Vad en karneval kan lära oss om skolan

För precis en vecka sedan avslutades Lundakarnevalen. Hundratusentals människor kom för att se tåget, besöka karnevalsområdet och se alla nöjen som tog plats i tält, bodar, hus och borgar.

Själv såg jag cirkusartister som fick mig att tappa andan, hörde en rad underhållare som var fullkomligt lysande och skrattade åt några av de roligaste skämt som jag hört på länge (säg fyra år).

Att besöka karnevalsområdet är en märkvärdig upplevelse. Man ser faktiskt begåvning vart man än vänder sig.

Och allt detta är skapat av studenter som faktiskt inte alls ska ägna sig åt sådana här saker. Som gång på gång på gång på gång får pekpinnar slängda i huvudet av ansvariga politiker som kräver att de ska STUDERA istället för att ägna sig åt saker vid sidan av. Som säger att de ska göra allt de kan för att se till så att studenterna varken har TID eller RÅD att snegla åt nöjen eller odla några hobbys eller intressen.

Inte för att jag har något emot unga som studerar. Tvärtom. Men att kunskap för livet är så mycket mer än 3,5 års snabb korvstoppning och att en hel och levande människa är så mycket mer än ett fläckfritt betyg, blir på något sätt extra tydligt när någon slår en dubbelvolt framför dig i luften samtidigt som hans studiekamrat sjunger opera iförd clowndräkt.

Kanske är det därför som Karnevalen är så uppfriskande. Att få lov att befinna sig i ett sammanhang där 5000 personer ger fingret åt sådana pekpinnar och istället väljer att lägga ett halvårs förberedelser på att en gång i livet följa sina inre kompasser är naturligtvis en ynnest.

Men det är en ynnest som är klassbestämd. Långt ifrån alla får en chans att släppas in i karnevalstälten. Resan dit börjar vid födseln. Ska vi ändra på det måste vi börja att diskutera det digitala lärandet.

I min förra bloggpost ställde jag två frågor om skolan, internet och den sociala utslagningen – och en intressant diskussion tog fart på en rad ställen, bland annat här, här och här.

Det samtalet är väl värt att fortsätta. Och kanske kan man göra ett litet tillägg, även det hämtat från rapporten ”Unga svenskar och internet”, så att det blir alldeles uppenbart vilken roll skolan OCKSÅ måste ta framöver:

”Digitalt infödda är ett uttryck som inbland används för att beskriva de unga idag. Innebörden är att barn och ungdomar tillhör ett nytt släkte som har fått Internet i blodet.

De har en intuitiv förståelse för Internet.

Men verkligheten ser annorlunda ut.

Att kunna teknik och veta vilka knappar man ska trycka på är en sak men problemen att använda internet är ofta av en annan karaktär.

Även om skolbarnen själva bedömer sig som kunniga och nöjda, är det många problem som möter dem när de ska söka sig fram på Internet: svårigheter att skriva på tangentbordet, problem att stava, åtminstone upp till 11 år, formulera frågor för sökandet, veta hur sökresultat ska användas, etc.”