Lärdomar för partistrateger ?

Jag tittade nyss på PJ Anders Linders samtal med Dagens Industris PM Nilsson och Expressens Anna Dahlberg på Axess TV. Tre kloka och erfarna politiska kommentatorer enades om att läget är eländigt i Sverige med svag regering och svag opposition. Problemen växer men lösningarna saknas eller är inte möjliga att ens diskutera på allvar.

Även om jag inte har något att invända mot den bilden så tycker jag ändå det är lika påtagligt att bilden inte ser så mycket annorlunda ut om man lyfter bilden från Sverige.

Den 19 april är det riksdagsval i Finland. Inget tyder på att den svaga politiska ledningen kommer att avlösas av en med större handlingskraft. I Hufvudstadsbladet skrev ekonomen Heidi Schauman nyligen att Finland behöver en motsvarighet till Gerhard Schröders insats:

Under ledning av socialdemokraten Gerhard Schröder genomfördes den största arbetsmarknadsmoderniseringen i Tysklands historia. Den bärande tanken var att ingens egna intressen fick köra över det som är bäst för hela samhället. Tyskland skulle upp från den grop man själv hade grävt! Arbetsmarknaderna skulle bli moderna och flexibla och den höga arbetslösheten skulle ner. I dag är Tyskland både flexibelt och konkurrenskraftigt och fler människor än någonsin har jobb. (—) I dag är det i stället Finland som är Europas sjuke man. Vår arbetslöshet är på tok för hög och vår ekonomi står sig inte i den internationella konkurrensen. Det innovativa framgångsrika Finland vi blivit vana vid finns inte mer. Våra politiker pratar mycket om att skapa jobb. Men att skapa jobb är svårt. Mera jobb är en följd av att företag är framgångsrika och vill öka sin produktion. Utan framgångsrika företag blir det alltså inga flera jobb på lång sikt. Det finns inga genvägar. Finland måste göra det Tyskland gjorde för dryga tio år sedan; uppdatera vår ekonomi till årsmodell 2020.

I Storbritannien är det val den 7 maj. Hittills är det inte mycket som tyder på att utfallet kommer att stärka den politiska handlingskraften. Två till varandra nära kopplade skenproblem upptar mycket tid: EU-medlemskapet och EUs fria rörlighet. The Economist har en distinkt kommentar i senaste utgåvan:

There is an irony in this debate. Seen from the continent, the EU has in the past 40 years changed from being a French-run, illiberal and protectionist club into a more Anglo-Saxon free-market and free-trade group. That shift partly reflects Britain’s membership. And it implies that the case for Brexit was stronger in 1975, when Mrs Thatcher led the fight to stay in, than now, when her disciples wish to leave. Sadly, few Tories have much sense of history.

I Danmark är det val till folketinget någon gång längre fram men senast i september. Där har S+RV-minoritetsregeringen att döma av aktuella opinionsmätningar visat en förbluffande förmåga att få ut sitt budskap och öka sin trovärdighet. (I Danmark är det ju danska medborgare och inte svenska socialdemokrater som har rösträtt…)

Thomas Larsen tecknade idag i Berlingske en positiv bild av statsminister Helle Thorning-Schmidts utsikter inför valet. Kanske kommer hon att lyckas göra en ”Blair” menar han, dvs när han i værdipolitikken flyttede partiet hen, hvor vælgerne var bl a genom slagordet »tough on crime and tough on the causes of crime«.

Kanske är det de närmaste månadernas utveckling i dansk politik som kan ha de viktigaste slutsatserna för de svenska partiernas strateger ?