Intressant om norsk politik

I norska Aftenposten finns idag en läsvärd porträttartikel om en av de mest intressanta personligheterna i norskt politiskt liv: Kristin Clemet. Idag leder hon tankesmedjan Civita som väl enklast kan beskrivas som en norsk Timbro.

Clemet har varit statsråd och vice VD på Svenskt Näringslivs motsvarighet NHO och det som gör att hon står så central i det norska politiska livet idag är att hon så skickligt ledde den process som resulterade i att Norge idag har en borgerlig regering.

De norska partierna kan inte direkt jämföras med de svenska och Norges många år av enorma olje- och gasrikedomar gör det i de flesta avseenden är omöjligt att jämföra våra båda länder.

Men processen som förde de fyra borgerliga partierna närmare varandra är värd att studera. Det betyder inte att jag tror att det idag finns förutsättningar att inkludera Sverigedemokraterna på det sätt som norska Fremskrittspartiet efter många år som politisk vilde inför de senaste stortingsvalet blev en del av en borgerlig majoritetskonstellation som lovade väljarna att ”vi vill ta över” efter den röd-gröna koalitionen som Jens Stoltenberg (idag NATOs generalsekreterare) lett under två mandatperioder.

För inte så länge sedan ville de fyra partiledarna inte synas på samma bild, berättar hon:

- På våre kurs, seminarer, frokostmøter og and­re arrangementer skapte vi arenaer som mennesker fra alle partier, og særlig de fire borgerlige, søkte seg til. De fikk et sted å bli kjent, bygge ned fordommer, bli venner. Lenge var dette det eneste stedet der det var legitimt at slike kontakter foregikk. Det er lett å glemme nå, men så sent som et drøyt år før valget i 2013 var det veldig oppsiktsvekkende hvis det ble tatt bilde av de fire voksenpartiene sammen.

– Hvordan skal partier i Norge få makt uten å samarbeide? Alle partier i Norge er dømt til å samarbeide for å skaffe seg innflytelse og makt. Jens Stoltenberg mente lenge at det var utenkelig for ham å sitte i regjering med SV. Men så gikk det noen år, og så skjedde det.

Clemet uttrycker viss förundran över att både SV under Stoltenbergs första regering och Fremskrittspartiet idag valde att låta partiledaren sitta på finansministerposten. Det är mycket krävande poster och svårt att förena med den politiska profil som båda partierna haft.

Av de fyra partierna är det främst Kristelig Folkeparti som fortsatt anses ha mest avvaktande inställning till regeringssamarbetet (där bara Höyre och Fremskrittspartiet sitter i regeringen) men Clemet ser det gemensamma:

- De fire partiene mener alle at samfunnet bygges nedenfra, de er opptatt av individet, familiene, kommunene, småbedriftene. De er noe mer positive til å ta med private og sivilsamfunnet i byggingen av samfunnet. De er mer positive til valgfrihet i skole og eldreomsorg, og de har litt større sans for maktspredning, for at privat sektor og sivilsamfunnet skal være likeverdige med staten

I september är det kommunalval i Norge. Det kommer säkert att leda till politiska spänningar mellan de fyra partierna. Inte minst kommer det med tiden sannolikt finnas de i Fremskrittspartiet som oroar sig över att maktpositionen kombineras med fallande opinionssiffror.