”Frihandeln ett vågspel”

Aftonbladets ledarsida och en rad andra vänsterröster bedriver en intensiv kampanj mot de pågående handelsförhandlingarna mellan EU och USA (TTIP).

Det är en upphetsad argumentation – se exempelvis Aftonbladets ledare idag om att frihandeln är ett vågspel – och det är ganska svårt att förstå riktigt vad som är så upprörande.

Det finns en förklaring och den är tydligast i den tyska och franska agitationen mot TTIP. Även inom näringslivet råder det en rädsla för att ett sådant avtal skulle innebära en ökad konkurrens. Gammal, god protektionism i högsätet alltså.

Den svenska vänstern – anförd av Jonas Sjöstedt – har sannolikt ett annat skäl till sitt motstånd.

Jag har tidigare pekat på ett tänkvärt inlägg av Kjell-Olof Feldt. Han skrev nyligen i Expressen:

I fjol fanns drygt 900 grund- och gymnasie- skolor organiserade som aktiebolag, med 150 000 elever. De har alla statens tillstånd att bedriva utbildning, vilket måste betyda att de har uppfyllt alla krav som denna stat ställer på svenska skolor och deras ägare. Många av dem har vid det här laget varit verksamma i minst ett eller två decennier. Rimligen har dessa ägare investerat inte bara sin egen tid och kraft utan också egna eller lånade pengar. Åtminstone några måste ha gjort det därför att de litade på att staten skulle hålla sin del av avtalet. Så länge de uppfyllde lagens krav skulle de få fortsätta även om de, liksom andra företagsägare, gjorde vinster som de förde över till sig själva.

Om regeringens intentioner med sin utredning genomförs, blir detta beteende olagligt. Att plöja tillbaka överskottet i bolagets egna kapital och hoppas på att det kommer tillbaka efter en lyckad försäljning går inte heller, eftersom pengarna måste gå till ”verksamheten” och bokföras som kostnader. Utredningens direktiv är dessutom att lagstifta bort möjligheten att vid en försäljning återfå vinster, som hittills har kunnat lagras i företaget.

För några år sedan hade Vänsterpartiet en lösning på hur den privata välfärdssektorn skulle socialiseras utan att staten kunde beskyllas för att konfiskera enskild egendom. Partiets ekonomiska talesperson föreslog i en tidningsartikel att det skulle ske genom expropriation, det vill säga staten i en lagstadgad process köpte upp de privatägda företagen. Men partiets intresse för denna lösning slocknade när man fick se kostnaden, som beräknades bli ungefär 50 miljarder.

Jag förstår om Jonas Sjöstedt är belåten över att han fått en hel regering att anvisa hur enskild egendom kan bli offentlig utan att det kostar en krona. Men det finns en annan kostnad, som kan bestå av Sveriges anseende som rättsstat. Har regeringen funderat över vad den kan uppgå till?

Genom att vända frihandeln och rättsstaten ryggen skulle Sjöstedt, Aftonbladet & Co kunna genom föra den konfiskation de drömmer om utan andra kostnader än att Sverige blev en ekonomisk paria i världen. Det finns exempel på detta i Latinamerika.

Detta är knappast en särskilt väl genomtänkt plan. Det besinningslösa hatet av valfriheten i välfärden är knappast värt detta offer – politiskt är Sjöstedts med fleras linje ohållbar.

Så det var förmodligen ingen tillfällighet att LOs ordförande Karl-Petter Thorwaldsson i DIs webbprogram Rikets affärer uttryckt oro för de negativa konsekvenserna av att TTIP inte skulle förverkligas, att USA skulle vända Europa ryggen och i stället satsa på de parallellt pågående förhandlingarna med en rad asiatiska länder (TPP).

Att frihandeln som betytt och betyder så oändligt mycket för det svenska välståndet i Aftonbladet – där LO fortsatt har inflytande över ledarsidan – utmålas som ett vågspel visar hur djup krisen inom socialdemokratin är.