Larsson läser
Janerik Larsson
Janerik Larsson
Igår sände Sveriges Televison dokumentären ”De superrika”.
http://www.svt.se/dokument-utifran/de-superrika
Den ideologiska poängen i programmet baserades på en intervju med Thomas Piketty som reportern beskrev som världens viktigaste ekonom. Den underförstådda tesen i den intervjun och i hela programmet är att vi lever i en världsekonomi som är ett nollsummespel – dvs vinner någon är det någon som förlorar. Om några blir superrika leder det alltså till annat andra blir fattiga.
Så ser det ju inte ut i verkligheten.
Pikettys teser har granskats av olika ekonomer och en lättläst sammanfattning fanns i SvD nyligen:
http://mobil.svd.se/opinion/bara-svt-svalde-piketty-helt_svd-4562692
Malin Sahlén skriver där bl a:
Nu har en ung ekonomistudent vid MIT, Matthew Rognlie, bidragit med kritik ur ett delvis nytt perspektiv, som är mycket intressant också i vårt svenska sammanhang (”Deciphering the fall and rise in the net capital share”, Brooking Papers on Economic Activity, 2015). Rognlie har ett par kritiska invändningar, vilka är centrala för Pikettys hela poäng.
För det första: Rognlie menar att Piketty har överskattat avkastningen på kapital, eftersom den numera faller mycket snabbare än förr. Man kan mycket förenklat säga att datorer blir föråldrade snabbare än en traktor eller en maskinpark, och därför måste mer av företagets eventuella vinst användas till att köpa nya datorer, snarare än delas ut till ägarna.
För det andra: Piketty har underskattat hur svårt det är att byta ut arbetskraft mot kapital, människor mot robotar, och har därför också överskattat hur mycket vinst som kapital och robotar kan ge i framtiden. Så långt har kritiken hörts förut, men vid den tredje punkten börjar det brännas.
Matthew Rognlie menar att hela den kapitalinkomstökning som vi kan se sedan 1980 består av prisökningen på bostadsmarknaden. Övriga kapitalinkomster har snarare stått och stampat sedan dess. Att vi är villiga att betala allt mer när vi köper bostäder gör att människor som säljer bostäder tjänar mer pengar – och detta räknas som kapitalinkomster. De som framför allt tjänar på detta är personer som äger och säljer sin bostad, inte bara stora fastighetsägare.
Alltså: Rognlie förklarar att det är personer i rika länder som äger och säljer sin bostad som har fått del av den växande kapitalkakan. Vanligt folk, egentligen. Och om man vill att fler ska få ta del av prisuppgången, det vill säga om man vill ha en jämnare spridning av det växande kapitalet, då måste också fler förunnas att äga sin bostad. Att stoppa kreditkontroller av potentiella låntagare, som i det amerikanska exemplet, är förstås ett dåligt sätt att uppmuntra ägande, men det finns andra sätt.
Rognlie pekar på problemet med alltför strikta regelverk. Ett annat är NIMBY, som betyder Not In My Back Yard, motståndet mot nödvändiga nybyggen i ens direkta närhet. NIMBY-anhängares överklaganden utgör hinder för bostadsbyggande, och gör att ägandet inte kan spridas tillräckligt. Att regelverk och överklagandeprocesser är hinder också i Sverige är tydligt (se t ex Cars, Kalbro och Lind, SNS 2013, om alltför starkt medborgarinflytande på bostadsbyggande).
För lite nybyggnation stänger ute människor från bostadsmarknaden, precis som människor förblir arbetslösa när jobben inte blir fler. Samtidigt kan det bidra till snabb värdestegring bland dem som redan äger sin bostad. Ägandet koncentreras till alltför få, och ojämlikheten ökar. Det har länge varit hög tid att avreglera bostadsmarknaden. Nu blir vi dessutom påminda om detta av en amerikansk ekonomistudent, som pekar på att bevarandet av sådana system kan leda till ojämlikhet.
Det blir nästan lite genant – systemkramande politiker som misstror marknadsekonomin (för det är vad överreglering handlar om) skapar alltså ökad ojämlikhet. Vi får anta att det är tvärtemot deras intentioner.
Icke desto mindre är det så att det svenska insider-outsider-samhället skapas av för lite, snarare än för mycket marknad. Precis detta förstärker det klassamhälle Piketty lyfter som problem, även om teorigrunden var svag. Och Pikettys förslag till lösningar, höjda skatter på förmögenheter och kapital, och allra helst en internationell eller global beskattning, nej, det tyckte inte ens den gamle forskningschefen på Världsbanken var en bra idé.
Igår kunde man också på Axess TV ta del av PJ Anders Linders intervju med den osannolikt skarpsynte dokumentärfilmaren Martin Borgs analys av hur lättvindigt skattepengar försvinner till meningslösa projekt.
http://www.axess.se/Tv/program.aspx?id=4131
Programmet har sänts flera gånger tidigare men det är verkligen värt att ta del av. Finns på Axess.se-hemsidan.
Tänk om SvT i stället ägnat tiden igår åt Martin Borgs dokumentärfilm ”Någon annan betalar” men den finns här: