Risk för amerikansk protektionism ?

På Wall Street Journals Op-Ed-sidor finns idag två artiklar som jag tycker på ett intressant sätt kompletterar varandra.

Stanfordprofessorn Edward Lazear, som var ordförande för Council of Economic Advisors under George W Bush, skriver om den i USA nu så omdebatterade frågan om inkomstojämlikhet.

Han polemiserar effektivt mot president Obama och andra vänsterröster som hävdar att marknadsekonomin inte bidrar till att höja levnadsstandarden i ett land. Lazear konstaterar att det är just marknadsekonomi som höjt levnadsstandarden i Kina och Indien.

The improvement in the standard of living of the poor in China, India and elsewhere is a direct result of allowing markets to work. Still, these countries are very different from rich, developed countries and it might be argued that their lessons are not relevant for wealthier countries. Perhaps not, but there is no compelling evidence that the poorest citizens of rich countries fare better when there is more government control of the economy.

Does this mean that we should ignore inequality? Not at all. Equality of opportunity is a basic goal of every fair society, as is help for those who fall on hard times. But the bulk of those who have moved out of poverty in the recent past have done so because their governments have turned away from state control and toward markets, not the reverse.

William Galston utgår från statistik som visar att amerikanska bilar idag i hög grad byggs med komponenter från Kina. Det har slagit ut många amerikanska underleverantörer. Globaliseringen som höjt levnadsstandarden i Kina har alltså slagit ut jobb i USA.

Although Chinese producers enjoy no special treaty-related protections or privileges, their entrance into the global market has changed the game—not only for the People’s Republic but for Americans as well. As recently as 1991, low-income countries accounted for only 9% of U.S. manufacturing imports. By 2007 the figure had climbed to 28%. China alone accounted for 89% of this growth.

Many Democrats believe that a world of open markets is better than the alternatives—and that a market democracy cannot remain healthy unless labor receives a reasonable share of the national product. In recent decades, the tension between these beliefs has escalated.

This has profound political implications. After years of wage stagnation, American workers want a raise. The private sector can afford to give them one. If that doesn’t happen—soon—pressure for government intervention will rise, and public support for an open economy could collapse.

Galstons varningsord är säkert inte helt ogrundade. Det finns inte minst i den amerikanska fackföreningsrörelsen starkt motstånd t ex mot de pågående frihandelsförhandlingarna med en rad asiatiska länder (TPP) men i längden finns det inte någon annan lösning annat än att skapa konkurrenskraftiga jobb – vilket i sin tur kräver konkurrenskraftiga villkor för företagen.

Galstons maning till ”the private sector” att höja lönerna kommer sannolikt att få begränsad effekt. Lazears pedagogik borde däremot få genomslag.

I grunden tror jag att sannolikheten för en dramatiskt ökad amerikansk protektionism är begränsad bland annat därför att det är ett växande antal amerikaner som direkt och indirekt drar fördel av den globaliserade världsekonomin.