Jag är inte en huligan

Den 17 september – dvs några dagar efter valet – skrev jag på Dagens Samhälles debattsida:

Oavsett hur historien nu ser ut finns det ingen anledning för Alliansen att inte sikta på att vara det stabila regeringsalternativet 2018. Men under resan dit finns det inte heller något som talar emot att man bistår Stefan Löfven att hitta rätt i de stora, viktiga frågor som ska hanteras under mandatperioden. Ett sådant samarbete kräver åtminstone att både FP och C ger sitt stöd i konkreta sakfrågor.

Att nu söka låsa in Löfven i ett i parlamentarisk mening icke existerande vänsteralternativ kan te sig attraktivt för en del borgerliga partister. Men det skulle knappast leda till en valseger 2018. Svenska folket kräver ansvarstagande politiker. Allt är inte politiskt spel, det finns en tid då det inte pågår valrörelse.

I dag skriver Peter Wolodarski om det han kallar för ”borgerligt läktarvåld”. Jag har förvisso kritiserat Decemberöverenskommelsen många gånger, men jag har alltså sedan 17 september förra året haft klart för mig hur jag ser på saken.

Så jag känner mig inte  som en huligan…

Wolodarski når nu fram till samma slutsats som jag. Dock hävdade DNs ledarsida bara för någon dag sedan att DÖ är en överenskommelse som ska hållas. Men misstag ska erkännas – och det är ju uppenbart att DÖ är ett misstag för alla parter i överenskommelsen. Dvs också för Löfven.

Wolodarski:

Ju sämre det går för de rödgröna i opinionen, desto mer ökar frestelsen för Alliansen att bryta vinterns handslag.

Vad som ska komma i stället har ingen ett bra svar på, allra minst de borgerliga sympatisörer som efter ­Decemberöverenskommelsen ägnat sig åt läktarvåld mot ”DÖ”.

Låta Alliansen styra? Utan egen majoritet lär Anna Kinberg Batra drabbas av samma parlamentariska låsningar som Stefan Löfven.

Samarbeta med SD? Finns inte på kartan, även om detta är modellen i flera nordiska länder. Den kommande veckan kan exempelvis Sannfinländarna göra entré i Finlands regering.

Den fundamentala skillnaden mot våra grannländer förblir SD:s bakgrund: vi talar om ett parti med rötterna i svensk nynazism, som aldrig gjort upp med sin historia och som än i dag har motståndet mot invandring som affärsidé.

Det enda som återstår, om man inte låter DÖ leva, är att acceptera den nya spelplanen i svensk politik. Och den verkligheten rimmar illa med traditionell blockpolitik.

Stefan Löfven måste bestämma sig: vill han långsiktigt kunna regera och få något uträttat kan han inte bedriva en politik utan förankring hos riksdagens majoritet.

Vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt blir aldrig en bra guide för vare sig Socialdemokraterna eller Sverige.