Blaséismen, sökmotorerna och revolutionen

För ett tag sedan slog det mig att jag hade slutat att googla.

Inte efter allt.

Nej, fortfarande fylls den där sökraden av slöhuvade frågor som var den där personen egentligen jobbade, när morgontåget går och, vänta lite, hur var det nu – Reinfeld, Reinfeldt, Seinfeld, Seinfeldt? Och häng kvar lite, jag ska bara kolla hur det var med durch, für, gegen, ohne, um; de och dem; speech och speach och alla andra saker som aldrig tycks fastna på insidan, trots att folk som vet saker om hur det fungerar därinne säger att det tydligen ska finnas plats.

Kanske kan man kalla den här sortens frågor för faktafrågor.

Och om vi för en stund bortser från att ”fakta” är ett problematiskt ord, så var det tydligt att jag omedvetet hade börjat skilja mellan fakta och värderingar.

Alla frågor som var rena faktafrågor – Vad hette Karl XII:s hund? Hur gammal var Tracey Thorn när hon sjöng in The Paris Match? Hälsar myror på varandra när dom möts? – matade jag alltså in i Googles sökfält.

Men allt som innehöll värderingar eller efterfrågade olika typer av ställningstagande slängde jag ut i realtidflödet: Vilken dator ska jag köpa? Behöver jag mer minne till den? Var ska jag gå och äta ikväll? Vilket vin är gott till kalv? Var hittar jag bäst information om valet i Storbritannien? Hur vet jag om askmolnet innebär ett problem för mig? Hur ska jag ställa mig till de politiska utspelen inför valen här hemma? Vad borde jag jobba med?

Och så vidare.

Jag är knappast ensam om att ha förändrat mina sökvanor på det här sättet. Och även om vi kanske inte lägger så stor vikt vid vårt förändrade beteende, så har det nog stor betydelse.

För det handlar ju om ett slags auktoritetsskifte, där vännerna/nätverken plötsligt träder fram som första kunskapsförmedlare för i stort sett alla frågor som är viktiga för oss. Vilket naturligtvis innebär att alla tidigare auktoriteter får ta ett steg åt sidan (hallå skolan, lyssnar du?).

Efter en tid med massivt medieintresse kring den sociala utvecklingen på nätet, syns nu allt fler tecken på att en blaséism har börjat sprida sig i spalterna och debatterna.

Röster säger att utvecklingen egentligen inte innebär särskilt stora förändringar för oss. Att allt, sett i historiens ljus, har hänt förut. Att det var en lika stor revolution när bilen eller elektriciteten kom. Att dagens 90-åringar egentligen har upplevt större omdaningar än vad ungdomarna idag kommer att göra.

Jag vet inte, men det verkar som om dessa betraktare har letat efter en revolution där folk viftar med flaggor på stadens gator och torg. Och då är det klart att det är lite svårt att ens upptäcka den största förändringen, som inte sker externt, utan internt – inuti människorna.

I det långa loppet innebär nämligen den här förändringen något betydande på ett samhälleligt plan. För när GRUPPEN med självklarhet ersätter den enskilde experten, när det alltid är naturligt att i första hand söka efter kollektiv kunskap, när vi präglas av (den historiskt sett helt nya) erfarenheten att alla faktiskt har något att bidra med, ja, då händer också något både med vår självbild och hur vi betraktar andra.

För tillfället gör dock det etablerade samhället allt det kan för att ställa sig i motsatsposition till utvecklingen. Skolan – och skolpolitiken – intar till exempel en extremt skeptisk attityd i ett försök att bibehålla sin hotade auktoritet.

Hur ska man då betrakta det som sker? En förslag skulle vara så här: Leta inte efter en revolution med viftande fanor. Leta efter människor som plötsligt ställer nya krav på hur jobbet ska organiseras på arbetsplatserna eller efter elever som med begåvade argument ifrågasätter skolan som institution.

Se möjligheten att för första gången på allvar kunna diskutera lika värde och allas plats i samhället – och ta chansen att visa det i handling.