De som undertecknade DN-debattartikeln om Saudiavtalet har mycket att fundera över

1950- och 60-talets ekonomiska dynamik skapade bilden av att svensk ekonomisk tillväxt gick på autopilot. Olof Palmes moraliserande, progressiva utrikespolitik var nära kopplad till 60-talets föreställningar inklusive vänstervågen 1968. Sverige ville gå i spetsen för kampen mot USA, för Nordvietnam, för Castros kubanska kommunism mm.

Företagande och entreprenörskap var reaktionärt och 70-talet inledde en lång kamp för marknadsekonomins överlevnad i Sverige.

Regeringen Löfvens feministiska utrikespolitik tar avstamp i en liknande känsla av att ekonomin åter går på autopilot. Resten av EU har bekymmer – men inte vi. Företagande blev ett särintresse utan vikt redan i Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs tidsanpassade retorik. Idag är det Jonas Sjöstedt som anger tonen för regeringens syn på företagande.

För Stefan Löfven måste läget idag vara bitter ironi. Han signerade den 2 mars 2009 IF Metalls historiska krisavtal med Teknikföretagen – ett avtal vars betydelse för svensk exportindustris överlevnad under finanskrisens värsta tid inte kan överskattas.

Bilden av exportindustrin har också förändrats. Klassiska industriföretag skyms nu av IT-entreprenörers mera spektakulära framgångar.

Striden om Saudiavtalet handlar om synen på svensk exportindustri. Företagsledarna som signerade den mycket uppmärksammade DN-debattartikeln vet vad det handlar om. Men precis som 70-talet möter de en oförstående opinion som önskar sig en moraliserande, progressiv politik och som vänder ryggen till näringslivets välståndsskapande.

I en intressant ledare i Dagens Industri idag skriver PM Nilsson om hur den svenska staten kan driva en värderingsburen näringspolitik. Syftet är att attrahera investeringar och affärsmöjligheter.

PM Nilsson är alltid en tänkvärd samtidskommentator och de värden han pekar på är ganska okontroversiella (rättsstat, yttrandefrihet etc), men jag är tveksam till om inte värderingsstriden nu som på 60- och 70-talen är betydligt mera fundamental.

Inför valet förra året avfärdade Gudrun Schyman kravet på att FI-partiet skulle ha en sammanhängande ekonomisk politik: ”Det som pågår är något större än att det kan trängas in i några kamrersliknande räkneövningar” sa hon i SvD 16 maj. Det är tidsandan.

I förlängningen av striden om Saudiavtalet tror jag vi kommer att få se andra strider som baseras på 60-talsliknande föreställningar om vad som rimliga företagsrelationer. Motvinden i Sverige/EU och USA för de båda stora, tänkta frihandesavtalen TPP och TTIP speglar ett debattklimat som näringslivet har svårt att hantera idag.

Jag är skeptisk till möjligheterna att bryta den trenden med en värderingsburen näringspolitik även om det säkert finns ett utrymme för sådant. Jag ser framför mig andra strider efter Saudidebatten och gemensamt kommer vara bilden att man bara kan göra affärer med de som har samma värderingar som vi anser oss stå för.

En gång i miljöpartiets barndom talades det mycket om att man borde återgå till att ha ekonomiska relationer endast mellan olika nationella lokalsamhällen. Undras om det inte är det tankespåret som kommer igen nu och som kommer hänga med oss ett bra tag framöver.

De som undertecknade DN-debattartikeln om Saudiavtalet har mycket att fundera över.