Ju fler röster desto bättre

Jag har under de senaste åren i ett antal artiklar och inlägg på denna blogg påmint om likheter mellan dagens socialistiska offensiv mot marknadsekonomin med motsvarigheterna på 70- och 80-talen.

Det finns ett kompletterande perspektiv som är lätt att glömma bort, nämligen hur det kom sig att opinionsvinden vände.

Den avgörande faktorn var inte, menar jag, den partipolitiska debatten under denna tid utan det faktum att många företagare – entreprenörer och företagsägare – efterhand engagerade sig i en debatt som i utgångsläget inte såg ut att vara möjlig att vinna.

Den massiva demonstrationen mot fondsocialismen den 4 oktober 1983 var den avgörande vändpunkten. Det som tett sig som ett i det närmaste omöjligt projekt kom därefter att vara något som blev oundvikligt – löntagarfonderna infördes i en ganska mild form jämfört med Rudolf Meidners ursprungsförslag men det tedde sig ganska klart att det skulle komma en borgerlig regering som avskaffade dem. Så skedde också under Carl Bildts regering i början av 90-talet.

Det intressanta i sammanhanget – inte minst sett ur dagens perspektiv – var det breda individuella engagemanget från entreprenörer och företagsägare. Det handlade inte ”bara” om näringslivets organisationer längre utan marknadsekonomin fick ansikten och röster – röster som inte höll tyst utan som hördes i varje samhälle i vårt avlånga land.

Det dröjde ganska länge innan den breda opinionen blev synlig på allvar. Men engagemanget finns där hela tiden. Också idag.

De politiska signalerna från dagens vänsterregering håller på att väcka en bredare opinion. Den komplicerade parlamentariska situationen och Decemberöverenskommelsen har säkert skapat viss osäkerhet, men precis som på 70- och 80-talen handlar det åter om att förklara vad det handlar om.

Ju fler röster desto bättre. Det finns ingen anledning att tiga och vänta på att någon annan ska stiga fram.