Myten om kissblöjan

Ett osedvanligt slagkraftigt debattinlägg hittade jag idag på Nyheter 24. Skribenten Mattias Allring gör en enkel matematisk kalkyl om den myt som förföljt svensk samhällsdebatt sedan hösten 2011 då Dagens Nyheter ”spräckte nyheten” om kissblöjan.

Är det lönsamt att väga och återanvända blöjor ?

Ett genomsnittligt vårdbiträde tjänar 18400 SEK/mån, vilket innebär en lön på ungefär 3 kronor per minut (inklusive sociala avgifter och liknande). En vuxenblöja kostar ungefär 10 kronor styck.

Hur snabbt måste två vårdbiträden hinna ta sig från en patient till annan, få av blöja med gemensamma krafter, väga och sätta tillbaka en halvfull blöja, för att hela operationen faktiskt ska löna sig?

Svar: 50 sekunder

Alla vet väl idag utan att ens göra den kalkylen att myten är en myt. Men lögnen lever sitt eget liv. Allring:

Allt vi behövde för att avslöja lögnerna om Carema låg där slängda för våra fötter, men hela det svenska folket var fullt upptagna i att bli undervisade i att hata entreprenörer.

I dag, några år av klickekonomisk fördumning senare, har drevet mot de privata aktörerna i välfärden växt till orkanstyrka. Myten som såddes med bland annat kissblöjor, har slagit rot så starkt i vårt kollektiva medvetande att den som i dag hävdar att de privata aktörerna är utsugare inte längre behöver bekymra sig över att leda påståendet i bevis. 

Detta trots att inte en enda forskningsbaserad rapport har lyckats styrka vänsterns ideologiskt drivna aversion mot de privata välfärdsbolagen. Tvärt om visar forskningen att de privata aktörerna erbjuder samma eller till och med bättre resultat för samma pengar.

Men det spelar ingen roll. Myten om kissblöjan lever vidare i folksjälen. Och med den myten om den evige kapitalisten som välfärdens våldtäktsman.

Det är helt enkelt en bättre story.