Politikernas chefer bör höja rösten

Anders Lindholm, VD på Demoskop, skriver idag på DN debatt om opinionsutvecklingen. Han landar här:

Även om den politiska konflikten förefaller vara mer retorisk än realpolitisk så är den ett uttryck för en allt större klyfta. Sverige glider ideologiskt isär, vilket visar sig i ett växande avstånd mellan anhängare till regeringspartierna och till Allianspartierna.

Växande ideologiska konflikter kan få konsekvenser. Om de partiinterna åsiktskorridorerna smalnar ytterligare hämmas dynamiken och partiutvecklingen. Argumentationen riskerar, inte minst i det nya allt snabbare medieklimatet, att bli ensidig och utan strävan efter objektivitet. Men framför allt ökar låsningarna, och förutsättningarna till breda överenskommelser och långsiktigt viktiga reformer minskar. Då handlar politiken om signaler och blir ett spel på låtsas.

Som väljare bör vi bli bättre på att både ifrågasätta den verklighet som beskrivs och på att öppna oss för nya argument. Men det stora ansvaret för att överbrygga ideologiska låsningar åligger våra folkvalda politiker. Det krävs mod att inta nya positioner som inte alltid blidkar en allt smalare kärna.

Jag tycker det är en mycket träffande beskrivning av det som hänt i politiken efter valet 2010 (obs inte 2014). Men på en viktig punkt delar jag inte Lindholms uppfattning. Det är när han skriver att det stora ansvaret för att överbrygga ideologiska låsningar åligger våra folkvalda politiker. Det krävs mod att inta nya positioner som inte alltid blidkar en allt smalare kärna.

Det tror jag är en måhända from men helt orealistisk förhopning, Dagens yrkespolitiker som ser politik som livslång yrkesverksamhet kommer knappast att inta dessa nya positioner. Det som saknas i Lindholms bild är medborgarna och medborgarnas sammanslutningar som har både kunskap och resurser att påverka den politiska agendan.

När jag arbetade på Svenskt Näringsliv under Urban Bäckström talade han ofta om att företagsamhetens röst inte kunde sikta på att påverka politikerna utan att målet måste vara att påverka det han kallade politikernas chefer, dvs medborgarna.

Det tror jag gäller i än högre grad idag och i det politiska klimat som Lindholm beskriver. När det som under lång tid varit centrum i svensk politik (socialdemokraterna och ett borgerligt parti – vilket som haft den rollen har skiftat sedan andra världskriget från folkpartiet, via centern till moderaterna och den rollen är alltid öppen för förändring)har nu upplösts måste givetvis ”politikernas chefer” ingripa för att åstadkomma en annan politisk kurs.

Detta är givetvis av stor betydelse ur flera perspektiv.

Det för mig mest näraliggande är att inte bara bibehålla utan stärka ett näringslivsklimat som möjliggör det välståndsskapande som är den grundläggande förutsättningen för ett gott Sverige.

Då är det inte acceptabelt att ha en regering som anser sig tvungen att bedriva en starkt näringslivsfientlig politik bara för att säkerställa stöd från vänsterpartiet i riksdagen.

Det är dags för politikernas chefer att höja rösten.