Tänk om det är tvärtom ?

Jag lärde känna Jan Stenbeck när jag bodde i USA på 80-talet och var anställd av honom under andra halvan av 90-talet.

Ibland skojade vi om Itel-skaparen Andy Goves bok ”Only the paranoid survive”, som kom i mitten av 90-talet, men Jans egen formulering var ”tänk om det är tvärtom?”. Det kunde appliceras på de flesta av samtidens diskussioner.

Det är ett perspektiv på samtiden som jag fortsatt finner nyttigt. Tillräckligt ofta har det ju visat sig att facit funnits i ”tvärtom”.

I helgens Financial Times skriver Gillian Tett med utgångspunkt i en studie från centralbankernas centralbank BIS om deflation. De frågetecken som där ställs inför samtidens smått hysteriska kamp mot ”deflation” är värt att ta del av.

I samma tidning skriver Gideon Rachman eftertänksamt om Joseph Nyes nya bok Is the American Century Over?. Min fundering är att den amerikanska frågeställningen kanske är väl förenklad. Det kan ju vara så att USAs stora världspolitiska betydelse är förenligt med ett perspektiv där världen håller på att gå från unipolär till multipolär ? Men där den unipolära världsbilden är överspelad.

I söndagens New York Times skriver Ross Douthat eftertänksamt om USAs problem att hantera sin roll i Mellanösterns komplexa politiska krig och kriser. Han menar att USA inte kan dra sig ur den roll man haft i decennier även om den nuvarande administrationen försöker göra det. Jag känner mig inte särskilt övertygad av Douthat eftersom t ex reträtten från kriget i Irak uppenbart var nödvändig för att USA skulle ha möjlighet att upprätthålla sin militära förmåga i andra delar av världen.

Den som vill fundera över just Mellanöstern kan titta på denna bild från The Atlantic.

Och den som vill fundera över USAs militära styrka framöver kan läsa detta.

Ett annat begrepp som ibland får mig att börja tänka på ”tvärtom”-perspektiv är diskussionen om den europeiska säkerhetsordningen efter andra världskriget. Begreppet används ofta i debatten men den har ju onekligen förändrats t ex genom att Tyskland återförenats och NATO fått fler östliga medlemsstater.

”Övertygelsen om att vara inringad av fiender är kanske den ryska säkerhetspolitikens viktigaste doktrin, från 1200-talet och fram till Sovjetunionens upplösning,” skriver professor Per-Arne Bodin i boken  ”Ryssland och Europa – en kulturhistorisk studie”(2006).

Är det ”only the paraoid survive”-perspektivet som fortsatt styr politiken i Kreml ?

Håller världens centralbanker på att blåsa upp en gigantisk ekonomisk bubbla som kommer att leda till en krabsch värre än 2008 års finanskris ? Kommer USA att förmå hantera en ny ekonomisk och militär världsordning där det som tett sig om en evig självklarhet efter Sovjetunionens fall inte längre gäller ?

Det finns gott om utrymme för tvärtomtänkande.