Soft power

Americans will need to stop asking questions about who is number one, and entertaining narratives about dominance, and start asking questions about how the various tools of power can be combined into smart strategies for power with rather than merely over other nations.

Så skrev Harvardprofessorn Joseph Nye i sin mycket uppmärksammade bok ”The Future of Power” som kom 2011. Nyes budskap har sammanfattats i begreppet ”soft power”. En annan intressant tänkare som varit inne på det spåret är Fareed Zakaria t ex med boken The Post-American World.

Amerikansk politik har svårt att acceptera – och än svårare att praktisera – soft power-konceptet. Det gäller i synnerhet det mest extrema hökarna i det republikanska partiet för vilka utrikespolitik i praktiken är detsamma som militär övermakt och krig. Den mest prominente talespersonen för det synsättet är John Bolton. Dana Milbank beskriver i Washington Post hur svårt Bolton har att ta debatt i sak – finns krig som enda alternativ så finns det ju inte så mycket utrymme för diskussion.

Just nu kommenteras i internationell press hur Kina visat sig ha mer ”soft power” än USA. Åtminstone är det så som spelet kring den av Kina föreslagna Asian Infrastructure Investment Bank (AIIB) beskrivs. USA är bestämd motståndare till banken men land efter land – också traditionella bundsförvanter till USA – har beslutat engagera sig i det som ska bli AIIB.

Amerikanska The Diplomat skriver om en annan fråga där USAs utrikespolitik har svårigheter.

Det finns en stark amerikansk machokultur i politiken som kommer göra det svårt för varje innehavare av Vita Huset att framgångsrikt bedriva soft power-politik. Ambitionen att dominera utan samförstånd – och ofta med krig typ Irakkriget – har under större delen av 1900-talet varit USA tankemodell. Den håller på att raseras men insikt, acceptans och rimliga slutledningar riskerar ta tid.