Annie Lööfs hyckleri

I Dagens Industri idag säger centerledaren att det är viktigt att stärka relationerna med Saudiarabien.

Det är rent hyckleri.

De företagsledare och ägare till stora företag som nyligen på DN debatt gjorde en markering i frågan om det mångåriga avtalet med Saudiarabien gjorde tveklöst Sverige en stor tjänst. Men det var klarspråk fem över tolv. Den politiska processen hade då gått för långt. Förhoppningsvis kan näringslivets klarspråk ändå mildra den internationella bilden av Sverige som ett land man inte kan lita på.

I stort sett hela det politiska Sverige föredrog att bedriva oseriös inrikes utrikespolitik.

Det mest underliga tycks vara att det mesta av det som borde funnits i diskussionen före regeringsbeslutet har publicerats först nu – efteråt.

Jag tänker t ex på dessa inlägg:

1. Patrick El-Cheikh, före detta chef för Sveriges handelskontor i Riyadh, skrev i SvD om en plakatpolitik som gör Sverige svagare.

Det går naturligtvis inte att förneka att Saudiarabien är en autokratisk nation baserad på en extremt konservativ ideologi och att landet har betydande brister i sin hantering av mänskliga rättigheter. Man kan likväl definitivt ställa sig frågan om det var rätt att överhuvudtaget inleda ett försvarssamarbete med ett sådant land. Samtidigt gör Sverige affärer med många andra länder med tveksamt styre och tvivelaktiga meriter inom mänskliga rättigheter.

Och landet, som inte bara är en ekonomisk stormakt utan även hem för muslimernas två heligaste platser Mecka och Medina, är utomordentligt värdefullt att hålla en god relation till. Hade Sverige velat sluta sälja försvarsmaterial till Saudiarabien så hade det förmodligen varit lämpligare att ändra sin lagstiftning istället för att säga upp ett i sig harmlöst samförståndsavtal, som inte bara gav möjlighet till bättre dialog och bättre insyn i ett av världens viktigaste länder, utan också utgjorde en stöttepelare i den för Sverige så viktiga handelspartner.

Nu blev det istället plakatpolitik som resulterade i att Sveriges ställning hos en muslimsk stormakt – och möjligen den muslimska världen i sig – försvagades under en oerhört kritisk tidpunkt i regionen.

2. PM Nilsson har i Dagens Industri med stor kraft och djupa insikter argumenterat mot det regeringsbeslut som alltså också fått stöd från Alliansen. Hans redovisning av kopplingen mellan export och svensk säkerhetspolitik har varit briljant. Idag ger han en konkret illustration: det luftburna radarsystemet Erieye som sålts till Mexiko, Brasilien, Grekland, Pakistan, Saudiarabien, Thailand och Förenade Arabemiraten. Utan denna export hade Saab aldrig kunnat utveckla och vidmakthålla tekniken.

3. Elisabeth Tarras-Wahlberg, senior advisor på Kreab och tidigare rådgivare åt Qatars emir, skrev på SvDs ledarsida om faran med att underskatta kulturskillnader:

Det är inte bara vad man säger utan också hur man säger det som spelar roll. Budskapets förpackning kan i vissa sammanhang vara väl så viktig som dess innehåll.

I umgänget länder emellan är förståelsen för kulturskillnader tyvärr ofta underskattad. I den aktuella debatten om Sveriges uppsägning av försvarsavtalet med Saudiarabien diskuterar journalister och experter just nu den kronologiska ordningen, vem som gjorde vad först, vem som reagerade på vem.

Däremot har ingen tagit upp den interkulturella aspekten av att rationellt tänkande svenska politiker ensidigt har sagt upp ett ingånget avtal från en dag till en annan med ett land vars kultur kräver helt andra hänsyn. Låt vara att avtalet höll på att löpa ut och ändå skulle omförhandlas.

I den arabiska kulturen handlar alla politiska och ekonomiska relationer om förtroende; och förtroende skapas inte över en kopp kaffe. Det krävs många möten och ett successivt byggande av en förtroendefull relation. När den relationen väl har fått fäste håller den också länge och väl.

En sådan relation fanns mellan Saudiarabien och Sverige – åtminstone enligt saudiernas sätt att se på saken. Kontakterna är mångåriga och har sakta men säkert byggts upp genom statsbesök, näringslivsdelegationer, resor i ömse riktningar samt politiskt och kulturellt utbyte.

Av de två motsatta synsätten – med diktaturer har man ingen kontakt respektive det är först genom kontakter och samarbete man kan påverka – har Sverige tills för ett par dagar sedan stått upp för den sistnämnda linjen.

När ena parten i ett avtal bestämmer sig för att inte förlänga eller omförhandla det på grund av inrikespolitiska skäl kräver det en lika noggrann ”debriefing” med den andra parten som det krävdes förberedelser för att ingå det. Någon sådan process verkar inte ha ägt rum i denna ytterst känsliga fråga.

Det var i första hand företagsledarna som på DN debatt den 6 mars bröt tystnaden i frågan och talade klarspråk:

 Att Sverige är en attraktiv samarbetspartner är inget vi kan ta för givet. Det bygger på att vi är en långsiktigt trovärdig part. Vårt agerande i ett land, i en region eller i en bransch ger ekon i andra länder, regioner och branscher. I den meningen handlar avtalet mellan Saudiarabien och Sverige inte enbart om försvarsområdet. Det kommer få återverkningar på svenska företags verksamhet i landet och med stor sannolikhet även för svenska företag i andra länder.

Sveriges rykte som handels- och samarbetspartner står på spel. Vi förväntar oss därför att regeringen hanterar frågan om Sveriges fortsatta samarbetsavtal med Saudiarabien med hänsyn till Sveriges och svenskt näringslivs långsiktiga internationella trovärdighet.

Annie Lööf och andra politiker i ett flertal av riksdagens partier har medverkat till denna ytterst klumpiga och skadliga hantering vars konsekvenser ingen idag kan överblicka. Huvudansvaret vilar givetvis på regeringen och UD vars kompetens nu med rätta ifrågasätts även av Annie Lööf.

Men det är hyckleri att bara lasta regeringen för situationen.