Ska Sverige förbli en rättsstat ?

Kjell-Olof Feldt gjorde nyligen i ett debattinlägg i Expressen ett försynt påpekande:

I fjol fanns drygt 900 grund- och gymnasie- skolor organiserade som aktiebolag, med 150 000 elever. De har alla statens tillstånd att bedriva utbildning, vilket måste betyda att de har uppfyllt alla krav som denna stat ställer på svenska skolor och deras ägare. Många av dem har vid det här laget varit verksamma i minst ett eller två decennier. Rimligen har dessa ägare investerat inte bara sin egen tid och kraft utan också egna eller lånade pengar. Åtminstone några måste ha gjort det därför att de litade på att staten skulle hålla sin del av avtalet. Så länge de uppfyllde lagens krav skulle de få fortsätta även om de, liksom andra företagsägare, gjorde vinster som de förde över till sig själva.

Om regeringens intentioner med sin utredning genomförs, blir detta beteende olagligt. Att plöja tillbaka överskottet i bolagets egna kapital och hoppas på att det kommer tillbaka efter en lyckad försäljning går inte heller, eftersom pengarna måste gå till ”verksamheten” och bokföras som kostnader. Utredningens direktiv är dessutom att lagstifta bort möjligheten att vid en försäljning återfå vinster, som hittills har kunnat lagras i företaget.

För några år sedan hade Vänsterpartiet en lösning på hur den privata välfärdssektorn skulle socialiseras utan att staten kunde beskyllas för att konfiskera enskild egendom. Partiets ekonomiska talesperson föreslog i en tidningsartikel att det skulle ske genom expropriation, det vill säga staten i en lagstadgad process köpte upp de privatägda företagen. Men partiets intresse för denna lösning slocknade när man fick se kostnaden, som beräknades bli ungefär 50 miljarder.

Jag förstår om Jonas Sjöstedt är belåten över att han fått en hel regering att anvisa hur enskild egendom kan bli offentlig utan att det kostar en krona. Men det finns en annan kostnad, som kan bestå av Sveriges anseende som rättsstat. Har regeringen funderat över vad den kan uppgå till?

Föreställningen att det finns en total politisk handlingsfrihet i relation till företag är idag vitt spridd inom vänstern. Det gäller allt ifrån Aftonbladets ledarsida till Dagens Arena. I dag skriver tidskriften Arenas chefredaktör Mikael Feldbaum om att frihandeln måste överprövas eftersom regler om ersättning för konfiskation, ersättning för brott mot patent etc  är odemokratiska. Han förespråkar i praktiken en total laglöshet där ”demokratin” och ”löntagarna” gör att varje företagsinvestering är lika rättsosäker som de investeringar som Kjell-Olof Feldt skriver om.

En gång i tiden kallades ett sådant tänkande för revolutionärt eller rent av kommunistiskt. Länder som agerat på det sättet – t ex flera stater i Latinamerika – har drabbats hårt av konsekvenserna av sin laglöshet.

Det är tyvärr så att rättssäkerhet inte längre ens tycks vara en viktig fråga för LO och en del andra fackliga organisationer. Där tycks man aldrig ens ställa frågan om konfiskation av svenska företag utomlands med hänvisning till ”demokratin” vore önskvärd.

Den svenska socialdemokratin har anledning fundera över vart den är på väg. Det svenska företagsklimatet är i kris.