Vi måste ta tillbaka den goda läsardebatten

KOMMENTARSFÄLTEN. Ett svart hål eller en arena för seriös samhällsdiskussion? Nyhetssajterna står inför tuffa utmaningar när det gäller att ta tillbaka den goda läsardebatten till våra kommentarsfält. I dag inleds SvD.se:s bloggstafett i ett ämne som engagerat läsare och branschmänniskor i flera veckor.

De kommande dagarna kan du läsa inlägg från i tur och ordning Anna Hjalmarsson, tf läsaredaktör på Aftonbladet.se, Björn Hedensjö, chef på DN.se, Brit Stakston, mediestrateg på JMW, Peter Franke, chefredaktör på Värmlands Folkblad och till sist Ola Sigvardsson, Pressombudsman.

Syftet med den här bloggstafetten är att få en bredare bild av hur mediechefer och personer som jobbar med pressetik och kommunikation resonerar kring läsarkommentarer på nyhetssajter. Men jag hoppas också vi kan få en bra diskussion kring framtiden – hur ser vägen framåt ut för alla sajter som vill jobba med interaktivitet och läsarengagemang.

Diskussionen om sajternas kommentarsfält tog ordentlig fart efter terrordåden i Norge. Många utgivare valde att inte ha kommenteringen påslagen på de artiklar som handlade om attentaten. De som hade kommentering fick ganska snabbt problem med anonyma läsare och diskussioner som spårade ur.

Först en snabb resumé. SvD.se slog på möjligheten att kommentera på hela sajten kring 2004. Dessförinnan hade vi testat debattforum i slutet av 1990-talet och kommentering endast på Näringslivssajten 2003.

Vi var ganska tidiga jämfört med många andra sajter i Sverige. Dotcom-döden var ett passerat stadium, internet hade överlevt och det drogs bredbandskablar över hela landet. Trafiken på sajterna växte kraftigt, och de tekniska möjligheterna ansågs i det närmaste vara obegränsade. Detta var i en tid då communitys fick det att vattnas i munnen på riskkapitalister och stora mediehus. Exempelvis köpte Västerbottens-Kurien i Umeå den lokala communityn Apberget för tio miljoner kronor, enligt IDG. En sajt som numera är nedlagd.

Användargenererat material och transparens var viktiga begrepp och självklart ville vi på nyhetssajterna följa med strömmen och erbjuda läsarna möjligheten att interagera med journalisterna. I bästa fall kunde det leda till bättre journalistik eftersom många läsare sitter inne med expertkompetens inom vissa ämnen. Fel kan snabbt rättas till, idéer och uppslag till uppföljningar kan lämnas i realtid.

Jag vågar nog påstå – så här några år senare – att det var få sajter som egentligen hade någon tydlig, bärande idé vad man egentligen ville med läsarkommentarerna. Här på SvD.se jobbade vi ganska aktivt under perioden 2008, 2009 med att lyfta fram läsarnas reaktioner på olika nyhetsartiklar. Vi genomförde två så kallade realtidsgräv-projekt 2009 och 2010 där läsarkommentarer och läsartips var en central del i journalistiken. Fortfarande lyfter vi in ett urval av läsarkommentarerna i tidningen, i anslutning till en artikel eller ett ämne där energin varit hög. Vår opinionsredaktör, Carina Stensson, skriver varje vecka en krönika i tidningen där hon tar tempen på läsardiskussionen på nätet.

Men bortsett från dessa exempel har vårt engagemang för kommentarerna varit ganska sval. De har funnits där som en självklar del av vår nyhetsrapportering på sajten. Med jämna mellanrum för jag diskussionen med våra moderatorer om ämnen som kan ge upphov till känsliga och svåra debatter, enskilda inlägg som bör tas bort, konton som ska spärras etc. Jag får varje vecka ett tiotal mail från arga läsare som fått sina kommentarer raderade, eller ”censurerade” som de själva brukar välja att kalla det. Jag sitter ganska ofta i telefon med läsare som menar att vi inte har någon rättighet att ta bort kommentarer över huvud taget eftersom ”yttrandefriheten är obegränsad”.

Sajternas kommentarsfältet har blivit ett svart hål. Och vi måste nog alla som jobbar med nyhetssajter ta på oss en del av det ansvaret. För visst är det precis så som mediadebattören Anders Mildner skriver i Sydsvenskan om den goda läsarkonktakten: att vi byggde ett fritidshus för stadens unga, men själva satte vi aldrig vår fot i lokalen. Interaktionen mellan journalisterna och läsarna har helt uteblivit.

Det som nu har hänt är att en majoritet av sajternas kommentarsfält kapats av anonyma läsare, många med en tydlig politisk agenda, andra är rasister, en tredje grupp ägnar sig åt att smäda reportern som skrivit artikeln, alternativt ger sig på personerna som intervjuas i den samma. En minoritet är där för att föra en seriös diskussion. Påfallande ofta ser jag tre eller fyra läsare bråka med varandra i en kommentarstråd, utan att hålla sig till ursprungsämnet, utan att ta notis om andra som försöker höja nivån på diskussionen.

Visst, vi kan förhandsmoderera inläggen vilket i sig är enormt resurskrävande. Vi kan kräva att läsarna identifierar sig med sin e-post, sitt Facebookkonto eller sitt mobilnr, men vi måste också vara ärliga och säga att möjligheterna att vara anonym på nätet är i stort sett obegränsade. Och i en tid då allt fler mediehus tvingas till nedskärningar är det svårt att motivera ett antal tjänster vars huvuduppgift är försöka identifiera personer som postat en kommentar.

På SvD.se har vi ännu inte gått så långt som några av våra konkurrenter de senaste dagarna: Expressen förhandsmodererar numera alla kommentarer. DN.se har valt att stänga kommenteringen helt i väntan på sitt nya inloggningssystem som ska tas i bruk i oktober och på Aftonbladet får du numera endast kommentera om du är inloggad på Facebook.

Jag har den största respekt för alla de åtgärder som vidtas för att höja nivån på läsardebatten i kommentarsfälten. Samtidigt har jag svårt att tro att det är en hållbar lösning på sikt. De mest relevanta och spänstiga diskussionerna kring nyheter jag har läst de senaste året sker på nischade bloggar, på Facebook eller på Twitter. Delvis nya arenor, som dessutom är självreglerande. Gillar du inte vad en person skrivit plockar du enkelt bort honom eller henne från din vänlista. Om tillräckligt många gör samma sak står personen ganska snart och skriker för tomma öron.

Under hösten kommer vi på SvD.se att göra en ordentlig översyn av läsarinteraktiviteten, inklusive kommentarsfälten, på sajten. Utan att föregripa det arbetet kan jag redan nu säga att för mig är det betydligt mer spännande att göra tydligare integrationer mot just Facebook och Twitter i anslutning till artiklar än att lägga tid och resurser på tekniska lösningar vars huvudsyfte är att mota bort anonyma ”troll”. Anonymiteten har ju funnits på nätet sedan dess födelse, och är en del av kulturen. På gott och ont.

Att hitta läsarenergin i ämnen, snarare än i enskilda artiklar känns också mer intressant än att, som nu, slå på kommenteringen litet här och där och hoppas på det bästa. En sådan lösning öppnar för att redaktören och läsarna i samråd väljer dagens diskussionsämne, redaktören kan avsätta tid och aktivt delta i diskussionen så som en riktigt moderator bör göra.

Vilken väg vi än väljer kan vi inte bortse från att detta är en viktig framtidsfråga. Dagens modell har tjänat ut sin roll, den seriösa läsardebatten har flyttat till nya arenor. Så borde de inte vara. Historiskt är just tidningarna forumet där vanliga människor möter makten, ifrågasätter och prövar nya idéer. Det bygger på respekt, tolerans och naturligtvis ett tydligt engagemang från både läsare och redaktörer.

Dit måste vi ta oss igen.

Därmed förklarar jag SvD.se:s bloggstafett i ämnet läsarkommentarer öppen. Jag lämnar över pinnen till Anna Hjalmarsson, tf läsarredaktör på Sveriges största nyhetssajt Aftonbladet.se, och passar också på att passa vidare frågan, hur tror du läsardebatten på Aftonbladet.se ser ut om fem år?