En saknad pedagog

Odd Engström dog den 18 maj 1998 – bara 57 år gammal. Han hade en unik karriär och var vid sin död sedan flera år en av Jan Stenbecks mest förtrogna rådgivare. När Odd gick bort arbetade jag i hans närhet på Kinnevik.

Men när jag idag tänker på Odd är det på den Odd jag mötte i EU-folkomröstningskampanjen 1994. Han var nämligen en av modern svensk politiks främsta pedagoger och aldrig har väl just det satts på sådana prov som när Sverige stod inför valet mellan att ”låt allt vara som det alltid varit” eller att ta steget in i den europeiska gemenskap som fått sina grundläggande förutsättningar förändrade genom två viktiga händelser.

Den första var skapandet av EUs inre marknad, vilket betydde att det svenska mycket exportorienterade näringslivet såg stora möjligheter i medlemskapet. Det andra var järnridåns försvinnande några år tidigare.

Det som gjorde Odd så unik var att hans pedagogik, hans språk hade en förmåga att öppna ögonen på den konservativa, tillbakablickande opinion som fanns i de flesta partier. Den fanns i hög grad inom hans eget socialdemokratiska parti.

Jag hörde i olika sammanhang Odd på sitt mjuka, pedagogiska sätt berätta om resan från den värmländska bruksorten och ut i världen. Det var en berättelse både om det nya och okända, men också en berättelse om utveckling och möjligheter.

När jag idag läser och hör den tillbakablickande retorik som kommer från många socialdemokrater inser jag att en pedagog av Odds kaliber verkligen saknas. Ett socialdemokratiskt parti som nu domineras av de råddhågade och tillbakablickande har givetvis inte en särskilt ljus framtid men jag tror att de sorts socialdemokrater som Odd representerade lämnat efter sig ett stort, svart hål i svensk politik.