…och vad händer sen ?

Jag var säkert inte den ende traditionellt borgerlige väljare som var frustrerad över den andra Reinfeldt-regeringens oförmåga i en lång rad avseenden som jag inte ska gå in på här. Men jag röstade ändå på ett av Alliansens partier eftersom jag inte såg något bättre alternativ.

Jag ångrar mig inte.

Men frågan om vad som händer sen är värd att fundera över också i ett internationellt politiskt perspektiv.

Ta Saddam Husseins Irak. Det var ju inte något paradis men jag tror få amerikaner idag känner att störtandet av hans regim varit värt priset och att dagens Irak är en stor förbättring jämfört med hur det var tidigare.

Detsamma tror jag många känner för Libyen efter Muammar al-Gaddafi.

På FTs podcast World Weekly diskuterar idag Kathrin Hille och John Thornhill mordet på Boris Nemtsov och samtalet slutar i funderingen att framtiden i Rysssland kan vara  mycket mera problematisk än idag. ”Om ett år kommer vi att oroa oss mer över Rysslands svaghet än över dess styrka”, sammanfattar Thornhill.

Om ISIS i Irak/Syrien finns det en intressant artikel på Fiscal Times där en tidigare irakisk elitsoldat skriver om perspektivet för USAs militära ingripande:

Sending regular army soldiers or militia fighters to fight ISIS will not only fail, but also will sacrifice the men, their arms and equipment and give ISIS another opportunity to produce another victory film. That is why one ISIS fighter is an equivalent of ten regular Iraqi soldiers.   

When engaging an enemy that uses tanks, artillery, small arms, explosives to booby trap most of the city buildings, suicide armored car bombs that can’t be stopped and fighters that are happy to die, you need Special Forces and the Special Forces only. As a former soldier at the Iraqi Special Forces and as an observer, I can claim that unlike the rest of the Iraqi government forces, the Iraqi Special Forces have been fighting ISIS effectively since the fall of Fallujah in January 2014. 

They are the only troops equipped for the task.  Otherwise, the current standoff will continue for years and any talk about a near liberation of Mosul is merely a dream. 

I amerikansk politisk debatt finns fortfarande – fast det idag känns nästan groteskt – en särskilt i högerkretsar spridd uppfattning om att amerikansk militär kan klara av allt. Efter Vietnam, Afghanistan och Irak borde det finnas mer nyanser i den diskussionen. Men icke.

A military-first foreign policy didn’t work for the last Republican administration, and it’s not going to work for any of the party’s gun-totin’ presidential hopefuls, skriver Gordon Adams:

Sadly, the final prizewinner in this presidential sweepstakes is likely to end up totin’ a gun and calling for more — more guns in more places with more Americans at risk. And the field is crowded with award-winning inexperience in the military or foreign-policy arts. Buckle your seatbelts and wait for the next two years, because we won’t have a meaningful search for a realistic foreign policy and caution in the use of force until 2017. And, frankly, if any of this crowd is elected, we are not likely to even then.

Men att tänka efter före hör nog inte till mänsklighetens starkaste sidor. Se bara på de borgerliga väljarna i september förra året….