Medborgardialogveckan, del 3

En verkligt omdanande kraft i den nya medieutvecklingen, är att kommunikationen i sig förändrar kommunikatörernas roller.

För att framgångsrikt kunna använda sig av Twitter i en valrörelse, måste till exempel politiker möta väljarna på samma nivå – det går inte prata uppifrån och ned. Det fungerar heller inte att bortse från dialogen och använda verktyget till att föra en monolog. Alltså förändras politikerrollen något, samtidigt som väljarnas röster får en annan betydelse i det politiska samtalet.

Men utvecklingen luckrar också upp gränserna mellan jobb och ledighet. För vem kan egentligen säga var gränserna mellan den privata identiteten och yrkesidentiteten går numera?

Vi sitter på våra jobb och facebookar, twittrar, spotifyar, flickrar – och så vidare – och låter våra personliga nätverk glida samman med jobbens. Sedan sitter vi hemma och gör det omvända.

Den här upplösningen är inte helt oproblematisk när det kommer till frågan om det offentligas dialog med medborgarna.

För samtidigt som de nya verktygen kräver ett personligt inslag – i en dialog vill vi ju att det ska finnas en riktig människa bakom kommunikationen, med ärliga budskap – så fungerar det inte alltid så bra när företag eller myndigheter blir allt för personliga i sin kommunikation (för exempel, se gärna Brit Stakstons bloggpost om SJ).

Det är lätt att se att den här utvecklingen ställer svåra krav på offentliga företrädare.

De är faktiskt lite trängda mellan kravet att gå åt det håll som den framväxande dialogen begär och kravet att stanna kvar i den kommunikation som rollen kräver.

Lösningarna är inte särskilt enkla.

Hur mycket vän vill jag till exempel vara med min kommun eller mitt landsting? Och samtidigt: om offentliga instanser inte förändrar sin kommunikation, så missar de möjligheten att fullt ut delta i den dialog som kan leda till så mycket bra.