje alternativ, möjligen kontroversiellt, är att SVT tillåts öka antalet sponsrade program för att få in mer pengar från kommersiella aktörer.
Alla tre har sina nackdelar om man argumenterar för opartiskhet och en television fri från politisk eller kommersiell påverkan. Men frågan brinner, för om allt färre tar del av utbudet och dessutom inte är beredda att betala för det riskerar den höga kvaliteten och därmed också det höga förtroendet som vi svenskar känner för public service att gå förlorat.

Fredric Karén

GLÖMD AV GOOGLE. De flesta av oss har nog någon gång googlat på våra egna namn. Resultatet brukar bli en brokig samling länkar med allt ifrån Facebookinlägg till flera år gamla resultat i löpartävlingar. En del av det vi gjort genom åren och som lagrats digitalt kanske vi inte är så stolta över, annat kan vara direkt felaktigt.

Sedan några veckor tillbaka pågår en debatt kring just våra sökresultat på Google. En färsk EU-dom slår fast att människor har rätt att få länkar bortplockade ur söklistan om de anses bryta mot ett unionsdirektiv som bland annat ska skydda den personliga integriteten och rätten till ett privatliv.
Det är viktigt att påpeka att ursprungskällan till informationen kommer att finnas kvar på nätet, det som händer är att Google inte längre listar de länkar som anses bryta mot direktivet. Informationen blir därmed mycket svårare att hitta.
I debatten kallas det för att man blir ”glömd” av Google.
Hittills har cirka 70 000 européer ansökt hos Google om att bli ”glömda” från sökresultaten. Nu väntar en tuff uppgift för sökjätten. Varje förfrågan ska hanteras manuellt och bedömas mot EU-kriterierna.
I någon mån betyder det här att Google tar på sig ett utgivaransvar för de länkar som listas vid en sökning. Om de anmäls ska de bedömas och därefter plockas bort om de leder till en källa som kränker den personliga integriteten. Så till vida påminner det om hur en ansvarig utgivare för till exempel en tidning bedömer en enskild namn- eller bildpublicering.
Det är inte ovanligt att vi på SvD får liknande förfrågningar från läsare som vill få äldre artiklar om sig själva raderade ur vårt arkiv. Om du ställt upp på en intervju för många år sedan och berättat om till exempel en livskris kan det vara besvärligt om det är den första länk som dyker upp när din blivande arbetsgivare söker på ditt namn på Google.
Det kan tyckas vara ett enkelt utgivarbeslut att helt sonika radera länken, och även om vi är restriktiva tillmötesgår vi emellanåt dessa önskemål.

Frågan blir litet mer komplicerad om personen vi intervjuat är en politiker som nu vill få intervjun raderad eftersom han eller hon gått vidare i livet. I det fallet kan just den här intervjun bli en viktig pusselbit i en journalistisk granskning av politikern. Ett historiskt dokument och en del av SvD:s arkiv skulle därmed gå förlorat om vi går med på önskemålet att radera artikeln.
I de fallen säger jag alltid nej.
I de pressetiska regler som jag har att förhålla mig till stipuleras att offentliga personer, som exemplet med politikern, ska tåla att granskas och bevakas hårdare jämfört med privatpersoner. Det är en regel som går att förhålla sig till även i en digital värld.
Den rykande aktuella frågan blir då: hur förhåller sig Google till de pressetiska reglerna? Kommer de att göra skillnad på privatpersoner och offentliga personer? Om en människa är en människa och den personliga integriteten viktas på samma sätt borde svaret bli nej. I så fall riskerar viktig, och kan det visa sig, historiskt intressant källmaterial att ”glömmas” för eftervärlden.

Fredric Karén

ALLIANSENS KONVENT. Politiker är normalt sett inte i humorbranschen. Däremot hör det till att de ger sina motståndare satiriska gliringar eller levererar slagkraftiga citat som smarta PR-människor kan bygga politisk kommunikation kring.

De som arbetar med humor brukar säga att tajming är allt. Det vill säga: sammanhanget när du säger något samt innehållet i det avgör hur mottagaren ska uppfatta det. Det finns många historiska exempel på när politiker säger fel saker vid fel tillfällen, oftast i ett försök att vara roliga eller slagkraftiga, men där resultatet i stället blir det motsatta.
Tajmingen för Alliansens konvent i Nacka i veckan är det inte mycket att säga om. De fyra partierna är hårt trängda och med hundra dagar kvar till valet är det hög tid att de visar upp en enad front. Därtill hör att själva upprinnelsen till konventet var litet av ett skämt. Ni minns säkert korvgrillnings-mötet i småländska Maramö 2013 där det enda matnyttiga, förutom korven, som kom ut var just att de skulle hålla ett konvent våren 2014. Desto viktigare då, kan man tycka, att detta konvent skulle gå till historien som ett, till skillnad från korvmötet, ett innehållsligt gediget möte där ett allvarligt försöks gjordes av Alliansen att bryta den negativa opinionstrenden.
I stället väljer de att göra precis tvärtom. De levererar ett jippo, med ballonger, dunkande discomusik och en publikuppvärmare som frustar ut citat som: ”det här är alliansen – musik, glädje och kärlek”. Väl på scen faller de fyra partiledarna in i den klämkäcka stämningen:
– Ni anar inte hur roligt vi har haft det här bakom, morgondisco på jobbet”, sade statsministern och får medhåll av Annie Lööf:
– De här tre killarna är ”favourites” i min mobil, faktiskt.
Det skiljer cirka 15 procentenheter mellan Alliansen och oppositionen. Det är förståeligt att Alliansen i det läget vill visa att de står enade.
Men väljarna är inte dumma. Och de kan framför allt skilja på när tajmingen är den rätta för stoj och stim. Och när den inte är det.
Skolan är ett typiskt ämne som inte lämpar sig för skämt. Visserligen är Jan Björklunds citat från veckan alliansdisco ”Sverige ligger i nivå med länder som våra ungdomar inte ens vet var de ligger” slagkraftig. Och även om politik tar lång tid att genomföra, hade det varit mer klädsamt att säga ”vi har rullat ut massor av reformer i skolan, men vi har en lång väg kvar att vandra”. Inte världens bästa oneliner, kanske. Men kanske ett bättre sätt att angripa det hela.
Till skillnad från Maramö-mötet meddelade dock Alliansen till sist ett antal konkreta politiska förslag under sitt konvent nu i veckan. Det viktigaste, att 5 miljoner svenskar ska vara i jobb 2020.
Men frågan är vad som dröjer sig kvar på väljarnas näthinnor efter veckans mediebevakning: de politiska förslagen eller landsbygdsminister Eskil Erlandssons svängom med kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth framför scenen?
Den politiska tajmingens mästare, brittiska premiärministern Winston Churchill, vet i alla fall vad han tycker:
”Politics is not a game. It is an earnest business”.

Fredric Karén

VAL TILL EU-PARLAMENTET. Det är dagen efter folkomröstningen till EU och ja-sidans Carl Bildt möter nej-sidans Per Garthon i en eftervalsdebatt i Sveriges Radios program Studio Ett. Per Garthon är irriterad och Carl Bildt ber honom lugna ner sig.
”Håll truten på dig Carl Bildt. Det här är en seriös debatt! Sitt inte och tala till mig med någon sorts översittarministerröst”, utbrister Per Garthon.
Man får förmoda att många lyssnare hajade till. Det hör inte direkt till vanligheterna att svenska politiker ger sig på varandra på det sättet och Per Garthons citat har också blivit smått historiskt i valsammanhang. Han och många andra på nej-sidan hade veckorna före valdagen irriterat sig på ja-sidans retorik, som de tyckte var propagandistisk när den målade upp scenariot att Sverige skulle hamna på Europas bakgård om vi röstade nej.
Bara ett par år tidigare hade regeringen tvingats släppa kronkursen flytande med skyhöga räntor som följd. ”Sverige klarar inte att lösa krisen ensam”, hördes från ja-sidan vars främsta argument rörde ekonomi, fred och säkerhet.
Nej-sidan å sin sida lyfte EU-byråkratin, självständigheten och neutraliteten som sina viktigaste argument mot ett EU-inträde.
Väl framme vid valdagen den 13 november 1994 röstade en knapp majoritet av svenska folket ja till EU, 52,3 procent. 46,8 procent röstade nej och 0,9 procent röstade blankt.
20 år senare ska det mycket till innan en politiker ryar ”håll truten” under en EU-debatt. Unionen rör inte upp den sortens känslor längre, vilket också tydligt har märkts i debattklimatet inför dagens parlamentsval. Statistiska centralbyrån (SCB) mäter svenska folkets inställning till EU varje år. I dag vet över 30 procent inte om de skulle rösta ja eller nej om det vore val i dag, 45,4 procent skulle rösta ja och 22,7 nej.

Man kan utläsa olika teser, dra en rad enskilda slutsatser, ur de siffrorna. Statistiker menar att siffrorna tyder på att 20 års EU-medlemskap har lett till att ”för” eller ”emot” har tappat lite av sin betydelse. Vi är medlemmar. Punkt.
Ändå. Den osäkra gruppen har ökat från 0,9 procent till över 30. Det går givetvis inte att rakt av jämföra de båda siffrorna, bland annat för att de 0,9 procenten hämtas ur ett drygt 83-procentigt valdeltagande och för att en blank-röst i ett val och ett ”jag vet inte”-svar på enkät kräver olika grad av ställningstagande. Men trenden är ändå stark. Allt fler svenskar är i dag varken för eller emot EU.
När intresset kring unionen är lågt – liksom kunskapen om vilka frågor våra olika partier verkligen driver i Bryssel – riskerar följdriktigt även valdeltagandet till parlamentsvalet att bli lågt.
Men demokrati har alltid ett pris, och det priset är engagemang. Så om du står i valet och kvalet i dag, huruvida du ska gå till vallokalen eller inte kan det – så här på mors dag – vara värt att påminna om den franske politikern Édouard Herriots (1872–1957) ord: ”Demokratin är en ärbar och vacker kvinna, men för att hon ska förbli trogen måste man uppvakta henne varje dag.”

Fredric Karén

SVD LÄS OCH SKRIV. Låt oss prata om våra barns litterära kondis.
Och kanske vår egen också, för den delen.
Att ta sig tiden, fokusera på bokstäverna och meningarna i en bok, ta in berättelsen och karaktärerna, reflektera och få perspektiv.
Hur är det med den egentligen?
Inte så bra, skulle nog de flesta av oss svara.

Vi är många föräldrar som drömmer om att komma på våra barn, sent på kvällen, smygläsandes en bok under täcket till skenet av en ficklampa. Förtrollade av berättelsen eller äventyret, oförmögna att slita sig, hör vi dem säga: ”Bara ett kapitel till, snälla”.
Tillbaka i den bistra verkligheten inser vi att nuförtiden kommer tyvärr skenet inte alltid från en ficklampa utan allt oftare från en mobiltelefon. Och boken är ersatt av en skärm. Och bokstäverna är inte längre bokstäver utan bilder.
I stället för att låta sig fångas av en bok på kvällen fastnar barnen lätt i sitt eget Instagramflöde. Det är enkelt, bekvämt och utan tuggmotstånd. Trötta efter en lång skoldag kryper de ner och ”ska bara ställa väckarklockan i mobilen”. Då är det lätt att halka in i den nya sköna sociala medievärlden, där kravlösheten är total.

Termen litterär kondis myntades av SvD:s förre kulturchef Daniel Sandström vid ett internt möte här på redaktionen. Mötet handlade om den satsning som vi lanserade tidigare i veckan: SvD Läs och Skriv som riktar sig till barn, föräldrar och lärare i högstadiet med syfte att öka läs- och skrivlusten.
Litterär kondis handlar lika mycket om fokus som uthållighet. Alla böcker är inte skrivna för att fånga läsaren från första sidan. Tvärtom kräver viss litteratur tålamod. Å andra sidan blir du ofta rikligt belönad om du tar dig tiden att läsa de första 20, 30 eller 100 sidorna.

För bara några få år sedan fylldes nyhetsagendan av larmrapporter om den svenska ohälsan. Vi åt för mycket skräpmat och motionerade för lite. Det i sin tur ledde till en våg av nyttig ekomat och nya gymkedjor som sålde årskort på löpande band. Att ha sin egen personliga tränare (PT) blev högsta mode.
Vinters usla svenska Pisa- resultat har gett oss en ny debatt. Den om den svenska skolan och våra barns låga studieresultat i fram för allt läsning och skrivning.

I det läget är det lätt att börja skylla på skolan och lärarna. Fast en lika viktig faktor är nog just bristen på litterär kondis hos barnen och där är jag övertygad om att vi föräldrar kan tjäna som goda – eller dåliga – förebilder.
För handen på hjärtat; visst är vi själva ganska duktiga på att fastna i våra mobiltelefoner på kvällarna i stället för att plocka upp en god bok och krypa upp i soffan eller sängen. I alla fall är jag det.
Men även om vi vuxna har en svacka i vår litterära kondis är vi sannolikt ganska lättränade, vilket är bra. Och om vi alla är överens om att läsning är vägen till ökad kunskap, ett rikare ordförråd och nya perspektiv är det dags att börja träna nu.
För vi kommer alla att behöva bli PT:s i läsning till våra barn – i alla fall om vi önskar dem en ljusnande framtid.

Fredric Karén

MEDDELARSKYDD. Vad är skillnaden mellan en lärare som jobbar i en friskola och en så kallad etableringslots som hjälper arbetslösa att få jobb och fakturerar Arbetsförmedlingen? Olika utbildningar, olika jobb, visst, men det finns ytterligare en avgörande skillnad.
Läraren föreslås få meddelarskydd men inte etableringslotsen.

Det betyder att om läraren upptäcker att rektorn på skolan fifflar med fakturor kan han eller hon höra av sig till en journalist och berätta om oegentligheterna utan att rektorn får efterforska källan. Om etableringslotsen upptäcker att chefen dubbelfakturerar Arbetsförmedlingen och hör av sig till media riskerar han eller hon repressalier på jobbet.
Meddelarskyddet har tjänat journalistiken väl i alla tider. Faktum är att flera av de största avslöjanden som gjorts i svenska medier har varit möjliga tack vare att en modig person som jobbat i offentlighetens tjänst vågat höra av sig till en redaktion.
Ofta uppmanar vi och andra medier läsare, tittare och lyssnare att höra av sig med tips. Vi informerar då om rätten att vara anonym och att ingen har rätt att efterforska eller känna till din identitet.
Meddelarskyddet gäller alla som jobbar i offentlig verksamhet: myndigheter, kommuner, landsting, skolor…
Skyddet är tänkt att motverka korruption och andra oegentligheter i verksamheten. Problem uppstod när en del av den offentliga verksamheten privatiserades: kollektivtrafik, skolor, sjukhus och äldreboenden. Där gäller inte meddelarskyddet och därmed inte heller medborgarnas möjlighet till insyn och transparens. Det är ju ändå våra gemensamma skattepengar det handlar om.
Förslag till åtgärder och utredningar har inte saknats, men politikerna har inte velat sätta ner foten. Förrän nu. I slutet av förra året lade utredaren Margareta Åberg fram ett förslag som nu är ute på remiss. Lagförslaget innebär i korthet att privatanställda inom privat vård, skola och omsorg ska ha samma meddelarskydd som offentliganställda.
I grunden är förslaget naturligtvis väldigt bra. Det ger media ökade möjligheter att granska den privata vården och skolan vilket efterfrågats av många. Problemet är att utredaren glömde etableringslotsen. Och inte bara det yrket, utan även alla privatanställda som jobbar med kollektivtrafik, kriminalvård och en rad andra verksamheter som privatiserats.
Margareta Åberg motiverar beslutet med att det är inom vård, skola och omsorg som behovet av meddelarskydd är störst. Så är det naturligtvis inte. Behovet är precis lika stort inom all privat verksamhet som finansieras av skattsedeln. Att exkludera etableringslotsen innebär i det fallet att vi inte får samma möjligheter att granska alla nya privata aktörer som får betalt av Arbetsförmedlingen för att få framför allt invandare i jobb.  Många av dem gör ett väldigt bra jobb, med en större öppenhet ökar möjligheten att hitta och berätta om de företag som gör ett mindre bra jobb och utnyttjar systemet.
Nu hamnar de istället i en gråzon som knappast är till fördel för de som jobbar där eller samhället i stort.

Fredric Karén

TV4:S LOKALREDAKTIONER. Att det är upp- och nervända världen i mediebranschen just nu är säkert inte obekant. Tidningarna satsar på tv, Sveriges Radio får kritik för att deras nyhetssajt liknar en tidningssajt och SVT lanserade nyligen en mobiltjänst som upplevs som en konkurrent av fram för allt lokaltidningarna.

Relevans är nyckelordet när jag och andra mediechefer försöker förklara varför kartan håller på att ritas om. Vi vill vara relevanta när läsarna och tittarna flyttar från analoga plattformar som papperstidningar och linjär tv till digitala plattformar som dator, läsplatta och mobil. Lönsamhet är ett annat ord som vi inom kommersiella medier använder för att förklara varför redaktioner behöver nedbemannas och produkter behöver utvecklas och förändras. Kritiken – säkert med visst fog – har inte uteblivit. Vad händer med demokrativärdena när de ekonomiska parametrarna blir viktigare än de journalistiska?
Men om vi ska vara ärliga så har det alltid varit så, i alla fall i modern tid. God ekonomi har varit en förutsättning för god journalistik. Det som hänt det senaste decenniet är att lönsamheten för många tidningshus kraftigt försämrats på grund av lägre upplagor och färre annonser vilket skyndat på förändringen och därmed diskussionen.
I veckan såg vi effekterna av detta också för de kommersiella tv-aktörerna. TV4 meddelade att de lägger ner 13 lokalstationer och 140 journalister blir övertaliga. Bakgrunden är att de lokala stationerna driver höga kostnader och inte längre är nödvändiga för att TV4 ska komma åt lokala annonspengar.
Vd:n i TV4-gruppen Casten Almquist motiverar beslutet med att mediernas strukturomvandling går mycket fortare än någon kunnat ana och att kanalen behöver prioritera för att kunna satsa på nyheter i de digitala kanalerna.
Kritiken från fackklubbar och en del politiker har varit hård. De menar att när lokaljournalistiken dras ner och tystnar är det i förlängningen ett hot mot demokratin.
Man kan också välja att se det som en möjlighet. En möjlighet för de lokala mediehusen som redan är igång med tv-sändningar eller som planerar för det. I Norrköping, Linköping, Uppsala och Luleå till exempel jobbar redan NTM-koncernen framgångsrikt med lokala tv-kanaler såväl i det markbundna nätet som på sina webbsajter.
När TV4 nu lägger ner på många orter kan det öppna spännande möjligheter för NTM och andra.
På riksplanet är tv-kriget i full gång när kvällstidningarna storsatsar på egna tv-format på nätet. Det är sannolikt en orsak till varför TV4 väljer att kraftsamla kring just sina digitala kanaler där det finns en förväntan om högre annonsintäkter i framtiden – annonsintäkter som de inte vill släppa till Aftonbladet eller Expressen.
Upp- och nervända världen, som sagt. Men inte nödvändigtvis till det sämre.

Fredric Karén

FOTBOLLSVÅLD. Jag är 45 år. Man. Och jag gillar fotboll.
Som alla andra blev jag bedrövad och uppgiven över dödsfallet i Helsingborg förra helgen då en djurgårdssupporter dog under ett slagsmål med helsingborgsanhängare. Under veckan har det skrivits massor av artiklar och analyser om dödsfallet, det har krävts hårdare lagar, fler poliser och nolltolerans från klubbarna. Det är svårt att inte hålla med om allt detta.

Som fotbollsintresserad funderar jag ibland över vad kärleken till laget och sporten bottnar i, och varför denna kärlek kan ta sig så fundamentalt olika uttryck, mellan till exempel mig själv och supportern från Helsingborg som vållade en annan människas död.
För mig handlar fotbollen om en kombination av tradition, att man följt laget i många, många år och känner sig som en del av det. Gemenskap med andra som också följer laget och som man kan dela minnen med. Kärlek till spelet som i sina bästa stunder kan vara genialt och fantastiskt och i andra stunder fullständigt bedrövligt.
En förlust för laget stannar vid magont och en stunds allmänt missmod – och eftersom mitt lag är Halmstads BK har jag haft mer eller mindre ont i magen de senaste fem åren. Däremot ligger de inte för mig att gå ut på gatorna och slå ner en av motståndarlagets supportrar eller skrika på domaren. Som de flesta andra fotbollssupportar har jag svårt att förstå varifrån just den drivkraften kommer ifrån.

Jag tänker att huliganer kanske också har någon slags gemenskap som förenar dem och som triggar till allt detta meningslösa våld. Eller kanske är det bara så att de känner sig kränkta? Just kränktheten kan för vissa vara som en brinnande eld, svårtämjd och ibland fullständigt okontrollerbar.
Jag vet, för jag har sett det med egna ögon.
För drygt ett år sedan tog jag med min då tioårige son på matchen mellan Djurgården och Halmstad på Stockholms stadion. Vi fick platser på ena långsidan, mitt bland ett ganska stort gäng djurgårdsupportrar i min egen ålder. Varje gång Halmstad vann en närkamp, tilldömdes en frispark eller var nära att göra mål reste sig dessa män upp och skrek könsord, ”jävla invandare” (vi har två islänningar i laget) eller hotade domaren med stryk. De skrek så högt och så våldsamt att både jag och sonen ryckte till och funderade på om vi skulle gå därifrån. Trots att Djurgården var det bättre laget och vann matchen med 1-0 kunde männen runt oss aldrig riktigt glädjas.
Det var som att varje liten motgång där ute på planen blev till ett personligt nederlag, en törn för egot som de var tvungna att ge utlopp för genom att förolämpa motståndaren.

Mot lättkränkta män hjälper inga maskeringsförbud eller extra övervakningskameror. Det sitter djupare än så. Och man kan undra hur det är möjligt att mobilisera all denna känsla av förnedring under 90 minuter, en ganska solig dag i april, i en match som man dessutom vinner?
I eftermiddag möts Djurgården och Halmstad igen och jag blev via en bekant erbjuden två biljetter.

Både jag och sonen är överens om att den här gången stannar vi hemma.

Fredric Karén

UKRAINAKRISEN. I veckan fick vi lära oss att det är fullt möjligt att annektera en del av ett annat land utan att speciellt mycket händer. Med argumentet att skydda den ryskspråkiga befolkningen valde Vladimir Putin att med vapenmakt och en högst tvivelaktig folkomröstning genomföra en intervention av Krim.

I SVT:s agendastudio för en vecka sedan – mitt under pågående folkomröstning – sade både statsminister Fredrik Reinfeldt och S-ledaren Stefan Lövén att ”detta är fel, så får det inte gå till”. I Bryssel samlas EU:s ledare för att sätta samman listor med namn på ryska bankirer och företagsledare vars tillgångar nu fryses av väst. I Washington gör president Obama i stort sett samma sak.
Ingenting av detta lär ha någon avskräckande effekt på Putins planer som, enligt utrikesminister Carl Bildt, är att kamma åt sig hela Ukraina.  ”Kiev är alla ryska städers moder”, sade Putin i duman tidigare i veckan, vilket skulle ge stöd åt Bildts teori.
Det har inte saknats referenser till 1930-talets Nazityskland i den omfattande medierapporteringen i veckan. Och visst finns det tydliga retoriska likheter: tyska/ryska minoriteter som far illa under nuvarande regim och som behöver hjälp. Politisk instabilitet som riskerar leda till kaos och som motiverar att en större och starkare granne går in och tar över.
I båda fallen har det handlat om svepskäl för att dölja den politiska ledarens egentliga ambitioner: makt
Det som är väst stora problem den här gången är att flera EU-länder är beroende av Ryssland för sin egen energiförsörjning. Många länder har också djupgående näringslivssamarbeten som riskerar att gå om intet om trycket på Putin blir för hårt. Därför passar sig EU noga för att inte göra listan med ryska namn alltför lång, och vi kan vara säkra på att det kommer att dröja väldigt länge innan Putins eget namn hamnar där.
Sett i backspegeln har det inte saknats möjligheter för EU och väst att reagera på utvecklingen i Ryssland. Redan 2009 stipulerade Moskva i en militärdoktrin att landet har rätt att skydda ryska minoriteter i de före detta sovjetstaterna. Undan för undan har landet ökat sin försvarsbudget samtidigt som många andra länder valt att trappa ner på sina militära utgifter.
Litauens utrikesminister Linas Antanas Linkevičius uttryckte det ganska väl i New York Times tidigare i veckan: “Med lite perspektiv kommer vi att förstå hur svaga och inkonsekventa vi är. Vi gör alldeles för många saker, för lite och för sent”.
I Baltikum är man av förklarliga skäl orolig över de senaste årens höjda tonläge från grannen i öst, det är trots allt bara dryga 20 år sedan de sista sovjetiska trupperna marscherade ut ur Estland, Lettland och Litauen.
Om Putins accelererande maktspel är början på ett nytt kallt krig som i värsta fall leder till en väpnad konflikt är för tidigt att säga. Om så är fallet är en sak i alla fall säker: vi kommer inte undan vårt ansvar genom att säga att vi inget visste, eller att vi inget såg.