Inga nya löntagarfonder

Det var som jag misstänkte. Det var en humoristisk (?) person på LO som hade satt rubriken ”Löntagarna äger allt mindre – dags igen för löntagarfonder ?” på eftermiddagens seminarium i LOs plenisal med ekonomen Richard B Freeman och LOs ordförande Karl-Petter Thorwaldsson.

LO-ordföranden gav ett klart besked. Han tyckte att kritiken mot 70-talets fondsocialism var berättigad och LO har ingen tanke på att återlansera fonderna.

Så var det med den saken.

Freemans lilla rapport ”Workers Ownership and Profit-Sharing in a New Capitalist Model ?” innehåller inga nya tankar eller förslag utan är bara en uppdatering av en anglo-saxisk diskussion som pågått i decennier och som i grunden beror på att de fackliga organisationerna i både USA och Storbritannien fungerar så dåligt. Medarbetarna söker därför andra lösningar.

Freeman ger i sin rapport ett exempel. De icke-fackligt anslutna medarbetarna mot livsmedelsbutikskedjan Market Basket i nordöstra USA  gick förra året ut i strejk mot ägarna och segrade. Men de fackliga organisationerna ”did nothing to help workers and managers win the country’s biggest and most successful labor dispute in decades”.

I en sådan miljö är medarbetarägande – det högern en gång kallade ägardemokrati – betydligt intressantare än det traditionellt varit i Sverige. Men idag är det inte minst nya hightech-företag som är delägarägda. Det är ett skäl till varför Sverige behöver en modernare optionsbeskattning.

Freeman sa en sak som är värd att komma ihåg. Han avfärdade Thomas Pikettys idé om en global kapitalskatt som botemedel mot ojämlikhet som helt ointressant.

Jag tror dock att dagens vänster kommer fortsätta att krama Pikettys bristande realism i stället för att diskutera det Freeman skriver om, dvs medarbetarägande i företag. Det är ju något som hör hemma inom ramen för vår kapitalistiska marknadsekonomi.

LOs ordförande kommenterade Freeman genom att peka på problemen med medarbetarägande. I ett land med så stor offentlig sektor som Sverige krävs det högre skatter istället, menade han. Han talade också om risken för att medarbetare prioriterar ett högre värde på sina aktier i stället för högre lön. Det är nog bara ett problem för fackliga företrädare.

Thorwaldsson avslutade med att förtjust berätta om sina besök i Davos där han omgavs av rika amerikanska kapitalister som frågade honom varför realinkomsterna haft en så positiv utveckling i Sverige när utvecklingen i USA varit så medioker. Detta hade – såvitt jag förstår – inget med dagens ämne att göra eftersom det knappast är medarbetarägandet i svensk industri som skapat detta resultat.

Förklaringen till den svenska reallöneutvecklingen sedan slutet av 90-talet är industriavtalet och den breda acceptans detta fick och har. Tack vare detta har näringslivets konkurrenskraft skapat utrymmet för en reallöneutveckling som var otänkbar under den långa tid då LO skötte det centrala löneförhandlandet.

Men den frågan har under alla omständigheter inget att göra med medarbetarägande. Men jag tror det är bra om LO kommer ihåg denna förklaring när 2016 års kollektivavtalsförhandlingar med tiden drar igång. Det är den internationella konkurrenskraften som ska vårdas.