Det privata är politiskt

1969 publicerade Carol Hanisch en text med rubriken”The Personal is Political” – Det personliga är politiskt.

Orden fick omedelbart vingar. Fortfarande i dag förekommer uttrycket i den feministiska debatten över hela världen (omfattningen fick för övrigt Hanisch själv att häpna när hon för fyra år sedan satte sig ned och googlade på orden).

Under den här tiden har alltså en väldigt stor mängd människor vridit och vänt på begreppet, som därmed omformats – och enligt Hanisch – även vantolkats.

Och kanske är det typiskt för vår bekräftelsetyngda tid att folk ofta tror att uttrycket lyder ”det p-r-i-v-a-t-a är politiskt”, men jag kan ändå inte låta bli att undra om inte dessa felsägare faktiskt är något på spåret.

För möjligen skulle ”Det privata är politiskt” kunna stå på egna ben som grund för en diskussion om en av dagens stora kollektiva utmaningar (utan att för den skull stå i motsatsposition till eller ersätta den feministiska debatten).

I dag framstår nämligen just det privata allt mer som något politiskt. Inte bara av det skälet att makten gärna vill övervaka vår kommunikation, utan också eftersom det finns goda skäl att anta att allas våra röster kommer att skapa grunden för ett betydelsefullt samtal om vad som egentligen är viktigt i våra liv.

Det finns fortfarande gott om mediedebattörer som fnyser åt statusradsuppdateringarnas innehåll. Som klagar över att människor ägnar tid åt att publicera privat trams som inte betyder något i det långa loppet.

Men är det inte precis tvärtom?

Titta på dina vänners aktivitetet på Facebook och du kommer med stor sannolikhet att möta ett flöde som handlar om jobb, väder, familj, mat, pengar, stress, sömn, underhållning, medier, musik, böcker, film, semester, bilar, tåg, flyg, miljö, livskriser, humor, och så vidare. Med andra ord: vi kan utläsa precis vad som berör användarna.

Vad är då privat och vad är personligt?

Det privata har ju hittills varit det som vi inte har velat dela med vem som helst. Precis dessa gränser håller vi nu på att flytta, i och med att användandet av sociala medier förändrar och påverkar vårt beteende.

Kan vi ens längre säga vad som är privat? Antagligen inte med någon större säkerhet.

När vi töjer på dessa gränser och börjar berätta om a-l-l-t som sker i våra liv, ja, då har vi också skapat grunden för ett kollektivt informationsflöde om verkligheten som faktiskt kan göra anspråk på att bli något så när heltäckande.

När vi adderar mängder av privata brottstycken till varandra, kan dessa formas inte bara till skildringar om vad som sker i samhället, utan också till insikter om vad som betyder något i livet vid en given punkt, för en stor grupp människor.

Och när de privata fragmenten nu sätts samman till ett jättelikt kollektivt realtidspussel, formas detta till en politisk diskussion I SIG, livskraftig nog att stå på sina egna ben, utanför den etablerade politiska arenan.

1969 var parollen ”det personliga är politiskt” ett försöka att bryta sig in på den befintliga politiska scenen med en ny agenda i handen.

41 år senare håller det samtal som ständigt flyttar gränserna kring vad som är privat och vad som inte är privat på att skapa en egen arena – och den växer med hög hastighet fram som en verkligt betydelsefull röst i samhällsdebatten.

Vi ser det eftersom rollerna plötsligt är ombytta – nu är det politikerna som kämpar för att bli insläppta i samtalet med sin agenda. Helt i linje med dagens utveckling kommer detta nog inte att ske förrän även de börjar att prata om det privata.