Europas kris inget skämt

En svag regering och avstannade reformer är att vänta efter nästa helgs italienska val. Samtidigt gör eurokrisen att det återigen höjs krav på en delning av landet. Delar av det rika Norditalien ska brytas loss från det fattigare syd. Krav som känns igen från flera EU-länder och som hotar unionens framtid.

Man kan tycka vad man vill om honom, men är det något mannen med det transplanterade håret kan så är det att vända ett opinionsläge. I konserthallar, på teatrar och vid otaliga tv-framträdanden drar Silvio Berlusconi vitsar, imiterar konkurrenter, ger dem öknamn och river ner gapskratt efter gapskratt. Allt kryddat med löften om att skattesmitare ska få amnesti, svartbyggen bli vita, och att alla som betalat in den fastighetsskatt den senaste premiärministern Mario Monti införde, ska få sina pengar tillbaka.

Och det i ett land som har Europas största statsskuld efter Grekland.

Valfläsket har gett resultat. Även om undersökningar visar att de flesta italienare inte litar ett dugg på vad politiker lovar, har Berlusconis parti Frihetens folk knappat in på huvudmotståndaren Pier Luigi Bersanis vänsterallians. Skrämselhicka var nog bara förnamnet för Bersanis rådgivare när de sista opinionsmätningarna inför valet kom förra helgen. Tillsammans med vapenbröderna i det nationalistiska högerpartiet Lega Nord låg Berlusconi bara några procentenheter bakom Bersani, medan premiärminister Mario Monti gjorde upp om tredjeplatsen med missnöjespartiet Movimento 5 Stelle.

Står sig mätningarna skulle vänsterledaren Bersani tvingas stötta sig på Montis centerallians för att regera om han vinner den 24-25 februari. Ett resonemangsäktenskap som riskerar att lamslå det italienska reformarbetet.

Som om inte det vore nog kommer nu återigen krav på att splittra landet som drabbats hårt av krisen. Rika norr står mot fattiga söder.

– Den katalanska debatten är vår debatt, sade guvernören Luca Zaia i den norditalienska Veneto-regionen i Financial Times i veckan och jämförde sig med Spaniens rikaste provins, Katalonien. Precis som katalanerna betalar invånarna i Veneto betydligt mer till huvudstaden än vad de får tillbaka, och precis som i Barcelona höjs nu allt fler röster om självständighet. Guvernör Zaia vill be folket om lov att hålla en folkomröstning om självständighet 2015, året efter att Skottland röstar om de ska bli ett eget land eller inte.

Italien, Spanien, Storbritannien, Frankrike, Belgien. Listan över länder med partier som driver självständighetsfrågan kan göras lång. Det är inte några nya tankar, men den ekonomiska krisen gör att de eldas på. I Veneto skyller guvernören den industriella nedgången på Rom, och Katalanerna har tvingats begära krisstöd från Madrid, trots att regionen är den i Spanien som skickar mest skattepengar till den gemensamma kassan.

Det har pratas om att eurokrisen gjort att nord ställts mot syd i EU, men även solidariteten inom länderna vittrar nu bort. Till och med i Tyskland har förbundsländerna Bayern och Hessen vänt sig till författningsdomstolen för att slippa skicka så mycket pengar till övriga delstater – vilket i sin tur säger något om vad de tycker om att föra över pengar till Grekland.

Ökad splittring är inte vad Europa behöver just nu. Ett Madrid som försöker lugna basker och katalaner, ett Rom som tvingas flörta med Lombardier och Veneto-bor eller ett London som eventuellt står utan Skottland, samtidigt som Storbritannien förbereder sig för en folkomröstning om EU-medlemskapet, gör att unionen oundvikligen försvagas. Och det i tider då EU mer än någonsin behöver beslutsamma ledare, långtgående reformer och en ordentlig idédebatt

Det är inga lätta tider vi har framför oss, och då har jag inte ens nämnt demokratiaspekten.

Europa kommer behöva mycket olja att gjuta på vågorna, oavsett hur det går för Berlusconi till helgen.