Sju dagar Cameron sent ska glömma

Det är en riktig skitvecka Storbritanniens premiärminister David Cameron nu lägger bakom sig. Ett terrordåd, en misslyckad omröstning i underhuset och en nära medarbetare som lyckats få partiets gräsrötter på krigsstigen. Och den närmaste framtiden ser nästan lika tuff ut.

Det finns dagar då man bara vill krypa tillbaka ner under täcket, och så finns det veckor då hela sängen lika gärna kunde falla ner i ett stort svart hål. Men frågan är om inte de senaste sju dagarna toppar David Camerons privata lista över veckor då allt bara går fel.

David Cameron på en presskonferens i Paris efter terrordådet. Strax därefter återvände premiärministern till London

Vi tar det för enkelhetens skull från början. Förra helgen vaknade den brittiske premiärministern till nyheten om att en av hans nära medarbetare kallat Torypartiets gräsrötter för ”mad swivel-eyed loons”. Ett inte alltför smickrande omdöme som på svenska kan översättas till ”galna vindögda dårar”. Nu är det i och för sig nog inte helt ovanligt att politiker muttrar både det ena och det andra om sina väljare när de inte tycker som partiledningen, men problemen i det här fallet var två;

1. Mannen fällde omdömet inför fyra journalister (som med hänvisning till källskyddet valde att inte avslöja politikerns namn)
2. Yttrandet sätter ord på vad många konservativa länge misstänkt; att Cameron och hans internatskolevänner känner sig förmer än partiarbetarna ute i landet

Den som snabbt ändå pekades ut var Lord Andrew Feldman, vice ordförande i det konservativa partiet, David Camerons tennispartner och vän från deras tid på Oxford. Feldman nekade givetvis, men skadan var redan skedd. Från partidistrikten runt om de brittiska öarna muttrades det om att det här var droppen, att det var förolämpande att bli kallade för vindögda galningar och att partieliten i London saknade respekt för deras arbete. Känslor som nationalistpartiet UKIP:s ledare Nigel Farage tog fasta på. Han twittrade snabbt ut ett ”Om du är konservativ och tror på UKIP:s idéer, då hatar ditt parti dig. Come and join us”.

Så kom slag nummer två, tre och fyra; En anonym minister sade att Torypartiet befinner sig i ett ”vacuum fyllt av anarki”. Den förre utrikesministern Geoffrey Howe, som är en riktig tungviktare bland de konservativa, skrev i en debattartikel att premiärministern helt tappat greppet om partiet – och så det värsta av allt. En ny opinionsundersökning visade att UKIP nu nosar Tories i hälarna. Nigel Farages anti-EU-parti får 22 procent av väljarstödet, bara två procentenheter mindre än Cameron.

Tycker ni att det låter som en skitvecka ännu? Då hade den ändå knappt börjat. Jag ska inte fylla hela den här sidan med att fortsätta rabbla incidenter, men låt mig ändå nämna att Cameron tvingades ta Labour till hjälp för att få igenom en lag i underhuset om homosexuellas rätt att gifta sig. I det egna partiet var det 135 ledamöter som gjorde uppror och premiärministern var farligt nära ett allvarligt nederlag. Dessutom mördades en brittisk soldat på öppen gata i onsdags. Ett terrordåd som fick Cameron att avbryta sitt besök i Frankrike och istället försöka gjuta olja på de främlingsfientliga vågor som nu går igenom det brittiska samhället.

En polis håller en blomma som ska läggas på scenen för onsdagens terrordåd i Woolwich i sydöstra London.

Så vad kan David Cameron då göra? Det enkla svaret är att dra på sig kaptensmössan, ta tag i rodret och visa ledarskap. Inte att svansa efter UKIP och försöka leka nästan lika EU-fientliga och nästan lika invandringsrädda för att sätta stopp för väljarflykten. De senaste månadernas opinionssiffror tyder på att det är en strategi som inte fungerar. Ända sedan premiärministerns löfte i början av året om en EU-omröstning 2017, så har det gått utför för Tories. Trots att många britter tycker att en folkomröstning är en bra idé.

Dessutom måste Cameron börja ta hand om gräsrötterna. Man kan säga mycket negativt om Margaret Thatcher, men var det något hon var mån om så var det den konservativa väljarbasen ute i landet. Cameron valdes till partiledare för att vara en förnyare, men många lojala anhängare känner nu inte igen sig. De tycker att David Cameron är för urban, för mycket en Oxfordgrabb, som dessutom bara omger sig med likasinnade. De var ändå lojala så länge partiledaren såg ut att vinna val. När Cameron mer och mer framstår som en förlorare som inte kan hålla ihop det egna partiet har den trofastheten försvunnit.

Det ser ut att bli fler skitveckor för den brittiske premiärministern.