Makt utan mandat ?

I måndags  sände Vetenskapsradion Forum ett program som på SR:s hemsida presenteras så :

Idag bedrivs allt mer politik av andra än våra folkvalda politiker. På departementen och i partiernas riksdagskanslier, i tankesmedjor, intresseorganisationer och PR-byråer finns en växande grupp personer som är anställda för att bedriva politik. De kallas för policyprofessionella och har fått ett starkt inflytande över den politiska dagordningen. I programmet medverkar Karin Svanborg-Sjövall, VD på Timbro, Boa Ruthström, chef för Arena Idé, och Stefan Svallfors, professor i sociologi. Stefan Svallfors är tillsammans med Bo Rothstein, professor i statsvetenskap och Christina Garsten, professor i socialantropologi aktuell med boken Makt utan mandat, de policyprofessionella i svensk politik.

Svanborg-Sjövall och Ruthström intervjuades om sin roll som chefer på tankesmedjor och de svarade intressant och uppriktigt på frågorna. Men att döma av programmet hade de inte möjlighet att diskutera eller rentav kritisera boken ”Makt utan mandat, de policyprofessionella i svensk politik”.

Med policyprofessionella avses personer som arbetar med samhällsfrågor som rådgivare till politiker och intresseorganisationer – antingen som anställda eller som rådgivare med anställning i separata företag.

Den 300-sidiga boken kan jag inte referera här, men jag vill fästa uppmärksamheten på några helt centrala aspekter som på sin höjd antyds i boken.

1. Mediemakten. I boken förs ett resonemang om hur några större tidningsföretag dragit ner på sina redaktioner och antyder att det ökat makten för olika makthavares medierådgivare. I huvudsak är detta ett alltför snävt synsätt. Mediemakten utövas idag inte av de gamla papperstidningarna utan av dessa i samverkan med rader av andra format för opinionsbildning – t ex denna blogg. De ledande svenska mediernas ”gate keepers” har idag enligt min uppfattning en än större makt över bilden av viktiga samhällsfrågor än vad de hade när jag började som journalist på 60-talet. På den tiden ansträngde sig t ex radiomonopolet åt att varje sakligt och balanserat på ett sätt som är helt främmande för SR/SvT. Det finns olika förklaringar till detta, men ska man fundera över maktproblem i dagens demokrati så är det närmast löjeväckande att först börja titta på statsrådens pressekreterare som boken gör.
2. Jag var verksam i Svenska arbetsgivareföreningens ledning i början av 90-talet när SAF bröt upp från den korporativa ordningen. I boken nämns att LO 1984 hade 1163 representanter i 663 olika centrala statsorgan. Bo Rothstein har hävdat – och det hävdas också i boken – att SAF ensidigt drog bort sina representanter från denna korporativa struktur 1991 för att man ville satsa mer på opinionsbildning. Det grundläggande motivet var ett annat: att den korporativa samhällsmodellen var djupt odemokratisk – och betydligt mera problematisk än statsrådens pressekreterare och andra ”policyprofessionella”. Att SAF samtidigt – inte minst inför och under EU-kampanjen 1994 – satsade på en nyskapande opinionsbildning hade inget kausalt samband med uttåget från den korporativa ordningen.
3. Att utkräva ansvar är en central fråga i boken och det är den punkt där jag är mest kritisk till framställningen. Jag har själv i olika roller haft ansvar för policyarbete och anlitat ”policyprofessionella”. Det ska medges att företrädare för de företag som verkar på denna marknad ibland i media stolt pekar på sig själva som ”ansvariga” för det ena eller det andra. Men detta är alltid falskt – och det är förvånande att detta inte belysts bättre. Det är den ansvarige för verksamhet eller beslut som har hela ansvaret. Rådgivare må vara briljanta tänkare – men de är bara rådgivare. De varken kan eller ska utkrävas ansvar av. Det perspektivet saknas helt i bokens avsnitt om den s k Nuonaffären som förvisso tål analys och diskussion – men den är knappast intressant som illustration av ”policyprofessionellas makt”. De verkligt ansvariga ska inte få dölja sig bakom bokens diffusa prat om de ”policyprofessionellas” otydliga, osynliga och oansvariga maktutövning. Detta för boken centrala resonemang bygger på ett grundläggande feltänk om politiskt ansvar.
4. Politikens internationalisering. Detta perspektiv belyses knappt i boken. Det talas bekymrat om övergången från ”partidemokrati” till ”åskådardemokrati”. Här finns sannerligen betydligt viktigare och mer komplexa frågor att studera än de som tas upp i boken. EU-medlemskapet 1995 och ekonomins internationalisering (globalisering) har förvisso skapat en helt ny politisk karta som ställer nya krav på både väljare och politiker. Jag har inga svar på alla de frågor som här väcks, men att politiker, företag, intresseorganisationer, tankesmedjor etc ställs inför utmaningar av olika slag (sakliga såväl som kommunikativa) är uppenbart. Att det vuxit fram olika aktörer (individer såväl som företag) som gör sitt för att hjälpa till att hantera denna nya verklighet är knappast något hot mot demokratin utan tvärtom innebär det möjligheter att hantera de utmaningar demokratin ställs inför idag.

Jag har själv som journalist, organisationstjänsteman och kommunikationsrådgivare gedigen erfarenhet från den nya värld jag här skisserar. Det är mot den bakgrunden som jag finner ”Makt utan mandat” så gravt otillfredsställande. Det finns i boken då och då formuleringar som skulle öppna dörrar till riktigt intressanta och viktiga resonemang, men de stängs snabbt igen och förklaringen till det tror jag beror på att kombinationen statsvetare/socialantropolog/sociolog är dömd att leda till detta intellektuella nederlag. Man låtsas undersöka en viktig statsvetenskaplig frågeställning men hela boken styrs i huvudsak av socialantropologens och sociologens ambition att avgränsa en liten krets personer som man sedan kan intervjua, väga och mäta på olika sätt.