Den svenska självgodheten

Patrik Kronqvist gör idag i Expressen upp med den svenska självgodheten. Han utgår från Anders Borgs raka kommentar på Google-seminariet igår. Den förre finansministern konstaterade att det är i Afrika och i Asien som de stora, spännande tillväxtmarknaderna finns. Inte i Europa.

Nyblivna statsministern Stefan Löfven berättade nyligen att han vill upprätta ett råd med experter. Men syftet är inte att regeringen ska lära av hur andra länder löst exempelvis bostadsbristen eller integrationen. Tanken är att Sverige ska undervisa omvärlden om jämställdhet och ”medmänsklighet”. Som om det vore viktigare att vi oombedda löser andras problem än våra egna. (—)

Under seminariet påpekade Wyckoff från OECD något oroväckande. De nya megastora bolagen är nästan aldrig europeiska. Det är i USA som företag som Google, Facebook och Amazon har lagt grunden för sitt världsherravälde. En förklaring är att de europeiska marknaderna är allt för små för att företag ska kunna växa snabbt. I teorin är EU visserligen en gemensam marknad, men i praktiken är det fortfarande bara en mindre del av e-handelsbolagen som skickar varor över landsgränser.

Samtidigt väcks ett starkt motstånd när chansen till en större marknad dyker upp. Kritiken mot ett frihandelsavtal mellan USA och Europa är häftigt i många europeiska länder. Även i ett exportberoende land som Sverige utmålas frihandel ofta som ett hot, som något dåligt. Inom delar av Löfvens eget parti ifrågasätts avtalet öppet. Det växande välståndet i världen är så klart en enorm möjlighet för Sverige. Men det innebär också skärpt konkurrens om såväl affärsidéer som arbetskraft.

Om tanken inte är att Europa ska vara ett pittoreskt friluftsmuseum för turistande asiater är det inte läge för den gamla världen med sin åldrande befolkning att luta sig tillbaka och tro att vi klarar oss på egen hand. Den självgodheten kan bli vårt fall.

Den rödgröna, vänsterpartibaserade regeringen tycks i huvudsak ointresserad av EUs eller Sveriges konkurrenskraft. Den politiska kursen är Juholts och Aftonbladets: protektionism och hat mot företagare.

Financial Times har en intressant bild av Sverige som företagarland och Stockholm som IT-metropol:

Some locals suggest that the government, once obsessed with gaining a technological advantage, is neglecting Stockholm’s tech businesses. This could leave an opportunity for rivals such as London in the battle to attract entrepreneurs and foreign workers.

Det anknyter till den bild som några framgångsrika svenska IT-entreprenörer nyligen tecknade på DN debatt:

Företagares drivkrafter ifrågasätts på ett sätt som man inte sett sedan sjuttiotalet. Kalla oss naiva, men vi känner inte igen oss i bilden av konflikt mellan arbetsgivare och arbetstagare, mellan näringsliv och det offentliga. I vår värld lever anställda och företag i symbios med varandra liksom med samhället i övrigt. En nöjd kund är en förutsättning för tillväxt och vinst och man kan inte ha nöjda kunder utan nöjda anställda. De bästa riskkapitalbolagen tackar nej direkt till entreprenörer som pratar om snabb exit i stället för långsiktig kundnytta.

I vår värld lever anställda och företag i symbios med varandra liksom med samhället i övrigt. En nöjd kund är en förutsättning för tillväxt och vinst och man kan inte ha nöjda kunder utan nöjda anställda.

I dag heter tillväxtekonomierna inte bara Kina och Indien. Också företag som Facebook och Apple har skapat nya ekonomier med sina egna regelverk och avgiftsuttag, att jämställa med skatt. Dessa bolag lärde sig fort att den mest grundläggande förutsättningen för tillväxt var förutsägbarhet och tydlighet. Att jag som utvecklar appar till Apples ekonomi vet vad jag får och inte får göra, samt att dessa regler inte förändras på ett oförutsägbart sätt, är betydligt mer avgörande för ekonomins utveckling än marginella förändringar i storleken på avgiften/skatten på 30 procent. Som aktörer i dessa digitala ekonomier blir det därför förvånande att möta ett politiskt klimat där debatten primärt cirkulerar kring nivån på avgiftsuttaget och justeringar i överskottsmål i stället för de fundamentala förutsättningarna för ekonomins utveckling och förutsägbarhet.

Det rådde ingen större brist på självgodhet under Alliansregeringarna men skillnaden är dock enorm om man jämför den attityd till ett gott näringslivsklimat som fanns då med den som råder idag.