Kunskap bra grund för utrikespolitik

En av de mest uppskakande politiska reportage jag läst är boken Imperial Life in the Emerald City av Washington Posts Rajiv Chandrasekaran. Han var WPs byråchef i Bagdad i början av USAs ockupation efter att Saddam Husseins regim störtats. Det är en helt osannolik berättelse om den totala okunnighet med vilken den amerikanska regeringen hanterade Irak. De experter på Irak och arabvärlden som fanns lyssnade man inte på utan all politik sköttes av totalt okunnigt folk som ofta i stort sett aldrig varit utanför USA.

Det sägs just nu att USAs presidentvalskampanj nästa år kommer att handla om landets utrikespolitik. Må vi besparas detta. Vi har nog av svensk inrikes utrikespolitik. När stormakten USA styrs av sin inrikes utrikespolitik kan resultatet bli som dagens Syrien/Irak. De mest vildsinta amerikanska politikerna tycks fortsatt tro att USA med ”boots on the ground” kan lösa de problem man inte kunnat hantera sedan 9 april 2003.

Min poäng är att kunskap om kultur och historia är en viktig tillgång när man beskriver andra länder. I tidskriften Dagens Samhälle idag finns en intressant illustration av detta. Johan Westerholm skriver där om Vladimir Putin och tar avstamp i en uppenbart gedigen kunskap om rysk historia och rysk kultur – och dess betydelse idag för hur det ryska samhället fungerar.

Själv har jag just läst professor Per-Arne Bodins ”Ryssland och Europa – en kulturhistorisk studie”(2006). Där utvecklas på lättlästa 150 sidor de poänger som Westerholm berör i sin artikel.

Några citat ur boken:

”Övertygelsen om att vara inringad av fiender är kanske den ryska säkerhetspolitikens viktigaste doktrin, från 1200-talet och fram till Sovjetunionens upplösning.”

”Renässansidéns frånvaro innebar också att man i Ryssland aldrig inledde någon debatt om hur samhället pch staten skulle styras, vilket annars är en viktig del av den nya tidens tankevärld. Man intresserade sig aldrig för naturrätt eller maktfördelningens principer.”

”De drömmer om ett Ryssland före det västerländska inflytandet, till och med före de moskovitiska tsarerna. Det är byarnas, kyrkornas och klostrens Ryssland. Det är den idyll vi finner på de ryska lackaskarnas bilder.”

”Det existerar en stor samsyn kring återimperialiseringen hos i stort sett hela det politiska spektret i dagens Ryssland. (—) I duman hörs till och med röster för att återupprätta ett rike med Sovjetunionens gränser, men de flesta vill enbart återupprätta det indirekt genom större eller mindre inflytande och hegemoni över området, Hos alla finns en nostalgi över det förlorade väldet och man försöker på olika sätt, också genom det utrikespolitiska agerandet, öka landets inflytande i hela det tidigare sovjetiska området.

Det är möjligt att se hela denna politiska utvecklingslinje som en fortsättning på en historiefilosofisk rörelse i den ryska idéhistorien som kallas euroasianismen. (–) I de imperiala drömmarna möts allså nästan hela det politiska spektret i Ryssland förutom liberalerna, men till och med bland dem återfinner man en längtan efter imperiet.”

Som sagt, det är viktigt att förstå det man ska hantera sina relationer till oavsett om det är dagens eller gårdagens Bagdad, dagens Moskva eller för den delen dagens Kina. Det senare är ett ämne som sällan förekommer i svensk debatt, men i amerikansk säkerhetspolitisk debatt dyker Kina och hoten för militära urladdningar runt Sydkinesiska sjön och i relationen Kina – Japan upp mycket oftare än diskussioner om t ex Ryssland/Ukraina.

Det finns en stor och komplicerad värld där ute som kräver kunskap och analysförmåga för att hantera. Det gäller som framgått på senare tid även svensk utrikespolitik.